torsdag 30 april 2009

Statistik och energidrycker

Igår företog jag mig en löprunda i ett soligt och varmt väder. Skönt att det äntligen börjar vara så varmt att man inte behöver frysa den första biten innan man får upp värmen. För jag gillar inte att frysa. En delorsak till att skidåkning är så usligt. Man måste packa på sig klädlager efter klädlager, och knirra på i snö och frysa i nedförsbackar och sådant. Huu. Igår värmde solen så skönt, och det blev en riktigt bra länk.

Jag lyckades nyss ladda ner R-commander till datorn! Men litelite hjälp, men nästan helt själv. Nu ska jag fira denna soliga, annalkande vårdag med att sitta inne och traggla statistik. Fattas bara blekhet, dålig hy, kulmage, fett hår och en 1½-litersflaska Dr Pepper, så är jag fullfjädrad datakille.

På tal om kolsyrade drycker är förresten debatten om energidrycker och deras skadlighet i full gång. För min del får man gärna sluta tillverka onödigheterna redan idag. Har aldrig varit någon storkonsument. Eller konsument. Vill minnas att jag en gång har druckit en Battery, då jag på grund av en läkarundersökning inte fick sova på 24 timmar. Och jo, man fick ta hjälp av energidryck om man ville. Och att jag en gång på krogen blivit bjuden på en Jägermeister Battery som jag tömde i rask takt.

Hela grejen med energidrycker fattar jag inte. Det är enligt mig limsa med extra mycket socker och konstiga artificiella smaker plus lite gifter i form av uppiggande ämnen. Själv är jag så klart mest rädd för sockret, men tycker också att lukten och smaken är så konstig. Som rengöringsmedel. Behöver man uppiggning föreslår jag ett par muggar svart kaffe. Inget socker, och sådana ämnen som mommo fick i sig redan för nästan hundra år sedan. Och mommo blev över 90, så riktigt farligt kan det inte vara.

När jag har suttit i kassan har jag noterat att det finns folk som faktiskt köper massor med energidrycker. Ofta. Nu har det dessutom stått i tidningar om ungdomar som får hjärtproblem av sina energidrycker. Bitte (www.bloggen.fi/paradox), vars blogg jag ofta brukar läsa, skrev också om energidrycker häromdagen. Skrämmande att småbarn dricker sådant till frukost. Ämnet kom också upp en dag när vi satt och lunchade med klassflickorna. Att en del som går på krogen till exempel bara dricker Redbull-vodka eller Battery-kossu under en kväll. Tänk en 7-8 sådana på raken. Och det finns folk som gör så. Varje veckoslut, eller närapå. Det är ganska mycket energidryck det...

tisdag 28 april 2009

Nu är det på riktigt

Imorse klockan nio och ett par timmar framåt satt jag och skrev i en sal i skolan. Tyst som i graven var det. På pappret framför mig stod det Mognadsprov för kandidatexamen, följt av tre frågor. Mitt namn och matrikelnummer överst.

Jag har nu skrivit mitt mognadsprov, och min kandidatavhandling är inlämnad. Jag väntar bara på vitsord.

Det är nu närmast vad det har varit hittills.

Aj. Trött. Slut. Aj.

Åh, fy faa-an vad slut jag är. Vilken intensiv dag det blev. Och jag som skulle skriva en massa roliga saker, hade klurat ut en massa fyndigheter. Tji fick ni, och jag. Har haft fullt upp. Nu är klockan över halv två, och det känns som om jag kommer att gå av, bokstavligen.

Har ont i halsen och är alldeles torr i munnen, eftersom jag har suttit och mummel-läst i timtal för att lättare höra vad som låter fel. Som blivande röstexpert har jag föregått med ett riktigt skräckexempel. Man ska inte sitta dödsslut och knarra för sig själv i timme efter timme.

Nu ska jag häva mig i säng. Imorgon blir det andra bullar i den här fabriken. Ni ska få se.

måndag 27 april 2009

Gaaaaaaaaaaaaah!

Jag misströstar. Var på handledning idag, och har nu om möjligt ännu mera angst över denna skola och denna vår. Det känns som om jag plötsligt har hela världen på mina axlar (lätt överdrift) och som om jag aldrig kommer att hinna göra det jag måste. Så mycket att göra, så lite tid. Kanske jag har varit optimist för ovanlighetens skull, eller så har jag bara varit duktig på att ignorera väsentligheter.

Fan, solen skiner och det är varmt och fint. Vad ska jag göra om inte sitta här i en sunkig skola framför en sunkig dator och bearbeta ihjäl den här texten. Gah! Undrar om jag får gå hem till kvällen...

Det börjar seriöst ta emot nu.

Gooood morning Turku

Solen kikar ner på oss Åbobor från en klarblå himmel också idag. Jag har - säkerligen till min mors lättnad - till och med haft persiennerna uppe en stund, någonting jag inte brukar syssla med. När hon var här på besök en gång slet hon febrilt upp nyss nämnda persienner och utbrast förfärat att man inte kan ha dem stängda mitt på dagen. "Det ser ju ut som ett fängelse!" var hennes exakta ordval. Men mamma, det är mitt fängelse:)

Och nej, jag är inte ett dugg rädd för insyn. Inte heller är jag en konstig freak som sitter inne och blundar i mörkret och låtsas att det inte finns någon yttre värld. Ej heller låtsas jag vara bortrest eller död. Det är nu bara så att när man bor i ett litet bås på solsidan av ett hus betyder ens lite solexponering att det blir ofrivillig bastu här inne. Dessutom består utan överdrift hela ena sidan av lägenheten av fönster, vilket känns lite väl Halpa-Halli-skyltfönstersaktigt. Man står bokstavligen i fönstret och får stå och kisa mot ljuset hela tiden.

Har suttit och sippat måriskaffi framför datorn, ett ganska gemytligt sätt att börja en dag på. Ska snart dra mig mot skolan för dagens program. Bland annat ett viktigt handledning, som på något vis kan betyda att någonting är på g. Jag lovar att berätta mera om det imorgon. Sedan tänkte jag faktiskt eventuellt sitta och påta lite med statistiken. Om jag lyckas motivera mig, vill säga. Kunde i alla fall dra igenom en övning för att hålla nervbanorna i hjärnan uppdaterade.

söndag 26 april 2009

Ut på tobak

Jag har sysslat med smygrökning på senaste tiden. Speciellt idag när det har varit så vackert väder. Med skramlande nycklar tagit trapporna ner och gått ut på gården en stund. Sådär med jämna mellanrum. Utan egentligt ärende. Bara ut och ta lite frisk luft med jämna mellanrum. Utan cigg.

Det är wunderbar med vår. Jag travade som sagt längs åstranden tidigare idag, så har jag tagit en liten runda till en söndagsöppen butik för att köpa kaffe och bara för att - ta lite frisk vårluft igen. En liten runda på cykeln på ett par ärenden. Mest har jag hittat på små ärenden för att få gå ut. Som att promenera och köpa ananas på burk, fast det egentligen inte var någonting jag akut behövde. Det har varit riktig sommarförväntan i luften, och vid ån doftade det faktiskt sommar. Hav, fast det bara är ett sunkigt sund. Men där skränar ändå måsar, och så kluckar det havslikt. Man kan fantisera resten...

I mellaneuropa

Jag drog ut på en runda i solen på eftermiddagen. Med en tunn knäppablus över toppen och byxor som lämnar anklarna bara. Det var skönt i värmen, och det kändes som om jag var ute någonstans i mellaneuropa, inte i Finland i april. Folk låg på slänterna ner mot ån, och uteserveringar var fulla med folk som satt på kalja eller kaffe i värmen. En del strövade längs med ån med lösglass i handen och solglasögon på näsan. Skönt!

Vissa överreagerar trots allt lite på att det inte är snö på marken, och inbillar sig att det har blivit sommar över en natt. Det är trots allt bara +17-18 i skuggan, och inte nödvändigt att gå i flipflops och tanktop. Igår hade till och med fyra killar suttit med bara överkroppar i en BMW-cabriolet i centrum. Det är kanske att ta i..?

Har dammsugit, moppat och städat muggen idag också. Samt haft ut mattorna på den nyss nämnda piskbalkongen. Mot reglerna, som tillåter mattvädring på konstiga tider. Typ 8-12 på vardagar och lördagar 9-14. Men precis som jag jävelskap cyklar på trottoarerna och skiter i fenomenet röd/grön gubbe, utan följer regeln "jag hinner nog över" här i Åbo så gjorde jag som det behagade och dammade mattor klockan tolv en söndag istället. Dock har jag slutat att plinga frenetiskt för att folk ska flytta på sig när jag cyklar på de cykelförbjudna trottoarerna. Det retar upp gamla, gnälliga gubbar onödigt mycket, har jag märkt:)

Det luktar fräscht av citron-Ajax här hemma. Lite väl fräscht kanske, eftersom jag lyckade sparka omkull tvättmedelsdunken när jag moppade så frenetiskt. Typ en halvliter outspädd citronskurmedel for iväg ut på golvet. Nå, värre saker har väl hänt...

Jag vill inte bo i bur!

Söndag och för min del denna veckas enda lediga dag. Jag är helt död, känns det som. Hade ont i näsan redan när jag vaknade, vilket är ett tecken på att jag är trött. Jo, det är sant. När jag har haft mycket att göra eller sovit för lite eller ätit för dåligt eller på något annat sätt är slutkörd signalerar min näsa att jag måste vila lite. Vilken tur att jag inte behöver göra någonting då. Jag fåt slappa. Känner jag mig själv kommer jag att ha leidon om ungefär... tjugo minuter.

Det är en otroligt fin dag igen. Efter fyratimmarskaffedejten med A igår är mitt bröst skrikande rött, trots att jag inte brukar bränna mig. Vilket jag fånigt nog sa åt A igår. Att jag inte bränner mig, alltså. Lite pinsamt att direkt efteråt anta kräftton i hyn...

Stod ute på piskbalkongen (nu vet jag vad Karlsson på taket snackade om, jag har nämligen en piskbalkong) imorse och kände hur varmt och skönt det var. Ingen egen balkong har jag, och hade vi bott kvar i Hallis hade vi släpat ut filtar och kuddar och njutit i gräset på bakgården. Just nu känns det lite sunkigt att bo i en bur i stan. När det är så fint väder! Och det där med att ta en prydlig promenad till parken och sitta och spärr på en bänk är nog inte riktigt min grej.

Så att, så att. Jag håller på att städa lite idag, för det är verkligen nödvändigt. Har inte ens haft tid att städa den här veckan, så det är dammigt som i en... öh, gruva. Eller en källarlokal under sandblästring kanske. Har hört att sådant är dammigt. En sådan söndag idag.

lördag 25 april 2009

Lördagsskola och sol på stan

Ååååj vilken fin dag det var på gång när jag låste upp cykeln strax före åtta imorse. Morgonsolen silade ner mellan grenarna på bakgården och fåglarna sjöng. Det var varmt i luften fast det var så tidigt. Trampade till skolan med solbrillorna på näsan och fortsatte kursen i Bliss, lördagen till trots.
Föreläsarna delade ut Bliss-patukkor åt oss, fyndigt va?:)


Idag fick vi själva testa på Blisskommunikation. Jag har till exempel spänt fast en laserlampa kring huvudet och med den röda pricken pekat på kommunikationskartan. Och skrivit meningar på en dator med lyxig touch-screen och låtit talsyntesen läsa ut orden. Vi hade bara skola under förmiddagen, så jag hann en runda via gymmet innan jag gick hem och svängde ihop lite lunch.


På eftermiddagen rullade jag ner på stan för en kaffe i solen med klasskompis A. Massor med folk på torget, och detta är alltså en vanlig torgdag. Ungefär som marknaden i Kokkola. Frukt och grönt är billigt och färskt här. Borde ha handlat lite, men det var ingenting jag kom på att jag behövde då.


Det var riktigt varmt, och när vi satt i lä på Café Brahes uteservering var det nästan kvalmigt i solen. Men skönt att äntligen kunna sitta i kortärmat och kisa mot solen. Även om det ledde till rejält rödflammigt ansikte och hals:)

Nu är jag slut efter tidig väckning och många timmar i solen. Skulle helst lägga mig på något svalt ställe och somna...

fredag 24 april 2009

God bless Bliss

Maratonkursen i Bliss fortsatte imorse klockan åtta. Nu är klockan kvart över sex och jag har just kommit hem. Det är intensivt detta. Jag har krampaktigt suttit och försökt uthärda. Missförstå mig inte, Bliss är intressant, kursen är viktig och förleläsarna kunniga. Det är bara detta med att tvinga in hela kursen på torsdag till lördag. Det går att jämföra med att lära sig ryska från grunden på tre dagar.

Bliss är alltså ett slags språk som består av symboler, ni vet sådana där plattor med små figurer som handikappade kan peka på med en pinne i munnen eller en lampa fäst vid pannan. Det är ett fullständigt språk med prepositioner och grammatik. Ingenting man direkt lär sig på en kafferast, och ganska tungt åt huvudet.

-Hur skriver man Mumin med Bliss? var det någon som frågade, vilket väckte diskussionen om vad ett mumintroll egentligen är. Är det ett djur? En flodhäst kanske? Eller en sagofigur? Är det ett troll? Närpes stönade högt och konstaterade att detta var flummande på hög nivå. Mumin är en Mumin, helt enkelt, varken mer eller mindre. "Kvafaan... ska man böri funder åp va Barbapapa je å?". Vissa saker ska man bara inte fundera på. "Som till exempel kvaför vi finns till schenn i hisin världin!". Så sant.

torsdag 23 april 2009

Morgondagens lunch

1. Krämig pytt i panna med tillbehör H,G
2. Grönsakstoast med cheddarost Vg.,H
3. Dagens grönsakspurésoppa Vegan,L,G med krutonger (Lättlunch)

Om man inte har någonting viktigare för sig kan man till exempel surfa in på morgondagens matsedel. Detta serveras i skolans café imorgon. Och Närpes, tar du på jävelskap grönsakspurésoppan så halstrar jag dig...

Köttsoppa

"Tå ska ja ta köttsåppon. Bare för ti fittas!"

Orden uttalades av Närpes i dagens matkö. Anledningen var att det som vanligt fanns flera olika lunchalternativ, bland dessa kycklinglår, pastagryta med bönor och oliver, och annat smått och gott. Och så satans köttsoppa, vilket är det absolut vidrigaste jag vet. Bara dååmin (=stanken) av sådant kadaver får mig att kväljas. Jag vill inte ens sitta bredvid någon som äter köttjävelsoppa, vilket jag i min dumhet sa högt. Där fick jag sitta då. Med ett köttsoppsstinkande lunchsällskap.

Jag överväger att ringa ett samtal till sydösterbotten för att berätta för Mamma Närpes hur hennes dotter uppför sig. Det kan vankas minskad veckopeng eller indraget lördagsgodis för sådant.

Åh, Gud vilken lång dag det har varit idag. Klockan nio bänkade vi oss i en alltför trång föreläsningssal och hade maratonkurs till klockan sex. Imorgon samma sak, med den lilla skillnaden att vi börjar klockan åtta. På lördag morgon fortsätter vi samma äckliga tid. Det är en sak att sitta på föreläsning, som är nervpåfrestande i sig. Det är en annan sak att sitta på samma plats och ha samma ämne med samma föreläsare under niotimmarspass flera dagar i följd. Man vet knappt vart man ska ta vägen.

Cyklade en sväng via Kuppis Cittari på väg hem. Det var varmt och skönt väder, och kändes bra med lite lyft i lungorna efter att ha suttit inne hela dagen. Handlade lite smådutt och hann hem till Salkkarit halv åtta. Vid det laget var det bara att slänga lite mat på plattan och krypa i mjukisbrallorna.

onsdag 22 april 2009

Sista versen

Min dator börjar - för femtielfte gången - verkligen att vara slut. Nu har den fått vårdepression eller någonting, för jag har i dagarna två fått kämpa med svetten i pannan för att få igång tröskverket. Mer än vanligt, alltså. Genom att väääääääääänta, vääääääääääääääänta tills den har flimrat och surrat klart och ibland tvingas starta om den några gånger kan man om man har tur långsamt puttra ut på Internet.

Snälla dator, håll ihop några veckor till. Mer än så kräver jag inte.

Idag har jag firat hungerdagen. Jag har varit hungrig precis hela dagen, förutom precis då jag håller på tuggar och sväljer maten vid någon måltid. Vete fan vad det beror på, men fenomenet inträffar då och då. Jag är vrålhungrig en hel dag, och ingenting hjälper. Jag har ätit alldeles normalt, på normala tider men magen skriker. Som tur får jag snart gå och lägga mig och hoppas att det går att sova bort de här fånigheterna...

Våren i Åbo har förresten gått vrålsnabbt. Det känns som om det bara var några veckor sedan jullovet, men nu är det plötsligt snart Wappen. Snön och slasket for i ett huj, jag såg inte ens tussilagon utan maskrosor när jag travade från tåget i måndags.

Onsdag morgon

Ännu en produktiv dag. Denna gång startade jag dock en timme senare, eftersom jag hade räknat med en kortare skrivsession denna gång. Och se där, klockan är 11.17 och jag är klar. Planenligt. Perfekt, hinner slappa, luncha och sedan dra på föreläsning klockan 13.

Vem skulle ha trott att M. Kronqvist skulle bli en av dem som placerar läsglasögonen på näsan (inte för att jag äger några sådana, men...) och sitter och knackar på en dator i biblioteket en ledig onsdagsmorgon bara för att "jobba undan lite". Herregud, i Vasa hade detta betytt att jag hade gått till Fontana när Ollis stängde klockan 02 igår. Och alldeles säkert sett till att hålla vätskebalansen i skick där...

Igårkväll drog jag ut och sprang en trevlig länk längs med ån. Det börjar faktiskt vara vårfiilis här nu. Prunkande grönt nere vid vattnet, och skränande måsar och fridfullt simmande änder. Det går faktiskt att hitta riktigt fina löparstråk fast man bor inne i stan, det gäller bara att vara uppmärksam. Jag länkade ömsom på grus, ömsom på gräs och korta snuttar på träspångar. På tillbakavägen korsade jag järnvägsbron och noterade att Åbo Stad har sett till att tillverka ett riktigt självmordsräcke över ån. Tunna, tunna metallskrangel med långa mellanrum och massor med plats att falla igenom. Jag rekommenderar ingen att traska över den bron efter några öl, för vinglar du till lite är du förlorad.

tisdag 21 april 2009

Död och pina. Igen.

Jag blev redan nästan glad när jag tog plats i datasalen för att ha statistik. Orsaken var att den var tom. Jag vågade nästan tro att statistiken var inställd. Eller att Statistik 2 på något magiskt sätt hade utplånats från jordens yta.

Icke. Jag var bara i god tid. Här börjar folk droppa in. Det hjälps inte. Det är dags för ännu en plågsam session. Eller förresten - kanske positive thinking gör skillnaden? Oujee, nu ska här utföras regressionsanalyser. Livet leker. Kan knappt bärga mig.

Tisdag morgon

Jag fortsätter med min konstiga, nyfunna vana att vakna tidigt och vara pigg. Ungefär halv åtta spratt jag upp ur sängen, trots att dagens enda föreläsning börjar först klockan 15.15.

Cyklade iväg mot akademikvarteren genom ett soligt Åbo som börjar bli grönt småningom, och tog just plats framför en dator i biblioteket. Nu ska här skrivas och donas med skolarbeten. Inspiration, kom!

-------------
Tillägg 10.24

Gäsp. Nu fick jag leidon. Det går trögt, detta...

-------------
Tillägg 11.36

Puh! Klar med första drabbningen. Klickade precis iväg skrivelserna till handledarens inbox. Hade tänkt knata efter kaffe i något skede, men jag vågade inte resa mig för då kunde ju mitt flyt komma av sig. Dessutom får man inte ens dricka kaffe här. Sicket gnäll...

måndag 20 april 2009

Glad Påsk i efterskott!

Eftersom jag under mitt Österbottensbesök aldrig hade en fungerande dator, kamera med batterier, kamerakabel och rätt program samtidigt, kunde jag aldrig ladda upp några bilder åt er. Det vore ju synd att låta dem bli kvar i gömmorna, så här kommer en fotokavalkad från påsken i Terjärv och Öjan.


Det började såhär muntert i Terjärv på påskaftons morgon. Undertecknad skulle iväg till jobbet, och lyckades övertala herrn att kliva upp med mig. Det gick ganska lätt när jag lockade med nybryggt kaffe framför påskliljorna.


Efter avslutad arbetsdag styrde vi ut till mammas och pappas nybyggda villa i Öjaskären. Såhär fin utsikt har den tjocka badtanten från sin plats i fönstret. Bry er inte om byggresterna som skymtar där ute. Stället än under konstruktion ännu.

Min pappa som kan nästan allt rökte en hel lax.


Den åt vi med mammas klyftpotatis och äppeltzatziki. Skulle ha tagit kort på desserten också - pascha - men jag åt upp den så fort så jag hann inte. Pascha är nog det bästa som finns.



Jag som börjar bli tant uppskattade särskilt kaffi på maatn. Så utomordentligt sirligt! Mommos arvegods, spröda kaffekoppar med assietter och tillhörande gnäddsnäcka och sockerskål. Fantastiskt. Jag spretade med lillfingret så jag nästan fick kramp på kuppen.

Tandläkaren

Idag har jag varit till tandläkaren för att bygga mitt första hål! Cyklade dit som ett jehu - oj, vad jag har saknat min cykel - och fick nästan direkt kliva upp i stolen och bli omskött av min snälla tandläkare. Det här var alltså första gången i mitt liv tandläkaren skulle göra annat än nicka och säga att jag har fina tänder och låta mig välja glansbild. Det största ingrepp jag har varit med om är att bli penslad med fluor som smakar banan.

Okej, så det var kanske inte fullt så roligt att laga hål, fast jag nu har tjatat om att jag älskar att gå till tandläkaren. Ganska satans ont gjorde det till och med ibland, och jag kände hur svetten klibbade i händerna. Nu vet jag i alla fall hur det känns att bli borrad, en annorlunda, skarp smärta. Varje dag lär man sig något nytt.

Det där lilla kanske-nästan-hålet som eventuellt skulle fixas till hösten passade tandläkaren dessutom på att borra upp och fixa samtidigt. Medan jag ändå hade munnen öppen, eller hur de nu resonerade.

Älghundar och Ägg på tåg

Sällan har det känts så bra att hoppa av tåget i Åbo och traska den halvtimmeslånga snutten hem till lägenheten. Orsaken kan delvis ha att göra med att jag klev på tåget i minusgrader i ett blåsigt Kokkola klockan sju på morgonen och hoppade av på en solig och varm perrong knappa fem timmar senare. Det, och faktumet att jag börjar ha leidon av att höra på prat om till exempel hundar, älghundar, älghundsvalpar, älghundstävlingar, hundutställningar, hundmat, kennlar och annat lika varierande. Glömde jag förresten att nämna älghundar? Ja, och så foder för älghundar. Misstolka mig inte - jakt och jakthundar är en synnerligen fin hobby. Jakt och viltvård är viktigt och intressant. Bra tränade och effektiva jakthundar är imponerande.

Men det måste för faa-an finnas annat än hundar att prata om. Någon gång.

På tåget hände en lustig incident. Jag måste sitta och bita mig i tungan flera gånger för att inte skratta högt, och jag såg andra i vagnen som krampaktigt stirrade i golvet med ryckande mungipor.

Vanligtvis brukar man få ett helt dubbelsäte för sig själv på tåget. Sådär så man kan dra upp fötterna och ligga och sova som en liten räka. I Seinäjoki fick jag dock sällskap av en fabo, som hade fönsterplatsen, medan jag satt ute vid gången. En skäggig och ganska söt fabo som hälsade snällt och satt och läste i en bok resten av resan.

Ett par hållplatser senare hördes en högljutt pustande och gnyende, när en resenär banade sig fram genom vagnen samtidigt som han talade och mumlade för sig själv. Föreställ er synen, en lustig figur som bokstavligen var äggformad. Alltså kort och rund, liksom tjockast på mitten och lite avsmalnande uppåt och nedåt, med ett lustigt, äggformat huvud högst upp på den korta kroppen. Klädd i lite komiska kläder, typ grönrutig skjorta med senapsgul väst, lite som en revyskådespelare. Det var tydligt att han inte - eh, vad är den politiskt korrekta termen här - hade alla får i hagen, eller hur man ska säga.

Med mycken möda och småpratande för sig själv knökade han in sig på platsen bakom mig. Mitt ryggstöd skakade som en centrifugerande tvättmaskin och likadant min grannes när Ägget bökade på. När han precis satt sig, kom en ung flicka med en baby i famnen och påpekade vänligt att det nog var hennes plats han satt på. Ägget protesterade med att han nog hade platsbiljett, men att någon satt på hans plats, och att han därför måste sitta här. Sedan utbrast han teatraliskt: "Men okeeeeeej, okeeeeej... jag får väl gå vidare och leta en annan plats - när nu någon har tagit min! Eller förresten, skit samma, jag står hela vägen till Åbo! Det är okej, jag kan stå... när nu någon har tagit min plats!".

Här började flera i vagnen fnissa, och bruden med babyn försökte hålla pokka och sa vänligt att han fick ta platsen, de kunde söka en annan. Så kånkade hon iväg med barnet på armen. Det är ju inte så att det är brist på paikkor på VR:s morgontåg, det råkade nu bara vara ett väldigt dramatiskt Ägg det gällde.

Ägget krånglade sig tillbaka till sin plats bakom mig och den skäggiga fabon, under stönanden och pustanden. Våra ryggstöd skakade om än mera, och Ägget stånkade och suckade dramatiskt från sin plats. Så flög han upp igen och ställde sig på knä på en rullstolsplats med bord och vek upp sin bärbara dator. "Jag brukar vanligtvis jobba med datorn på tåget, men när nu någon har fällt ner sina ryggstöd så långt, så ryms jag inte!" suckade han högt och dramatiskt för sig själv, så att alla i vagnen skulle höra, och syftade naturligtvis på mig och min granne. Spridda leenden av samförstånd i vagnen.

Ägget stod på knä i vagnen och knappade på sin dator och mumlade högt för sig själv om hur jobbigt det var när han inte fick sitta på sin plats och arbeta. Han hejdade sig och gick och ställde sig och spände ögonen i mig och min granne och upprepade "Jag brukar vanligtvis jobba med datorn på tåget, men när sätena är så långt nedfällda så ryms jag inte! Men okeeeej, okeeeej, låt bli att fälla upp dem för all del. Tänk inte på mig, jag kan fortsätta stå på knä här!". Min granne höjde blicken ur sin bok och nickade: "Eeeh... selvä!" och sänkte den igen.

Det var en lustig typ. När konduktören kom för att klippa biljetterna kom följande teatraliska uppvisning. Ägget förklarade dramatiskt att någon hade tagit hans plats, och nu kunde han inte jobba, för att någon vägrade fälla upp ryggstöden. Ack!

Okej, så han var som sagt inte riktigt riktig. Man får inte skratta åt sådant, och inte får man vara elak heller. Fast det tyckte jag nog inte att jag var heller. Om han hade frågat om vi kunde fälla upp sätena, så hade vi naturligtvis gjort det snabbt som ögat. Men jag har på känn att någonting annat hade varit fel då:)

torsdag 16 april 2009

Tantkompis

Jag har kommit fram till att jag skulle behöva en tantkompis. Jag tror att det skulle vara nyttigt för mig, nämligen. Hon skulle kunna ta ner mig på jorden och försöka ruska lite vett i mig emellanåt. Jag har skapat en liten vision om hur min eventuella tantkompis skulle vara:

Hon ska vara över 70 år, men pigg och i skick. Hon ska ha humor och vara sådär cool och relaxed och ha huvudet på skaft. Gärna ska hon vara glad, men inte idiotiskt positiv, sådär så att allt är fint och vackert och sköööönt hela tiden. Hon ska kunna ryta till eller stå på sig när det krävs, och våga kritisera saker. Inte gnällig eller dramatisk, för det sköter jag så bra själv...

Min tant skulle få heta någonting i stil med Gertrud eller Hjördis eller Göta, ett riktigt ståtligt tantnamn. Vilken känsla att säga "Äääh, nu skiter jag i detta. Jag far till Gertruds en sväng!". Hon ska ha en skön inställning till saker och ting, och till exempel kunna svepa en konjak eller någon pilsner framför tv:n på kvällarna. Eller peta in en snus om det behagar.

Tanten ska gärna ha fått upplevt ett och annat av livets hårda. Kanske är hon änka eller frånskild, eller någonting annat som har satt käppar i hjulen för ett tag, men som hon med huvudet högt har tagit sig igenom. Kanske hon har haft någon sjukdom, eller annars gått igenom någonting som har gjort henne tuff.

Hon får gärna vara händig. Kanske lär hon mig äntligen att sticka sockor med en ordentlig häl, eller att virka en sjal med snygga mönster. Kanske hon visar hur man bakar bröd så det blir till någonting, eller lär mig åstadkomma ett sjujävla grönsaksland med mäktiga salladsblad.

Vad skulle jag då med en tant till, kanske man kan undra. Jo, förutom att rent konkret ha henne som sällskap, skulle jag behöva lite verklighetsförankring emellanåt. Någon som har erfarenhet och lite perspektiv på livet. Som kan sätta saker och ting i proportion till varandra. "Jaså, du tycker att du har stressigt i skolan... det tyckte jag också när jag uppfostrade mina åtta barn när Georg var i kriget...". Eller "Sååå... du tycker att din mage inte är riktigt platt. Jaa-a, när jag opererade bort båda brösten kände jag mig ganska ful ett tag - men mest lycklig över att leva...". Alternativt "Jasså, du har gjort slut med din pojkvän sedan två år tillbaka och är lite ledsen... Det var nog ganska jobbigt när Georg dog också. Vi hade varit gifta i 48 år...". Eller "Jasså, så du har inte råd med nya vinterskor. Ja, jag fick låna pappas stövlar och stoppa dem med halm när jag var ung. Ändå förfrös jag mig så att jag blev av med fyra tår... som tur har jag sex kvar".

Istället för att tvingas ge sig ut i tävlingen med dem som är jämnåriga - ni vet, vem som har "lyckats" bäst med sitt sällskapande, sina barnskaffande, sitt husbyggande och sina karriärer - skulle jag kunna dra hem till Gertrud och dricka kaffe ur sirliga koppar med assiett. Mycket fränare.

söndag 12 april 2009

I Köyst

Klockan i bilen var visst inställd på vintertid igår, så vi var visst en timme senare ute än vi trodde, där vi styrde från påsklunchen i Öjan mot Terjärvskogarna för att fortsätta påskfirandet. Efter några om och men och att vinet tagit slut fann vi oss i en lägenhet i tsyrkkbyiji (=Kyrkbyn, alltså centrum) full med folk som kanske skulle någonstans men inte riktigt var säkra.

Det är en liten balansgång när man ska ta sig härifrån och ut till civilisationen. Det är 40 kilometer till Kokkola och 50 till Jakobstad om man ska ut på krogen. Det blir dyrt med taxi, men delat på många pinnar i stortaxi blir det bara några euro. Då är dealen att man måste vara överens om vart man ska, och att folk kommer hem med taxi. Då finns det ju Konsta, vilket ligger i Köyst, 15 kils bort. Mycket närmare, och dit är alltid folk på väg i båda riktningarna. Men så är ju kruxet att - man vill int faa ti Köyst...

Om man inte är en arg finska med rött hår och hetsigt temperament, vill säga. Eller en rävfarmare som eventuellt har orkat byta om från arbetskläderna innan han går ut. Då kan man eventuellt gilla Konsta.

Nå, igår blev det Konsta till sist. Fast jag efter de senaste tre gångerna där lovat att aldrig mera fara dit. Det leder bara till att jag blir bitter, förbannad och får allmän spunk. Så får jag i nerverna med alla irriterande typer och vill slå ungefär alla på käften. Det enda jag får ur mig är morrandet och svordomar, tills jag äntligen slipper därifrån. Jäävla, jäävla Köyst...

Igår var jag riktigt förvånad, för jag hade hur kul som helst. De snälla tanterna och farbröderna bakom disken serverade mig gott och kallt öl, ingen började jamsa på toaletten, och dessutom fanns det vettigt folk att tala med. Satt till exempel på terassen invirad i en terassitakki och diskuterade livets väsentligeheter med riktigt trevliga typer en lång stund.

Okej, så vi fick vänta på en taxi som aldrig kom i eeeeeeevigheter i ett svinkallt Köyst, och fick med oss jordens jobbigaste personer i bilen innan vi äntligen kunde komma iväg. Vid det laget hade jag ingen känsel kvar i några extremiteter, och hade för länge sedan konstaterat att jag hade kommit snabbare hem på sparkstötting. Men det är nu sådant man får ta. Vi virsade till och med iväg och hämtade ved för att laga brasa och grilla korv strax efter sex på morgonen, hur bra som helst:)

Så den här gången gick nog Köyst bra. Glad Påsk bara!

fredag 10 april 2009

Fammo och faffa

Tittade en snutt på Talvisota igårkväll. Det fick mig osökt att tänka på faffa och fammo, som tyvärr inte mera finns i livet, men som jag kommer ihåg mycket tydligt och klart. Jag har alltid haft mycket göra med fammo och faffa, eftersom de bodde så nära oss. Jag har tidigare bloggat om hur jag fick gå till butiken för att köpa tobak åt faffa, till exempel.

Fammo och faffa bodde så lämpligt precis bredvid busshållplatsen där vi steg på och av skolbussen från och med lågstadiet ända tills jag hade tagit studenten. På något vis blev det en vana att de flesta dagar ta en sväng via dem och se hur de hade det. Jag hoppas att de inbte tyckte att det var någonting negativt med det, för i så fall har de fått många oönskade besök genom åren. Jag, mina två bröder och så mina tre kusiner på andra sidan vägen har nämligen gjort precis likadant...

Fammos och faffas var en skön ventil mellan skola och hem. Där klev man in, och allting var likadant dag ut och dag in. Hade man gått direkt hem hade man fått dras med en - i den åldern - jobbig lillebror eller mötas av en massa frågor och stress. Vid fammos och faffas fick man bara vara. De frågade ungefär samma sak varje gång. Fammo inledde med "Jaha, vadan komber ni nu?" (=varifrån kommer ni nu?) och när man sa att man kom från skolan kvitterade hon med "Jasså, ni sluuta rej ida...", oberoende om klockan var tolv, två eller halv sex. Hon satt oftast vid köksbordet och påtade på med någonting, i de flesta fall lade hon patiens med en blanksliten kortlek. Ibland stickade hon eller läste ÖB med läsglasögonen på näsan.

Faffa stod ofta och stödde med knogarna mot köksbordet och tittade ut. Ibland mumlade han någonting om vädret, eller kommenterade fåglarna på fågelbrädet. Då och då konstaterade han lite vemodigt: "Ja-a... He byri vaal kväldi", vilket alltså var en metafor. Han talade inte alls om tiden på dygnet, det saken var klar. Med jämna mellanrum hade han Kurirens korsord uppslaget och frågade råd när han hade kört fast på något ord. På tv:n slogs nyheterna på när de sändes, och med skrällande volym fick man följa med senaste nytt, medan faffa satt uppmärksamt i en fåtölj. När det kom någonting extra viktigt stack han upp ett pekfinger i luften och förkunnade: "Lyyss..!".

Fammo och faffa hade roliga rutiner, vilket var skönt på något vis, just för att man visste vad som komma skulle. Till exempel hade faffa tre huvudbonader, gubbkeps på sommaren och koljarn på vintern, och vid festliga tillfällen hatt. Punkt. Huvudbonaden lades på arbetsbänken innanför köksdörren när han kom in och togs från samma ställe när han gick ut. Det lustiga var att man kunde följa årstiderna exakt utgående från mössorna. Den dag faffa bytte koljarn mot kepsen - då var det officiellt vår.

Fammo, å sin sida, hade till exempel rosa basker när hon gick och handlade, och grönrutigt förkläde när hon bakade. Vad gällde bakandet fanns det två specialiteter: mockarutor som uppbevarades i en slags burk i två våningar i kallskafferiet och "fammos goobröö", som var något slags rågbröd som smakade så vansinnigt gott. De gånger man klev in och fammo stod i förklädet och hade bakat var lyckans dagar. Varmt rågbröd i stora kakor som delades på mitten. Enilett på och så var det bara att njuta. Receptet - om det ens fanns något - är det nog ingen som vet mera.

Fammo och faffa finns inte mera, och det börjar vara ganska många år sedan de var det nu. Ändå finns det tillfällen då jag saknar dem och skulle önska att de fanns kvar. Som när jag kommer upp till Österbotten från Åbo, oj vad jag skulle vilja gå hem till dem då! Det finns en massa jag skulle tala med dem om, och massor jag skulle fråga som jag inte förstod att fråga då.

Detta blogginlägg tillägnas fammo och faffa. Tack för allt och vila i frid.

Så fel man kan ta

Jag trodde nämligen att det var fråga om påskhelg nu, men tydligen inte. När jag slog upp de bruna imorse var det nämligen - jul. Det har snöat mycket inatt, och på utsidan möts man av riktig julkortsvy. Snötunga grenar och de små plättar av barmark som började framträda är ett minne blott.

Igår tillbringade jag dagen bak kassaapparat och köttdisk. Sålde Kinderägg och påskliljor i bukett. Liksom fisk i alla dess former och till och med en fårstackare i sin helhet. Hann efter det med en rejäl promenad med bästa L i ett slaskigt Öjan. Vi dryftade allehanda viktigheter, som låntagande, studietrötthet och rullskidning. Och allt däremellan.

I övrigt blev det sent kvällskaffe i Hästbackbyijin med manliga aktiviteter som att dricka kalja och diskutera Vinterkriget. Håhå, det är mycket som ryms i en värld.

onsdag 8 april 2009

Allt i sin ordning

Jag har härmed löpande avklarat en inspektionsrunda i den Österbottniska terrängen, och kan konstatera att allt verkar vara i sin ordning. Gott så. Man kan aldrig vara säker nämligen. Är man borta en tid kan någonting helt plötsligt förändras. Som när jag kom hem från Vasa en gång för att mötas av skinande vitmålade övergångsställen vid bybutiken. Övergångsställen. Med refuger - i Öjan. Vad ska komma härnäst? Ett casino?

Norra Österbotten står alltså kvar i all sin prakt. Lite onödigt mycket snö är det - och lerigt och klottigt på mindre vägar. Mina löpskor fick en rejäl lerinpackning och jag fick lov att springa en runda i knädjup snö innan jag vågade mig inomhus igen. Ett halvt potatisland är ingenting man behöver dra in i ett hus.

Det gläder mig förresten att jag verkar ha en blandad skara läsare, enligt vad jag har hört! Både mera och mindre bekanta lär läsa, och nyligen fick jag höra att mina skriverier uppskattas och stundom läses högt av en tandläkarhustru i Närpes:) Jag tackar ödmjukast och hälsar så gott till henne och hela familjen!

Inte elakt, väl..?

Är det elakt att bli litelite glad över att föreläsaren i Statistik har blivit sjuk så att resten av veckans föreläsningar är inställda? Jag menar, jag är ju inte glad att någon är sjuk (liksom jag inte specifikt var glad över att engelskaläraren hade brutit benet den där gången), jag är bara glad över följderna.

Tåg, tåg, tåg

Det var en lång dag igår. Gående och traskande mellan hem, skola och andra byggnader. Tung packning och nya skor som för all del är bekväma, men nya skor + mycket gående är inte den bästa kombinationen. Till sist kunde jag sjunka ner i ett Intercitysäte och känna tåget rulla iväg. Bort från ett snöfritt och varmt Åbo och norrut mot snö och senvinter.

I Tammerfors var det sedvanligt tågbyte, och jag travade per automatik till Pendolinon som skulle fortsätta till Kokkola. Hela den här tågrumban börjar vara så rutinmässig att jag inte ens behöver reflektera över hur jag gör. Att det ibland står fel på informationstavlorna eller att man ropar ut fel spår i högtalarna brukar inte få mig i gungning, jag brukar knappt lyssna. Jag vet ju vart jag ska.

Ombord på Pendolinon kan man börja slappa. Det är raka spåret (tågspåret, get it?) hem, inga fler byten med kappsäckskånkande, ingenting. Man kan sova en snutt om man känner för det. Tåget susade iväg med en väldig fart. Fortare än vanligt, kändes det som. Närmare bestämt 198 km/h stod det på infoskärmen, brukar det gå så fort? Kanske lokföraren hade bråttom hem till CSI eller något... Hur som helst hade jag nästan svårt att hålla mig på fötterna när jag gick för att hämta kaffe. Fick göra som sjömännen och ta på mig mina sea-legs.

Det var en riktigt perus-resa. Satt i allsköns ro och läste en tidning och planerade framtida stordåd och sådant man nu kan göra på ett tåg. Talade en snutt i telefon och liknande. När vi stannade i Seinäjoki såg jag plötsligt att tåget på spåret intill hade destination Kokkola, och samtidigt ropade den stela damen i högtalarsystemet ut att "Vagnarna 1-6 stannar i... Seinäjoki. Vagnarna 7-11 fortsätter till... Uleåborg. Förbindelsetåget... till... Kaaarlepyy. Avgåår fråånspåår... två!". Därefter rullade Pendolino iväg igen.

Hur ska man då tolka detta? Jag befarade först att jag hade gjort bort mig, och mot min vilja var på väg till Uleåborg. Intet ont emot Uleåborg, men jag vet inte om jag vill tillbringa just tisdag natt där. Speciellt som jag nu inte direkt hade något ärende dit. Snabbt insåg jag dock att jag var på rätt spår (igen, tågspår - get it?), och att Pendolino visst skulle stanna i Kokkola också. Men vilket tvetydig info! För en mera ovan resenär skulle det ha varit förvirrande. Som tur är ju jag så faanis vaan. Som Sven Kobacka "Ha! Tu vaalt rädd tu?!".

tisdag 7 april 2009

Död och pina

Så var den Tvåspråkighet:en tentad. Drog sedan vidare för två timmars död och pina på Axelia. Jag trodde i höstas att det inte kan finnas någonting som är värre än Statistik. Då hade jag alltså inte ännu upplevt Statistik 2. Gudars...

Jag och cykeln sov såklart skavfötters inatt. Jag försökte kommendera upp honom för att koka måriskaffi åt mig, men det lyckades inte. Typiskt!

måndag 6 april 2009

Fuck tvåspråkighet

Jag har ilsket suttit och läst till Tvåspråkighet-tenten. Ilsket, för det är en förbannad massa skit, kom jag fram till efter ett tag. Jag hatar att läsa dynga som jag inte förstår mig på. Detta är ett exempel på någonting som med makt ska tentas bara för att man ska få inkassera studiepoäng. Enligt mig hade det räckt med närvaro på föreläsningarna, eller åtminstone någonting vettigt att tenta. Detta är bara onödigheter, i skrivande stund har jag exakt 20 sidor kvar. Jag ska plugga in och tömma ut skiten direkt när jag har tentat. Sådant där börjar jag inte ta upp hjärnvolym med...

Jag - intresseklubben, var redo - har ont i arsel och lår, helt självförvållat och välkommet. Till exempel wc-besök är intressanta, då man långsamt hukar sig ner och grinar, och sedan dimper ner på muggen. Och kvider till för att själva dimpandet var så smärtsamt. I-landsproblem, indeed.

Var till Kåren och lunchade med bästa A idag. Jag höll på att inte hitta in, eftersom jag inte varit där på säkert två år. Det var i alla fall roligt att träffas, hon har så himla gulliga historier att berätta. Och det säger jag inte bara för att jag vet att hon läser det här;) Nå, långlunch med massa prat och så kaffe på maten, det behövde jag idag.

En av de första dagarna i Åbo kommer jag förresten ihåg att jag och flickorna på klassen gick till just Kåren för att äta. Jag sa nog ingenting under hela lunchen, bara tittade på hela gänget med blonda flickor som talade sådär-som-jag-inte-gör. Kände mig lite vilsen. Och ugnskorv var det till mat:)

Knack, knack!


Välkommen in, Herr Cykel!:D


Jag fick besök av min gröna kompis idag. Eller fick och fick - jag bar in honom med makt. Uppför många trappor till lägenheten. Det var inget större projekt, fast jag hade väntat mig blåmärken och svordomar. Upp på axeln bara och traska iväg. Måste vara för att jag är så vansinnigt stark;)


söndag 5 april 2009

Köra ben

Jag har haft en ganska tråkig dag idag. För att vakna till och sträcka på benen imorse traskade jag ner med en gigantisk påse tidningar. Brukar gå ner till papperinsamlingen kanske varannan vecka sådär. För att det tar ungefär så länge att sprängfylla skåpet jag brukar rada in tidningar i. ÖT, Aamuset, Studentbladet, Turkulainen och massor, massor, massor med reklam! Reklam får nog komma, det är inte det. Det kan vara ganska kul att bläddra i Tiimaris blaska, eller kolla fina smycken från Kultajousi. Men sådana mängder det blir - minst en halv regnskog!

I alla fall kunde jag konstatera att det var en superbt skön dag som nalkades. Så varmt och skönt och vindstilla, fast det var mulet och ingen sol ens värmde på näsan. Sände iväg ett meddelande till en kompis och försökte ragga upp henne på sundaskaffi, men hon var inte i stan. Synd. Jag såg framför mig en uteservering nere på stan (Café Brahe, kanske?) och varsin kopp kaffe i det sköna vädret. Men det fick bli en annan gång.

Ikväll var jag nere på gymmet och - som det skulle heta ifall jag var i Sverige - körde ben. Det betyder att jag alltså koncentrerade mig främst på det man kan kalla lår, röv och liknande. Riktigt bra pass - jag trivdes:)

The City rullar på tv här i bakgrunden. Jag skulle nog inte vilja leva som de gör där i New York, har jag konstaterat. Det är så stort att man inte fattar det ens en gång. Det är knappt en stad, det är snarare en hel värld. Alldeles för snabbt, för hektiskt, för kaotiskt. Jag skulle försvinna.

Om jag ska säga någonting om staden jag bor i nu, är det faktiskt mera positivt än det har varit på länge. Om någonsin. Den senaste veckan kan jag nästan - observera, nästan - säga att jag har trivts en del stunder. Det har varit varmt, skönt, visserligen ganska mycket att göra men samtidigt mycket tid. Jag har insett det fina i att bo mitt i stan och kunna rulla ut på min fina cykel om jag har något ärende någonstans. Det finns ljusa stunder. Även i Åbo:)

lördag 4 april 2009

Helg börjar med T


Roligare än så här blir det inte ikväll. Jag bläddrar lite i tentmaterialet och vispar runt med den nyinköpta understrykningspennan, som säkert är den tredje eller fjärde på en kort tid. Jag sliter helt enkelt ut dem med mitt energiska highlightande.


T:na som brukar känneteckna en hemmahelg, alltså Träning, Tv och Tvätta kläder har utökats med ett Tentläsning.


I övrigt låg en brud på marken där ute idag. På rygg i regnet och tittade rakt upp. Hon var ung, högst 18. Inte verkade det gå någon nöd på henne, hon hade en kaveri som satt på marken intill och talade med henne. Men ändå - konstigt.


Det finns konstigt folk här, I tell you. Speciellt kollektivtrafiken i Åbo verkar vara ett tillhåll för samhällets utstötta. I bussarna kommer det folk indarrande och stinker mellanöl på var och varannan hållplats. Först tror man att det är random gammal alkis, men när de kommer närmare och sätter sig inser man att det är ganska unga killar. Nästan så de har akne kvar under det spretiga skägget. Konstigt dessutom att se spensliga pojkar som är yngre än en själv som går runt och smuttar kalja inne i ett köpcenter klockan två en måndagseftermiddag.

Växlar


Jag vet inte med er, men själv tycker jag att fungerande växlar är helt okej när det ser ut såhär där jag cyklar omkring.
När jag ser på fotot inser jag hur mycket det ljuger, det ser bara ut som en liten sluttning neråt. I verkligheten är det rejält brant (killen till vänster står upp och trampar, och han flåsade som ett ånglok när jag mötte honom). Och det är inte den enda backen här.


Sneakers - check!

Såhär på en lördag kan man påta på med det ena med det andra. Till exempel kände jag helt enkelt för att dra en repa på stan, vilket är lätt som en plätt och riktigt gemytligt när man har en bra cykel. Bara att glida iväg:)




Skulle nu egentligen inte ha någonting, men stack mig in i Andiamo (skoaffärskedja, alltså) och kollade runt lite. Och se där, jag investerade i ett par sköna sneakers, just sådana som jag skrev om igår! Superbekväma, svarta (passar till allt) och enligt mig riktigt snygga. Är det inte när man inte har något mål med sitt traskande på stan som man gör de bästa fynden?



Det är förresten Hullut Päivät i stan. Jag undvek effektivt alla butiker där man flaggade gul-svart, för där är det - som namnet antyder - helt galet. Däremot gick jag i godan ro på Indiska och hittade åtminstone 14 grejer jag skulle ha kunnat köpa. De hade en massa tunikor och klänningar och sköna toppar i just min smak. Lite sådär långa och tunna och roliga. Men jag dreglade bara lite på kläderna där de hängde på sina galgar.



Dessutom smet jag än en gång undan dessa nagelfilare i Hansa. För er icke insatta kan jag berätta att det i Hansa står ett gäng, både kvinnfolk och karar och grabbar en i armen när man går förbi och - börjar fila ens naglar! Första gången förstod jag inte att smita, så där stod jag medan en typ (av manligt kön, men jag skulle inte definiera honom som karl) filade min pekfingernagel samtidigt som han pratade niitä näitä. Sedan bad han mig titta på vad han åstadkommit. En väldigt, väldigt blank nagel. -Helt utan lack! utopade nagelkillen, och erbjöd mig att få köpa filen för ungefär en halv förmögenhet. Jaa-a, allt ska man vara med om på detta ställe...

Duggregn och sånt

Dagens planer innefattade att cykla och handla till Kuppis Cittari. Där var det då.

Det duggregnar litelite, men inte så att man hinner bli våt - om man nu inte har tänkt stå ute ett dygn eller så. Det var egentligen ganska mysigt. Vårregn. Det doftade så gott av grus och gräs och mylla när jag susade förbi Kuppisparken.

Igår gjorde jag ett nytt försök att springa den där vändan som jag villade bort mig från sist. Det gick betydligt bättre den här gången. Riktigt gemytligt att skubba på i egen takt och känna hur den knastrade under dojorna. Kanske jag är lite ovan att springa på asfalt ännu i vår, för idag känner jag onödigt mycket av att jag har en röv.

Lite tent-tönteri ska det nog bli i helgen i alla fall. Har tent i kursen Tvåspråkighet på tisdag, och lyckade igår få tag på materialet. Inte det lättaste, eftersom boken fanns som elektronisk version. Det gick att printa 10 sidor. Sedan gick det 10 till, och sedan var kvoten full. Men genom att logga ut och logga in igen kunde jag lura till mig 10 till, och så fick jag fortsätta tills jag fått ut allt. Jyklasi, kallar jag sådant...

fredag 3 april 2009

Skor

Imorse fick jag vända om vid soptunnan och traska upp tillbaka. Det var helt klart för varmt för vinterjackan, fast jag bara hade en kortärmad topp under. In igen och plocka fram vårkappan ur garderoben och ta en omstart.

Det jag egentligen skulle skriva var att jag söker skor. Det är någonting som jag alltid verkar vara utan, och skulle behöva å det nödvändigaste. Mina svarta vinterskor (vinter och vinter... de har inget foder och millimetertunna sulor, och jag kallar dem vinterskor för att jag har använt dem i vinter) med skaft höll inte särskilt länge. Dragkedjan på högerskon är trasig och måste trixas med för att stänga. Sulorna inuti har gått sönder och är alldeles skrynkliga.

Det som är så tricky med att köpa skor är att jag borde köpa tre-fyra par för att någotsånär komma ikapp. Jag behöver sneakers, alltså vanliga vardagsskor, lite sportmodell att ha till jeans och sådär allmänt. Oumbärliga när man ska traska och gå överallt.

Sedan är dealen att jag ofta har leggings och klänning, och då kan man ju inte ha sportskor. Alltså borde jag ha skor som man kan ha till leggings. Gärna med lite skaft, kanske. Men inte vinterskor.

Till varje välklädd kvinnas garderob borde dessutom ett par lite snyggare skor finnas. Vad ska man kalla dem, promenadskor..? Sedan skulle jag behöva ett par Converse, lite ballerinor till senare i vår, eftersom mina förra nu blev limmade med superlim i höstas...

Som tur är har min klena samling utökats med två mycket viktiga exemplar under det senaste året. Supervarma vinterskor i polarexpeditionsmodell, som jag trånat efter i säkert sju år, och dessutom gummistövlar, vilket man måste ha i regniga Åbo.

Jobbigt detta med skor...

Och inatt...

...drömde jag att familjen Kronqvist hade skaffat en GIGANTISK orm som husdjur. En en-orm orm, kan man säga. Som var elak, opålitlig och egentligen livsfarlig. Sisådär tolv meter lång och till tjockleken som en medelstor labrador. Som snärttade till med svansen så att man fick riktiga piskrapp om man hade otur.

Kan det ha att göra med att jag igår satt och läste in mig på en talproduktionsmodell. Teorin handlade om talets motorik och att man lär sig känna igen så kallade "constriction targets" när man planerar atrikulationsställe och bla, bla, bla. Allt detta är alltså mycket komplicerat, och antagligen total hebreiska för en som inte har levt i denna verklighet av termer i tre år. Men varje gång jag läste constriction (=ungefär sammansnörning, strypning, ihopdragande) tänkte jag på boa constrictor, alltså boaormar.

Min hjärna skötte om bearbetningen av materialet inatt. Kanske inte exakt som jag hade hoppats, men...

torsdag 2 april 2009

Sova

För några nätter sedan vaknade jag av att jag pratade i sömnen. Ingen aning om vad jag drömde, men jag talade såpass högt att jag väckte mig själv. Vad jag sade? Jo, "gummibåt!". Mycket tydligt, med eftertryck och beslutsamhet.

Produktiv dag, oujee

Ah, segerns sötma. Eller snarare den ljuva tillfredsställelsen när man har fått någonting gjort. Jag klev upp och trampade i ett ganska varmt Åbo med sikte på akademikvarteren. Det första jag gör i skolan är att mötas av min praktikhandledare som har läst och godkänt mitt terapiutlåtande. Bara för oss båda att skriva under de två kopiorna och lägga i brevlådan på bottenvåningen. Nu är de på väg hem till klienten, och det byråkratiska är därmed avklarat. Jag har dessutom - trots att det är en månad kvar till deadline - skrivit terapiredogörelsen, den som innefattar en teoridel och sedan en utförlig presentation av terapiförfarandet och avslutande diskussionsdel. "Du är den första som har den klar!" sa min handledare, och jag var så stolt över mig själv så jag kunde spricka. Jag som alltid har varit den sista att få tummen ur, den sista att lämna in.

När arbetet som rör praktiken alltså var avklarat, kunde jag sätta mig ner och fila vidare på kanden. Det smakar inte ens trä längre, det börjar smaka BAJS. När man har varit på handledning och fått en massa ikryssningar och överstrykningar och förslag på ändringar börjar man nästan förlora hoppet om att slipandet kommer att bli klart. Någonsin.

Okej för att ändra stavfel. Okej för att ändra ord som låter fel. Okej för att flytta om meningsföljden litegrann. Men större ändringar - aaaaaaah! Jag fick till exempel förslag på att jag borde ha en annan teori i anknytning till den teori jag hade i ett kapitel. En annan teori innebär att söka fram en annan Klok Gubbe, med en annan forskning, i ett annat material. Dessutom fick jag förslag på vilken teori jag gärna skulle kunna ta upp. Det kändes lite som att gå tillbaka till ruta ett att sitta och läsa in sig på en ny (dyngsvår) teori och försöka inbegripa och förstå dess mening.

Men när klockan var fyra hade jag gjort alla ändringar jag hade blivit handledd till, och dessutom lagt in ett nytt avsnitt i texten. Kollade igenom rasket, dubbelsparade på två olika ställen (man kan aldrig vara nog försiktig...) och swisch! Skickade iväg kanden, version 7 842447 till handledaren. Man kan få gjort en del på en dag. Igen.

onsdag 1 april 2009

Nemen på riktigt...

Jag hatar min granne. Kanske det är den nyinflyttade, för det stod faktiskt en flyttbil här utanför för ett par dagar sedan, men jag har ju inte koll på vem som flyttar och till vilken lägenhet. Hur som helst är det en galning jag har här i huset, och då är jag inte direkt petnoga med sådant.

Jag sitter just nu och känner hur mina egna trumhinnor vibrerar. Grannen har antingen fest (men det kan han väl inte ha igen?) eller så gillar han att i sin ensamhet lyssna på musik med massor, massor, massor av bas.

Från och till startar han igång musikverket, vilket får väggarna att darra, och jag överdriver inte. Det känns som i den där reklamfilmen för Blaupunkt, ni vet bilstereon med kaninerna i bakfönstret som studsar upp och ner.

Ljudnivån är alltså äckligt hög här hos mig - hur ska den då vara hos grannen? Jag förstår inte hur man rimligtvis kan vilja vistas i en sådan lägenhet. Helt av fri vilja! Jag kan inte inbegripa och förstå hur en sådan människa är funtad. Att man kommer hem från skola eller arbete, och har vistats i miljö med ljud hela dagen - och det första man gör när man kommer hem är att slå på musik, för faa-an!

Men grejen är ju också den att jag inte tycker om musik överlag. Jag äger ingen stereo, inte ens den minsta klockradio. Jag har aldrig i mitt liv tagit ner en enda låt, så på datorn har jag ingenting som kan liknas vid musik. Jag lyssnar inte på musik i bilen (tack GUD för att stereon i Mikas bil krånglar och oftast inte ger ifrån sig ett pip) och får spunk i dessa Åbobutiker där man öser på allehanda rasselmusik på hög volym. Hur ska jag kunna koncentrera mig eller ens stå en stund i ett provrum om jag ska omges med oljud?

Den värsta typen av musik är så kallade ripulilåtar. Sådana som bara rinner och rinner och öser på och inte har någon som helst variation. Exempel: samtliga låtar av Coldplay. Inget början, inget slut, ingen struktur - bara toner på rad och en massa trummor utan ryggrad. Eller Kent. Jippi, fyratusen precis likadana låtar kväkes fram med melankolisk röst.

Jaja, det finns helt okej låtar också. Det finns bra låtar, det kan jag erkänna. Men om jag får välja vilken låt som helst i världen eller tystnad, så vinner tystnaden alla gånger.

Åh, granne. Gå och lägg dig!

Två streck på listan idag

Har fått uträttat en del idag också, struktur så det förslår. Med paus för lunch och några timmar senare handledning har jag färdigställt två skolarbeten, komplett med teoridel och allt. Klockan var nästan halv sju när jag loggade ut och cyklade hemåt. Då tyckte jag att jag hade dagens insats på stickan.

Varför sitter man då i skolan och påtar med uppgifter när man lika gärna kunde göra det hemma. Nå:

a) det är behändigt i skolan, för där får man ta lunchpaus, äta och återvända till skrivandet, utan att slamra med kastruller eller annat tidskrävande som gör att man helt kommer av sig

b) man kan träffa på klasskompisar som man kan fråga grejer av eller be om tips eller åsikter. Som jag och klasskompis J idag som satt och hojtade åt varandra från varsitt "bås" uppe i logopedin "Hördu - skulle du säga att afasin är mildare eller att den är lindrigare? Kan man säga att man drabbas av en språkstörning? Skulle du inleda med det här stycket?"

c) man kan enkelt printa ut material om man råkar hitta sådant man behöver bums-nu

d) man kan knata ner till skolans bibba om man skulle behöva någonting därifrån

e) datorerna är snabba och behändiga att skriva på, och nätet slår inte av sådär då och då

Sedan blir det mera strukturerat att cykla till skolan, göra skolarbete där och cykla hem. Jag har svårt att både börja och dessutom att avsluta om jag skriver här hemma. För det första kupar jag undi (pappas uttryck som betyder att man smiter undan) skolarbetet halva förmiddagen här hemma, och sedan får jag tvångssyndrom och sitter och skriver "bara en grej till" halva natten. Inte bra. Nu när jag börjar få kläm på det här med att sova och allt.

På cykel

Efter att ha druckit fömeddaskaffi hoppade jag på cykeln och pedade till skolan. I ett soligt, vårigt Åbo. Kan ni begripa hur skönt det är att äntligen få cykla på en perfekt fungerande cykel på rensopade gator med den tunga skolväskan i cykelkorgen?!!!

Efter alla dessa krångliga cykelresor i snart tre års tid här i Åbo. Från Hallis på oplogade, sliriga, hala vägar. Iskallt väder. Praktik långtbortistan med en nätt liten cykelrunda på 11 kilometer två gånger i veckan, förutom trampandet till skolan. Med tungt terapimaterial i ryggsäcken. På en cykel som nätt och jämt höll ihop med vad som kändes som Guds hjälp.

Kanske det var bra att ha sådana motiga förhållanden först, för åååh så jag uppskattar cykelfärderna nu. Och cykeln! Jag kan inte nog tacka mamma och pappa för Gröna Faran, den nya bästisen jag har fått.

Tack, tack, tack, tack, tack, tack, tack, tack, tack, tack, tack, tack, tack, tack!

Idag gör jag:


Sitter och klurar på detta med afasi, och ska försöka komma fram till någonting vettigt idag. Tvättar en maskin kläder och lyssnar på fömeddaskaffi som puttrar i kokaren.

Och solen lyser idag!:)