fredag 25 september 2009

Människor på en perrong

Jag har intagit Österbotten en sväng igen. De där tågresorna är ingen hit, men om man har tur kan man sova en snutt. I Tammerfors var det som vanligt kallt och blåsigt, och i vimlet på perrongen stötte jag ihop med en trevlig jobbarkompis från förra sommaren. Sådär så att man hann byta några ord över huvudet på de som stod mellan oss, innan vi slets åt varsitt håll av folkströmmen.

Jag sökte skydd mot kvällskylan i en liten glasbur som stod mellan spåren. Jag och en typ till. Han var nog en av de trasigaste jag sett på länge. Tröjan var så sliten att den hängde ihop med några tygremsor över ena axeln, och hela den lortiga bröstkorgen var bar på vänster sida. Så skitig att han såg ut som han hade legat i en dynghop. I famnen höll han några plastpåsar, och ur de slitna skorna stack strumplösa vrister upp. Inte ens gammal såg han ut, högst 40, och då brukar utisar se typ tio år äldre ut än de är. Den här hade - visserligen smutsigt - men tjockt och friskt, brunt hår i en stram hästsvans långt ner på ryggen. Ansiktet slätt och karakteristiskt, påminde om en skådespelare eller en modell.

Han satt och pratade högt med sig själv hela tiden, sa till exempel att den här hösten var varmare än vanligt, och att det hade varit mycket snö i vintras. Funderade på om han skulle gå in till stan en sväng. Allt var mycket sakligt, just sådant som man kan diskutera med vem som helst. Men kanske inte med sig själv. Han liksom tänkte högt. Å andra sidan hade han kanske inte så många att tala med, och då talar man till sist med sig själv. Det gör ju till och med jag.

För övrigt kan jag konstatera att nog är det förbannat kallt här. Jag travade till tåget i kortärmat och bara fötter i ballerinorna med svetten lackande i pannan. På tåget efter Tammerfors bytte jag till vinterpäls: strumpor och stövlar, kofta och halsduk. Brr!

onsdag 23 september 2009

In the name of Närpes



Jag ska ägna det här inlägget åt att hälsa till Mamma Närpes, även känd som tandläkarhustrun, Pappa Närpes, tandläkaren själv, Närpesdottern i egen hög person såklart, och passa på att gratulera nyblivna äkta paret B och M - herr och fru Närpes! Av alla dessa har jag enbart sett Närpes själv, men enligt henne är hela familjen inbitna Majas Hus-läsare, vilket jag informerades om senast idag. Sedan när jag ger ut Min Bok ska ni få varsitt signerat exemplar! Lovar!

tisdag 22 september 2009

Blir visst lite sentimental

Har även idag suttit med andra logopeder och klurat på test tillsammans med en expert på ämnet, en gäst från Helsingfors. Det är fråga om en så kallad workshop, då vi går igenom olika test man kan använda som talterapeut, vad de går ut på, vad de testar, hur man testar och så vidare. Imorgon ska vi laborera mera och lära oss tolka resultat och annat viktigt.

Aldrig hade man väl trott att M. Kronqvist skulle sitta på en stol i Åbo tillsammans med en massa nya klass- och studiekompisar och lära sig sådant som man inom en ganska överskådlig framtid kommer att arbeta med. Under de där slacker-åren på peffan trodde nog de flesta att den här damen kommer nog att hänga på pf i några hundra år, aldrig ens bli i närheten av färdig, och sedan sysselsätta sig med diverse ströjobb här som där.

Så det kan bli. Jag vet fortfarande inte vad det konkret var som gjorde att jag till sist fyllde i de där blanketterna och skickade i väg dem till den där logopediutbildningen. Klev in på bokhandeln i Vasa och beställde böckerna till inträdesprovet. Började plugga, till en början ganska slarvigt men snart mycket noggrannt. Jag minns att det var en varm vår, och att jag stundvis satt i en solstol med boken i famnen på gården i Öja. "Barn utvecklar sitt språk" hette boken.

Jag minns att jag hoppade till lite när jag surfade in på resultatsidan och såg att jag var en av dem som gått vidare från urvalsprovet till intervjun. För jag tyckte inte att provet hade gått särskilt bra. Eller så ville jag bara inte trissa upp mina förhoppningar. Jag stegade i princip raka spåret till en audiolog för att få hörseln testad, för utmärkt hörsel var ett krav för att kunna bli antagen. Med audiogrammet i väskan hoppade jag på tåget för min andra Åboresa den våren.

Jag har väldigt vaga minnen av själva intervjun. Först skulle man intervjuad av en psykolog (samma person som senare skulle komma att vara min föreläsare i neuropsykka) och jag kommer ihåg att jag genast tyckte om henne. Hon frågade många frågor, och en av dem var "Nämn någonting svårt som du har gått igenom i ditt liv". Jag berättade om det senaste halvåret, som hade varit speciellt tungt. Jag hade gjort slut med min dåvarande pojkvän, varit väldigt ledsen, ensam och samtidigt slutat skolan. Bodde ensam i Vasa, jobbade lite inhopp men var i princip pank, uttråkad och uppgiven. Samtidigt visste jag att allt som hade skett var mina egna beslut, och att jag visste att de var rätt. Sedan intervjuades jag av våra två professorer, och sedan var det bara att hoppa på tåget och resa hem igen. Hoppas på det bästa.

När kuvertet från Åbo Akademi damp ner i brevlådan hemma i Öja var det sanningens ögonblick. Det var en varm sommardag, och jag låg på mage på en filt på gården och sprättade upp brevet. Vilken lättnad att läsa orden "Du har blivit antagen..."! Nu hade jag äntligen kommit in, nu var det slut på leksaksstuderandet - nu var det allvar. Jag ringde genast till de närmaste, och till skären, där mamma och pappa bodde på villan. Jag kom in, jag kom in!

"Start spreading the neeeeeews,
I'm leaving i hööööööst.
I want to be a part of it: LO-GO-PE-DIIIII!"

eller något i den stilen.

Sedan följde en komplicerad rumba med lägenhetssökande, flytt och ny stad. Och en massa jobbigheter, men det är en annan historia som tant Maja ska berätta en annan gång. Huvudsaken är väl att jag satsade och att det snart börjar kännas som att jag också vann. Som den drygt 90-åriga tanten på åldringshemmet brukade säga när man hade fått flyttat henne från rullstolen, på wc-stolen, tvättat klart, bytt kläder och lyft henne på sängkanten: "Noniin, nyt ollaan voiton puolella!".

måndag 21 september 2009

Ringa en vän

Idag har jag gjort trevliga saker. Som till exempel vakna och likt ett barn sprätta upp ur sängen och ila iväg till The Soffa och provsitta lite. Jo, den är lika skön som igår. Tänk att jag har en så bra soffa. Och så säger jag att jag inte skulle vara materialist. Det som gör livet värt att leva just nu är dels The Soffa och dels The Green Cykel. Tänk att man kan vara så lyckligt lottad att man har både en soffa OCH en cykel. Rätt vad det är har jag väl en stavmixer också. Bah!

Jag har också ätit kycklingsoppa i skolan. Det är så sällan (alltså aldrig) jag lagar soppa själv, så det kan vara trevligt att äta sådant som omväxling. I somras njöt jag till exempel av len och god blomkålssoppa på jobbet, sådant jag aldrig skulle orka engagera mig i själv. Men gott var det.

Sedan har jag suttit med mina kära studiekamrater och lyssnat på en gästföreläsare från Helsingfors. Man känner sig lite ringrostig inom detta att sitta och spänna på en hård stol, och jag gäspade kanske lite för ofta, men annars gick det bra.

Det viktigaste jag gjorde idag var dock att ringa en Mycket Viktig Person jag inte har haft någon kontakt med på alltför länge. Eftersom jag kom ihåg att det var hans födelsedag just idag, bestämde jag mig för att ringa. Och tur var det, för vi fick en liten pratstund under vilken jag upptäckte hur mycket jag har saknat honom. Nästa gång jag tänker att jag borde ringa någon ska jag bara göra det direkt. Så slipper man den där långa pausen som leder till att tröskeln att ta kontakt bara höjs. Till sist får man ta sig i kragen och fråga sig själv vad man egentligen drar sig för. Det är ju din kompis, inte precis Hitler du ska ringa.

Det hade redan blivit mörkt när jag traskade till gymmet en sväng och lyfte en snutt skrot. Nu sitter jag här med lite stramande armar och med en kopp vanilj-ananaste i magen. Tänkte skippa kaffet ikväll, det går bra utan. En sådan dag idag.

Besök i helgen

Jag hade besök i helgen, och resultatet av detta blev att min röv nu kommer att ha det betydligt bekvämare framöver. Utan att ta i har mitt arsle nu en drömtillvaro. Den har kommit till stjärthimlen, rentav. Låt mig förtydliga.

På lördag anlände mor och far och dessutom min svägerska som hade varit på Österbottensbesök. Med sig hade de den underbart sköna soffa jag tidigare i höst köpte av en god vän. Det finns många olikheter mellan den soffa jag har haft i sex års tid, och den jag nu har. Till exempel är skillnaderna liten/stor, trasig/hel och obekväm/underbart mjuk.

Visst har den gamla soffan tjänat mig väl. Inköpt för 20 pix på en loppis i Kokkola hösten jag flyttade hemifrån. Sprucken i sömmarna. Så liten att man bara kan sitta två i den om man känner varandra bra och inte har för stora bakdelar. Men det var inte särskilt vemodigt att uppgradera den till en ny. Tack, snälla S för att jag fick överta den av dig. Den kommer att vara till stor glädje! Mellan dynorna hittade jag för övrigt fem hårsnoddar, två svarta, två vita och en röd. Ingick de i priset?;)

Helgen gick förutom att bära soffor i trapphus ut på IKEA-besök, vilket för min del resulterade i hela sex dricksglas av modellen Vänlig. När vi kom tillbaka hem imponerade jag på mor med att servera starkt kaffe och hembakade kakor. Poäng! Söndagsfrukosten intogs i min brors lägenhet, med det som hör till när man precis flyttat hemifrån. Udda kaffekoppar och lite ont om skedar. Ett durkslag agerade brödkorg och så vidare.

Det var den helgen. Jag ska strax ställa mig iväg mot skolan och ta tag i veckan. Tack för hjälpen med soffan, mamma och pappa. Och tack för maten!

lördag 19 september 2009

Adress: Minnesvägen 2A

När jag för några inlägg tillbaka skrev om materiella ting och att jag kanske inte är så fixerad vid sådana, kom jag in på ämnet "saker jag har fått av andra", eftersom sådana tenderar att etsa sig fast i minnet. Under mina 25 år som jag har vandrat på jordens yta har jag trots allt hunnit skramla ihop en och annan julklapp och födelsedagsgåva.

När jag gick på tvåan var svarta lackstövlar tha shit. Alla som var någonting hade svarta lackstövlar. Nu vet jag inte hurpass praktiska sådana är för åttaåringar, de tål nämligen inte väta så bra, och på den tiden sysslade man med snögubbebyggande och sådant. Men ändå, när jag i födelsedagspresent fick ett par vrålsnygga lackstövlar med en guldknapp på skaftet - då var min lycka gjord. Jag var förvånad över att mamma hade så bra koll, och visste vad "alla andra" hade. Åh, vad jag tyckte om dem!

Mjuka paket var inte så pop, vill jag minnas. En gång som kanske sexåring fick jag ett underklädesset med underskjorta och trosor. Vita med småsmå sniglar och fjärilar på, och jag minns att jag surade och inte ens ville ta upp dem ur paketet. Besvikelsen i mammas röst när hon förmanade att man ska vara tacksam för det man får har etsat sig fast, och jag kan fortfarande i denna dag ha dåligt samvete för att jag var så otacksam. För det var fina underkläder, och idag har jag minsann inte sådär fina, matchande set:)

Ett mjukt paket som jag aldrig kommer att glömma var den sista julklappen jag fick av fammo. Faffa dog strax innan jul, och min nästan 90-åriga fammo flyttade in på ett åldringshem. På julafton fick jag ett paket av fammo, innehållande ett par jättefina, svart-vita vantar som hon hade köpt av en annan tant, samt lite sockerfri choklad hon hade köpt i åldringshemmets café. Kan ni tänka er att fammo mitt i allt detta sorgliga, då hon säkert hade det tungt och verkligen inte skulle ha behövt tänka på sådana petitesser som gåvor - hade ansträngt sig för att ordna med julklappar åt sina barnbarn.

I konfirmationspresent fick jag - inte ett guldkors, inte en bibel, inte en förgylld ros eller annat krafs - jag fick ett gevär. Grejen var att jag höll på med skidskytte på den tiden, och mitt juniorgevär som inte var mitt eget, utan min pappas, hade blivit för kort. Följaktligen fick jag en Anschütz Fortner, komplett med bärremmar och allt. Jag var stolt! Försökte föreslå att jag skulle posera med geväret på mina tack-kort, men mamma gillade inte idén...

Många andra skojiga saker kommer jag ihåg att jag har fått nu när jag börjar gräva i det. Det röda dragspelet, sparkstöttingen på min femårsdag, mina vita Järvinen-träskidor och en massa annat. Men det får bli en annan gång.

Hippielördag

Den här lördagen började på ett läckert sätt. Jag vaknade tidigt och hoppade genast i kläderna och knatade iväg morgonpromenad i ett vaknande Åbo. Man lägger till en massa saker när man är uppe tidigt och inte har bråttom någonstans. Till exempel har vissa lönnar fått den där riktigt självlysande färgen, de riktigt sprakar i gult, orange och rött. I ån simmade gräsänder två och två och doppade då och då ner huvudena mot bottnen.

I Vårdbergsparken dök plötsligt en ovanlig oas upp. Där hade folk samlats under presenningar och pafftak, mellan udda plastutemöbler och oljetunnor. Här och var skymtade jag människor som låg och sov under någon sopsäck eller filt. Ett riktigt hippieläger, kunde man kalla det. Ingen var dock vaken ännu:)

Det ser ut att bli en solig och fin dag idag. Trevlig lördag, läsare!

fredag 18 september 2009

Har ni fest, eller..?

Dagens ungdom. Fnys. Tänkte tant Maja och höll hårdare i handväskan. Jag undrar vad det är som får dessa småungar (nej, de är inte äldre än så) att syssla med så förbannat onödiga saker. Till exempel sitter de utanför Kuppis Cittari på en liten gräsplätt och dricker brännvin och rullar tobak för allt vad tygen håller på till exempel en måndagseftermiddag klockan två. Okej för att dricka brännvin och okej för att rulla tobak. Sådant ska fjortisar hålla på med, det hör till. Men vore det inte rimligare att man dricker spriten hemma hos någon på - tja, jag vet inte - en fest? Till exempel på veckosluten..?

Det ska väl ändå vara något nöje med hela saken. Till exempel att bli full och glad och festa tillsammans med sina vänner. Att ställa till med lite lagom fanstyg till midsommar och nyår eller sådär annars på en lördagskväll. Jag önskar att jag hade varit mera full och glad under mina tonår, jag tror att jag skulle ha mått bra av att slappna av lite och vara mera ouppfostrad.

Men det här med att stillsamt sitta två unga flickor med Suomiviinaflaskan en vardagseftermiddag på ett så bedrövligt ställe som en parkeringsplats i stan - det begriper jag inte. Eller dessa småpojkar som kommer lullande med mellanölburken i ett köpcenter en torsdag ungefär samtidigt som föräldrar i allmänhet hämtar sina barn från skolan. Det är sorgligt.

torsdag 17 september 2009

Suck...

Ääh, en riktig pissdag:( Om man kunde få byta med någon idag skulle jag helst av allt göra det. Välja en person och helt enkelt krypa in i hennes kropp och överta hennes liv för en stund. Kan tänka mig att byta med de flesta just idag. Men stackars den jävel som skulle vara tvungen att byta med mig i så fall...

Det här har varit en dag då jag mest känner mig onödig och misslyckad. Helst av allt vill jag gå och dra någonting gammalt över mig. Vilket jag snart kommer att göra. Mitt gamla noppiga täcke. Sedan ska jag sova i tusen år och hoppas att jag vaknar upp i en perfekt värld.

Nåja. Om man ska se någonting positivt i dessa pissdagar kan man konstatera att de förr eller senare brukar vända. Nu ska jag fortsätta att sucka djupt och gräva ner mig i usligheter. Sedan kommer vi igen. Kanske.

Dyra finlandssvenskar

Läste Bittes blogg (www.bloggen.fi/paradox) som handlade om vissa finskspråkigas attityd mot finlandssvenskar, och kan bara skaka på huvudet. Enligt en insändare hon läst är svenska i Finland onödigt och DYRT. Tänk på alla dessa jobbiga översättningar, att det måste finnas dyra skyltar på svenska, och att vi betalar för FST, svenskspråkig tv i Finland. För att inte tala om alla dessa svenska skolor och universitet som kostar en förmögenhet.

Det som är så konstigt i detta land är att det förekommer en sådan enorm okunskap gällande finlandssvenskar. Vi tros vara de där rika överklassmänniskorna med segelbåt och designerväskor. Vi är snobbiga, bortskämda "bättre folk" som har invaderat det här landet och förväntar oss service på svenska.

Jag vet inte hur många gånger jag har förklarat för folk att NEJ, mina föräldrar är inte från Sverige. Inte deras föräldrar heller, och inte deras förfäder. Jag har gått i svenskspråkig skola och jag håller inte på Sverige i finnkampen...

När sambo M:s pojkvän besökte vårt kollektiv i Åbo för första gången och hörde mig och sambo C diskutera sinsemellan gjorde han stora ögon och frågade M om vi finlandssvenskar"oikeesti" talar svenska! Jag tror att han hade fattat det som så, att finlandssvenskar är finländare som talar finska, men av någon anledning kräver att få betjäning på svenska - bara för att vi har "rätt till det". För att det på något vis är finare, för att vara märkvärdiga eller vad det nu kan tänkas uppfattas som. Fel, fel, fel...

Om jag fick välja skulle jag helt klart vara fullständigt tvåspråkig. Vilken enorm fördel att kunna båda språken lika bra, och kunna växla obehindrat när situationen kräver. Så mycket mindre problem, så mycket lättare i vardagen. Att inte behöva tänka ut på förhand vad man ska säga, att inte berätta sådant man vill - utan bara sådant man kan. Att inte ha alla nyanser och beskrivningar på båda språken. Att inte vara tvungen att tänka på svenska och översätta till finska. Om jag fick välja, alltså.

onsdag 16 september 2009

Gjort idag

Här har jag suttit i säkert tiotalet minuter och försökt krysta fram någonting, men det vill sig liksom inte. Inga storverk utförda, men inga direkt inplanerade heller. Faktiskt snubblade jag in på en loppis idag också, på väg till butiken. Två gånger på samma vecka, då är nog detta års kvot fylld! Ingenting fick jag med mig, men jag tittade på allehanda krafs innan jag svingade mig upp på cykeln och fortsatte färden.

Var nere på gymmet och lyfte en bit skrot idag. Så har jag pysslat på med lite allt möjligt och även varit till skolan en sväng, men främst för att få i mig lite lunch. En regnskur fick vi framåt kvällen, och när den hade dragit vidare tog jag en promenad längs ån. Det har varit snäppet kallare idag, såpass att jag tog en tröja över toppen när jag cyklade till skolan.

Hår och sånt

Jag har sedan jag kapade av en stump av håret, från långa stripor till lite kortare modell, försökt få någon rätsida på detta med hårvård. Som innehavare av det som i reklamen kallas för "nordisk hårtyp" har jag uppe på min skult tunt, fjunigt, elektriskt och obestämt råttfärgat hår. Mitt hår är dessutom envis på så vis att det omedelbart blir skitigt. Det skitas ner i princip samtidigt som det torkar, och jag har ända sedan jag var liten beudrat dessa människor med tjockt, friskt och rent hår.

Jag helt enkelt måste tvätta håret hela tiden, vilket leder till en ond cirkel. Ju mera man tvättar det, desto mera irriterar man hårbottnen som producerar mera talg, vilket ska smörja in håret och göra det fett. De där riktiga proffsen tvättar håret högst en gång i veckan. Jo, på riktigt - de gör det. När man duschar svänger man ihop håret i en knut uppe på huvudet, och släpper ner det tillbaka efter att man är klar. Och håret ser lika fint ut varje dag.

Jag har i många år tvättat håret minst en gång per dag, ibland två. För att håret helt enkelt blir så fett att man inte kan gå ut ens en gång. Med påföljden att det bara blir värre. Men hur ska man lösa det? Gå med überskitigt hår en vecka så att det reder upp sig? Hatt? Ska man raka bort fanskapet och hoppas på bättre lycka nästa gång?

Efter att jag klippte mig har jag försökt låta bli att slita på det med vatten och schampoo dagligen. Och tammefan om det inte funkar. Lite. Nu går det att gå till skolan med gårdagstvättat hår utan att folk frågar om det regnar ute eller om det annars bara är inne med wet-look.

Därför var det lite lustigt att när jag idag tog en snabb sväng via skolan för att luncha, i otvättat hår, lite omrufsat och bakåtdraget med diadem, fick höra att jag var "fin i håret":D Där ser man - Projekt Hårvård fortsätter...

tisdag 15 september 2009

Det gäller att vara observant

Jonä, loppisbesöket gav som sagt skralt reslutat, men lika bra det. Det är ändå själva tittandet som är roligast. Däremot har jag ikväll hittat en pall. Hittat, märkväl. Finders = keepers, eller hur var det nu? Det är siisti att vara sakletare, precis som Pippi Långstrump!

Sommaren är evig

Öppet fönster och takfläkten på maxfart. Det verkar vara evig sommar här nere i Åbo, och det kan man väl inte klaga på? Idag företog jag mig bland annat en tur till ett loppis någon kilometer bort, och hade en liten kofta över klänningen, men fick stanna och ta bort den på vägen. Solen värmde mina bara armar, och det var precis en sådan där sommarkänsla man kan ha när man cyklar i mitten av juli. Flera månader senare och fiilisen är densamma. Vi har inte bara haft en härlig sommar - om detta är det som kallas höst är den också helt godkänd. Men jag vägrar egentligen att kalla den höst ännu, inte när det är ett sådant här väder.

Eftersom jag inte hade något program mitt på dagen, tänkte jag för skojs skull traska runt på Ekotori för att se om de skulle råka ha ett litet, billigt köksbord med fyra stolar. Det är nu en sådan sak jag har kollat på länge, och skulle behöva. Har sett några riktiga kap på ÅA:s hemsidor, och på Lördagsmarknad i ÖT, men inte nu på ett tag. Med billigt menar jag riktigt dyngbilligt, hela paketet för typ 30-40€ är jag villig att betala. Det får vara hur gammalt eller begagnat som helst, jag är inte petig med sådant om det är någonting jag tycker om. Äckliga, snuskiga gamla kläder eller sunkiga tygprylar gillar jag inte, men gärna får grejerna vara lite gulliga och roliga.

Jag är ingen utstuderad loppismänniska, det ska ärligt sägas. Kan ibland gå omkring och kolla lite, men köper nästan aldrig någonting. Jag vet inte vad jag letar efter, och har svårt att se potential i saker. Men jag kommer ihåg att jag handlade en tavla på en Kokkola-loppis då jag skulle flytta hemifrån som 19-åring. En liten tavla med en blåsippa på, och vit ram runtom. Den passade perfekt i min första etta, där den hängde mellan två fönster med blå gardiner. Den tavlan har hängt med mig sedan dess, fast den är ganska intetsägande, och jag inte är någon blomtavelfantast. Men den är min!

Skulle nog inte kalla mig själv materialist, och blir egentligen nervös av mycket prylar. Fråga min mor, som har sett mig ursinnigt och oavbrutet plocka undan allt som står framme. Vissa saker har ändå kommit att betyda en massa, men inte nödvändigtvis för att de är en viss sak, utan för att de represtenterar någonting. Marimekkopenalen som jag har fått av min bror är en sak jag tycker om. Holger, min första tv som jag fick av min ex-kämppis i min första studieboxbostad i Vasa. Min säng, som jag köpte för lönen från mitt första riktiga sommarjobb. Mina böcker, allra speciellt barnböckerna om Maja och alla böckerna om Mimmi, Anders och Eddie jag fick i julklapp varje år. Och naturligtvis min cykel!

måndag 14 september 2009

Tvätt, löprunda och lite nedskriven text

Söndagen tillbringades med att traska till Siwa och köpa en ny glödlampa, eftersom den jag hade sa upp kontraktet med ett litet poff. Så satt jag ute i gräset på en filt och läste en bok jag lånat av min svägerska:D En bra sådan, jag passar på och läser nu när jag har tid. Snart är det tänkt att det inte ska hinnas med någon skönlitteratur.

Bror var hit och tvättade lite kläder, och låg på soffan och läste gamla tidningar medan vi väntade på att maskinen skulle bli klar. Så fint och systematiskt plockade han sedan upp plagg efter plagg, vek dem omsorgsfullt och la dem i sin ryggsäck. "De här handdukarna skulle jag tvätta, de lär ludda!" sa han. "Har du fått order om det?". "Jepp. Från högre... eh, militärgrader".

När mörkret föll tog jag en löpsväng runt studentbyn och lite andra vägar. En lugn kvällslänk. Några farbröder utanför en strippbar skrek lite när jag skubbade förbi, men annars var det stillsamt i staden. Förresten tycker jag att farbröder som är ute på sådana ärenden ska gå in och titta på tuttar, inte stå ute på gatan och röka och hojta skamliga förslag åt förbipasserande.

Idag har jag skrivit lite grejer inför stundande studier. Lite tankar och sammandrag, så att man lättare ska få ordning på det man har planerat. Jag är lite sugen på att hugga i, faktiskt. Det är väl bra att inspirationen håller i sig några dagar in på höstterminen i alla fall:P

söndag 13 september 2009

Det där med Facebook...

Som en del av er säkert har noterat är jag en av de mycket få i denna värld som INTE finns på Facebook. Jag har varit medlem då det begav sig för ett par år sedan, men ganska snart avregistrerade jag mig. Goodbye, Facebook, och sedan var jag borta. Inte har jag lidit för det.

Grejen är inte bara att jag är envis och tycker om att vara tvärtemot. Delvis, ja, jag gillar att vara den som säger NÄÄ-Ä, jag ÄÄÄR inte med när folk frågar om man finns på Facebook. För nuförtiden är det nog ingen egentlig fråga - man finns på Facebook om man överhuvudtaget lever. Det är bara en retorisk fråga. Lite som om man skulle fråga "Har du ett telefonnummer jag kan ringa till?" och allvarligt ifrågasätta om personen ifråga har en telefon, eller om man måste skriva brev för att få tag den.

Det finns vissa situationer då jag skulle kunna tänka ig någonting positivt med FB. Att inte få veta någonting exakt sist av alla, till exempel. Eller att kunna hålla kontakten med sådana man inte är så nära att man ringer varandra, men ändå vill ha kvar i sin bekantskap.

Samtidigt är det just det jag avskyr med Facebook. Detta evinnerliga skvallrande. Att få veta vem som har hookat upp med vem, vem som har blivit singel, vem som ska flytta, vem som ska ha sin syster på besök i helgen. Vem som har fått biljetter till Metallica. Vem som precis har pissat plus på graviditetstestet. Vem som har ledig helg. Vem som har jobbat tolvdagarsputki. Vem som har bihåleinflammation. Vem som ska på arbetsintervju i eftermiddag. Vems bil som inte gick igenom besiktningen. All denna onödiga information!!! Bara för nyfiket folk att frossa i och sprida rykten om. Och jag avskyr folk som är nyfikna. Som lägger sig i saker de inte har det minsta att göra med.

Och det där med att alla möjliga och omöjliga halvbekanta plötsligt hör av sig. Vissa är faktiskt sådana det finns en ORSAK till att jag inte har haft kontakt dem med på tio år. Inte nödvändigtvis för att man skulle vara osams - men för att jag inte har någonting gemensamt, och helt enkelt inte behöver dem i mitt liv. Man kan inte behöva hålla kontakt med alla, vissa gallras naturligt bort, vissa blir kvar. Att hålla ställningarna med alla - det blir bara ett stressmoment.

Jag tycker om mina vänner. Jag har många bekanta, och om jag springer på dem på stan kan jag hälsa eller byta några ord. Igår träffade jag en före detta arbetskompis på H&M, vi pratade i ungefär fyra minuter, sa "ha det bra!" och gick åt skilda håll. Hon behöver inte finnas på någon lista för att jag ska veta vem hon är. Det är en trevlig överraskning att träffa på oväntat folk i oväntade miljöer och bara byta några ord.

Sedan är det detta med foton på Facebook. Det är det värsta jag vet. Folk som klämmer upp sina pinsamma bilder från den ena festen efter den andra. Jag vill inte bli publicerad på nätet utan att jag vet om det! Nej, inte på avstånd, inte tillsammans med andra - inte i några situationer! Att hitta sin egen nuna på bilder som okända människor har kommenterat är hemskt! Jag har sett folk som laddar upp bilder från någons bröllop de har varit på i helgen. Hela vigseln och bröllopsfesten publicerat bild för bild fritt att titta på för vem som helst. Om jag ordnar mitt bröllop vill jag inte se de bilderna hur som helst var som helst.

Det känns också himla konstigt att folk via Facebook meddelar att de har förlovat sig eller fått barn. Så äckligt opersonligt. Så hör man folk skvallra om att någon har ändrat sin status till "engaged". Och så ska man anta att "jaha... då är de väl det då". Om någon är borta från skolan kan det förklaras med att "hon ändrade sin status till 'no longer in a relationship' i helgen".

Detta med att vara ständigt anträffbar, ständigt uppdaterad och att allting ska ske så officiellt stör mig. Vilket folk kan tycka vad de vill om, eftersom jag trots allt har en ganska aktiv blogg. Men tillåt mig att förklara skillnaden. På min blogg väljer jag vilken info jag går ut med, och vad jag håller för mig själv, och believe me - jag skriver inte allt som pågår i mitt liv. Och de bilder där det förekommer någon person annan än mig själv frågar jag alltid lov först. Det tycker jag alla borde göra.

Jag har heller ingen mobiltelefonshysteri. Visst är det illa om den skulle gå sönder eller tappas bort, och inte var det kul när jag hade tomt batteri och laddaren 500 kilometer bort i några dagar. Men jag kan mycket väl lämna telefonen hemma. När jag går och handlar eller sysslar med annat. När jag går ut och gå eller går till gymmet är telefonen alltid hemma. Ut på löprundor eller skidturer är det inte ens ett alternativ att ta luren med sig. Och hemma är den nästan alltid i väskan, vilket betyder att jag inte ens hör när det ringer. Då och då - när jag själv vill - kollar jag om någon har ringt, och ringer tillbaka om jag har tid och möjlighet.

Kruxet med hela saken är att Facebook är så allmänt accepterat, att man nästan känner sig tvingad att gå med. Risken är faktiskt - hur dumt det än är - att man missar någonting viktigt, för att folk inte kan tänka sig att alla inte ser den info som finns på FB. Men, äh... måste man? Detta dilemma...

Äh, hörni... vi skippar vintern!

En ledig lördag i staden tillbringades med att till exempel rulla in till centrum på sin gröna cykel. Klädd i tunika och leggings, ballerinor på fötterna och solbrillor på näsan. Ändå var det inte utan att det kändes lite svettigt, trots att jag cyklade i maklig promenadtakt. Detta i mitten av september. I like. Kanske vi skippar höst och vinter det här året, vad säger ni? Om det bara nu skulle börja bli varmare igen, och så kör vi en sommar till! Helst där kring +28.

fredag 11 september 2009

Min bror och jag

Just det, min bror har flyttat till Åbo nu också. Lite ovant att ha någon släkting i den här stan, eller överhuvudtaget folk som man känner från tidigare. Jag är van vid att försvinna hit ner med jämna mellanrum, och folk har ingen aning om vad jag sysslar med här. Annat än att "hon studerar tii i Åbo". På frågan om vad jag studerar brukar svaret bli "nå hon e ju på hede ÅBO AKADEMI...". Höjden av intetsägande svar. För på ÅA kan man bli både det ena och det andra. De flesta som studerar här blir dock ingenting. Tsss...

Bror Liten flyttade ner ett par veckor före mig, och har sedan dess med jämna mellanrum ringt och frågat "när jag ska komma hit". Bara dealen att han ringer är ganska skoj, för vi brukar inte direkt hålla telefonlinjerna varma i vår familj. Ingenting illa i det, men vi brukar helt enkelt inte ha dagliga rapporter angående vad som sker. Inte veckorapporter heller. På sin höjd månadssådana. Jag har tålmodigt svarat att jag inte vet, "kanske nästa vecka...". Två dagar senare har han ringt på nytt. "Kommer du snart?":)

På tåget ner skickade lillgubben två meddelande och frågade när jag kommer, och på min vandring mellan tågstationen och lägenheten hade han ringt tvenne samtal. Till sist träffades vi och jag fick äntligen ta lunch efter en lång tågresa. Lillebror cyklade efter mig till studentrestaurangen och satt mitt emot och höll sällskap.

Följande dag var jag i stan för att hämta lite småsaker. Telefonen ringer igen. "Var är du? Jag har slutat nu, jag har ingenting att göra..!". Så blev det lillebrorsbesök på eftermiddagen. Gott så. Jag är övertygad om att han har fått en tusen gånger bättre start i Åbo än jag. Som bara hatade allt och ville härifrån. Men jag hade ju heller ingen eminent storasyster på plats då det begav sig:P

Igår blev jag artigt bjuden på kaffe ur fina, bruna muggar hemma hos min bror. Vackert. Det blir nog flera besök!:)

Sömnlös natt

Jag hittade ingen sömn inatt. Hade egentligen redan gett upp hoppet om att somna när klockan passerade halv sex, och funderade på att gå upp och koka morgonte. Men just då slumrade jag in. Vaknade ett par timmar senare och ställde mig till skolan. Särskilt trött är jag inte, för en natts utebliven sömn klarar vem som helst. Efter att ha upplevt månader av nästan fullständigt vakande känns det dessutom som om jag skulle ha vanan inne;)

Har fått undan en del praktiska grejer i alla fall. En handledning/planeringsträff, lunch i skolan och en cykeltur till Kåren med en av dessa ärenden man alltid har vid läsårsstart. Det är betalande och anmälande hit och dit, och avhämtande av bevis och stämplar och sådant. Nu borde jag vara helt och hållen närvaroanmäld, terminsavgiften är betald och jag har uppdaterat mitt studiekort. Kan alltså för ett år framåt avnjuta 10 procents rabatt på tiimari, superb mat för 2,60 sex dagar i veckan och halva priset på tågbiljetter upp till Österbotten. Oh joy.

Hösten i Åbo har börjat på ett helt okej sätt. Igår var det fullt program hela dagen, med långlunch i den stekande solen på Assaris terrass tillsammans med A. Sedan cykeltur till studentbyn där jag bjöds på kaffe, och senare en långpromenad längs ån. Kvällen avslutades med ytterligare en kopp kaffe och intressanta diskussioner i ett mysigt kök på andra sidan ån, innan jag skyndade hem i mörkret.

Fast jag för tillfället inte har så mycket spikat program - peppar, peppar - känns det som om aktivitetsnivån stiger med 700% i den här stan. Man befinner sig farande på cykel eller till fots, traskande i trappor och bärande på matkassar, skolväskor och annat från morgon till kväll. Igår blev nog den sammanlagda mängden gående och cyklande flera timmar. Helt utan att jag tänkte på det.

Som jag hatade det där eviga rantandet när jag flyttade hit. I Vasa var man van att cykla några hundra meter till skolan ett par dagar i veckan. Handlade gjorde jag på Cittari tvärsöver gatan, och till Ollis gick man sina två kvarter på tisdagskvällarna.

Efter flytten till Åbo fick jag vänja mig vid att cykla med svetten i pannan vart jag än skulle. Då bodde jag ute i periferin och hade en skrothög att trampa mig fram på. Nu har man flyttat centralt och har sin eelskade gröna peed, på vilken man trampar till världens ände om så skulle krävas. O, huru jag eelskar min peed! Tack mamma och pappa. Bästa julklappen någonsin. Och har kommit till fan så mycket mera nytta än dockhuset, även om jag eelskade det också:)

torsdag 10 september 2009

Vässar bloggfingrarna

Nu - NUUU mina damer och herrar blir det blogguppdatering! Jag har flera gånger påbörjat olika inlägg under den senaste tiden, men det har resulterat i platt intet. För vad ska jag skriva? Jag har haft LOMA i två veckor, och inte åstadkommit någonting. Annat än en mycket välstädad mugg (jag förlorade tävlingen i att vänta tills den andre städar. Det blev till sist oövervinneligt äckligt. Fan också, jag kämpade envist.).

Efter att ha upplevt den österbottniska sommaren som beskrivs i förra inlägget packade jag min väska och hoppade på tåget söderut. En ganska okej resa. Mellan Tammerfors och Åbo satt jag mest i restaurangvagnen och drack kaffe och läste tidningar. När jag efter en lång promenad med tung väska i ett varmt Åbo kom upp till lägenheten kändes det som om jag aldrig varit borta.

Har hunnit vara några dagar här, och egentligen inte åstadkommit särskilt mycket. Men visst känns det lite pirrigt att skicka och ta emot mail där man nämner det magiska ordet GRADU. Och så klart kul att se alla efter sommaren. Den första skoldagen avslutades med att hela klassen gick hem till professor S där det bjöds på skumpa, mat, diskussioner och höga skratt tills mörkret hade fallit över akademikvarteren. Ganska okej skolstart!:)

torsdag 3 september 2009

Sensommar

För inte kan man väl kalla det höst ännu, när solen värmer så fint, och man i princip kunde sitta på farstubron i bikini om man så ville? Förresten slog det mig nyss att det redan är september, tänk så fort det går! Men man kan i alla fall blicka tillbaka på en riktigt bra sommar. Till största delen bestående av jobb, men det i sig gav så klart också nya erfarenheter. Nya bekanta, nya kunskaper. Kanske man har växt någon millimeter i år också?


Vädret har varit superbt. Visst var det en seg start på sommaren, med till och med minusgrader på nätterna där kring midsommar. Men sedan kom den med besked!


Mellan arbetsskiften har jag solat och badat med bästa L på playan vid Sundmun i Kokkola. Åkt rullskridskor i dallrande hetta. Sprungit länkar på skogsstigar och grusvägar i Öja, Kronoby och Tärjä. Svirvlat från bryggan i Heimsjön.

Kramats med långväga kusiner och busat med kusinbarn på mommos villa i Socklot. Åkt båt över ett kolsvart, sidenblankt hav strax efter midnatt.


Druckit rödvin i goda vänners lag i gräset utanför ungdomslokalen i Öja. Tillbringat en helg med mina underbara ex-sambos. Sett en av mina fina vänner gifta sig som den vackraste bruden någonsin. Hållit en annan väns färska lilla bebis i famnen. Intagit kaffekoppar på Bryggan i olika sällskap.


Cyklat till Hickarö på en och annan öl. Dansat med fina flickor på Calles. Packat ihop en väska och stuckit till Gäddviksstranden helt ensam, för att ligga och sola och läsa.


Bjudit familjen på champagne och jordgubbstårta när jag fick ut mina kandidatpapper. Tvättat bilar i bikini.


Plockat blommor längs Ängöveijin.


Bakat blåbärspaj. Klippt gräsmattan.


Hängt ut kläder för att lufttorka.


Badat bastu vid villan. Köpt rökt fisk.

När man läser igenom detta kan man inte annat än konstatera att det nog har varit en bra sommar. Om än inte lika oändlig som när man var liten, så närapå!:)

onsdag 2 september 2009

"Ursäkta, pratar du svenska?"

Jag brukar alltid ta till jag-pratar-bara-svenska-tricket när diverse telefonförsäljare eller annat onödigt patrask ringer. Plötsligt kan jag inte ett ord finska, och låtsas vara totalt hjälplös. Besvarar alla frågor med "Ursäkta, jag förstår inte...".

Igår ringde en tjej och ville ha med mig i någon slags tävling för att vinna än det ena, än det andra. Ett trick för att de i fortsättningen ska få ringa i tid och otid och erbjuda en massa onödigheter. Efter den där långa radiramsan om varifrån hon ringde och vad ärendet gällde kom den där nanosekundspausen där man ska hinna säga "Eeeh..." varpå de kan fortsätta snattra i snabb takt. Jag värjde mig genast med "Ursäkta, pratar du svenska?" och fick det normala svaret, nämligen att de inte kunde det. Sedan får de alltid brått att avsluta samtalet. Svenskspråkiga skrämmer av någon anledning skiten ur telefonförsäljare. "Asia selvä" pep hon direkt.

Är det då klantigt att avsluta samtalet med att glatt svara: "Selvä - kiitti, hei!". Så typiskt mig!:D

tisdag 1 september 2009

Viktigt inköp

Har gjort en bra investering idag. En synnerligen nödvändig sådan, jag skulle själv kalla det ett kap. Jag tog min bror med mig till stan för att köpa en dator. Äntligen. Min gamla dator har sedan länge varit värd att gå i pension, och jag har varit tacksam för varje dag den överhuvudtaget har funkat. I vintras höll jag bara tummarna för att den skulle hålla ihop tills kanden var färdig. Och med nöd och näppe gjorde den det. Sjåsade och ylade redan när man startade upp den, och hade en evighetslång process för att komma igång. Ibland slocknade den mitt i någonting viktigt, och man kunde aldrig lita på att den funkade som den skulle.

Idag har jag äntligen köpt en ny. Visst kostar en dator många sköna slantar, men för en studerande som förhoppningsvis ska få kicka igång Det Stora Skrivandet inom en snar framtid är en fungerande dator ett måste. Jag fick en bra deal, och var så nöjd när jag traskade ut med den nya datorn i sin låda:)

Sommarvärme

Igår skummade jag igenom lite gamla inlägg, sådana som var skrivna till exempel förra våren och sommaren. Inte säger jag att allt skulle vara guld och gröna skogar nu heller, men mycket bättre i alla fall. Ibland är det tur att man har dokumenterat saker och ting, annars skulle många saker falla i glömska. Jag gillar inte att läsa de där allra dystraste inläggen, dels för att jag till skillnad från andra läsare ser vad som står skrivet med liten text mellan raderna. Men om man ska hitta någonting positivt med dem så är det att man kan jämföra med nuläget och känna att det går uppåt. Det är inte bara tiden som har läkt - jag har också fått en liten knuff på vägen.

Idag har jag till exempel njutit av det som måste börja vara den sista sommarvärmen. Iklädd kortärmat och -benat och med solglasögonen på näsan tog jag en förmiddagstur på rullskridskor. Het asfalt, varm blåst och vinden i ryggen på tillbakavägen. Det gick lätt och var roligt, och jag trixade på lite med rullskridskorna i en sluttning, snirklade och lekte mig fram. En gammal gubbe var ute och cyklade, med hjälmen på sniskan och iklädd sportutrustning, en riktigt hurtig pensionär. "Det ser roligt ut det där!" hojtade han glatt i förbifarten. Vilken söt fabo! Och han hade rätt, för roligt var det.

Nu har jag duschat, bytt kläder och svängt i mig en omelett som lunch. Ska ta storebror som sällskap och åka in till stan en sväng. Det är en fin dag:)