Älghundar och Ägg på tåg

Sällan har det känts så bra att hoppa av tåget i Åbo och traska den halvtimmeslånga snutten hem till lägenheten. Orsaken kan delvis ha att göra med att jag klev på tåget i minusgrader i ett blåsigt Kokkola klockan sju på morgonen och hoppade av på en solig och varm perrong knappa fem timmar senare. Det, och faktumet att jag börjar ha leidon av att höra på prat om till exempel hundar, älghundar, älghundsvalpar, älghundstävlingar, hundutställningar, hundmat, kennlar och annat lika varierande. Glömde jag förresten att nämna älghundar? Ja, och så foder för älghundar. Misstolka mig inte - jakt och jakthundar är en synnerligen fin hobby. Jakt och viltvård är viktigt och intressant. Bra tränade och effektiva jakthundar är imponerande.

Men det måste för faa-an finnas annat än hundar att prata om. Någon gång.

På tåget hände en lustig incident. Jag måste sitta och bita mig i tungan flera gånger för att inte skratta högt, och jag såg andra i vagnen som krampaktigt stirrade i golvet med ryckande mungipor.

Vanligtvis brukar man få ett helt dubbelsäte för sig själv på tåget. Sådär så man kan dra upp fötterna och ligga och sova som en liten räka. I Seinäjoki fick jag dock sällskap av en fabo, som hade fönsterplatsen, medan jag satt ute vid gången. En skäggig och ganska söt fabo som hälsade snällt och satt och läste i en bok resten av resan.

Ett par hållplatser senare hördes en högljutt pustande och gnyende, när en resenär banade sig fram genom vagnen samtidigt som han talade och mumlade för sig själv. Föreställ er synen, en lustig figur som bokstavligen var äggformad. Alltså kort och rund, liksom tjockast på mitten och lite avsmalnande uppåt och nedåt, med ett lustigt, äggformat huvud högst upp på den korta kroppen. Klädd i lite komiska kläder, typ grönrutig skjorta med senapsgul väst, lite som en revyskådespelare. Det var tydligt att han inte - eh, vad är den politiskt korrekta termen här - hade alla får i hagen, eller hur man ska säga.

Med mycken möda och småpratande för sig själv knökade han in sig på platsen bakom mig. Mitt ryggstöd skakade som en centrifugerande tvättmaskin och likadant min grannes när Ägget bökade på. När han precis satt sig, kom en ung flicka med en baby i famnen och påpekade vänligt att det nog var hennes plats han satt på. Ägget protesterade med att han nog hade platsbiljett, men att någon satt på hans plats, och att han därför måste sitta här. Sedan utbrast han teatraliskt: "Men okeeeeeej, okeeeeej... jag får väl gå vidare och leta en annan plats - när nu någon har tagit min! Eller förresten, skit samma, jag står hela vägen till Åbo! Det är okej, jag kan stå... när nu någon har tagit min plats!".

Här började flera i vagnen fnissa, och bruden med babyn försökte hålla pokka och sa vänligt att han fick ta platsen, de kunde söka en annan. Så kånkade hon iväg med barnet på armen. Det är ju inte så att det är brist på paikkor på VR:s morgontåg, det råkade nu bara vara ett väldigt dramatiskt Ägg det gällde.

Ägget krånglade sig tillbaka till sin plats bakom mig och den skäggiga fabon, under stönanden och pustanden. Våra ryggstöd skakade om än mera, och Ägget stånkade och suckade dramatiskt från sin plats. Så flög han upp igen och ställde sig på knä på en rullstolsplats med bord och vek upp sin bärbara dator. "Jag brukar vanligtvis jobba med datorn på tåget, men när nu någon har fällt ner sina ryggstöd så långt, så ryms jag inte!" suckade han högt och dramatiskt för sig själv, så att alla i vagnen skulle höra, och syftade naturligtvis på mig och min granne. Spridda leenden av samförstånd i vagnen.

Ägget stod på knä i vagnen och knappade på sin dator och mumlade högt för sig själv om hur jobbigt det var när han inte fick sitta på sin plats och arbeta. Han hejdade sig och gick och ställde sig och spände ögonen i mig och min granne och upprepade "Jag brukar vanligtvis jobba med datorn på tåget, men när sätena är så långt nedfällda så ryms jag inte! Men okeeeej, okeeeej, låt bli att fälla upp dem för all del. Tänk inte på mig, jag kan fortsätta stå på knä här!". Min granne höjde blicken ur sin bok och nickade: "Eeeh... selvä!" och sänkte den igen.

Det var en lustig typ. När konduktören kom för att klippa biljetterna kom följande teatraliska uppvisning. Ägget förklarade dramatiskt att någon hade tagit hans plats, och nu kunde han inte jobba, för att någon vägrade fälla upp ryggstöden. Ack!

Okej, så han var som sagt inte riktigt riktig. Man får inte skratta åt sådant, och inte får man vara elak heller. Fast det tyckte jag nog inte att jag var heller. Om han hade frågat om vi kunde fälla upp sätena, så hade vi naturligtvis gjort det snabbt som ögat. Men jag har på känn att någonting annat hade varit fel då:)