Människor på en perrong

Jag har intagit Österbotten en sväng igen. De där tågresorna är ingen hit, men om man har tur kan man sova en snutt. I Tammerfors var det som vanligt kallt och blåsigt, och i vimlet på perrongen stötte jag ihop med en trevlig jobbarkompis från förra sommaren. Sådär så att man hann byta några ord över huvudet på de som stod mellan oss, innan vi slets åt varsitt håll av folkströmmen.

Jag sökte skydd mot kvällskylan i en liten glasbur som stod mellan spåren. Jag och en typ till. Han var nog en av de trasigaste jag sett på länge. Tröjan var så sliten att den hängde ihop med några tygremsor över ena axeln, och hela den lortiga bröstkorgen var bar på vänster sida. Så skitig att han såg ut som han hade legat i en dynghop. I famnen höll han några plastpåsar, och ur de slitna skorna stack strumplösa vrister upp. Inte ens gammal såg han ut, högst 40, och då brukar utisar se typ tio år äldre ut än de är. Den här hade - visserligen smutsigt - men tjockt och friskt, brunt hår i en stram hästsvans långt ner på ryggen. Ansiktet slätt och karakteristiskt, påminde om en skådespelare eller en modell.

Han satt och pratade högt med sig själv hela tiden, sa till exempel att den här hösten var varmare än vanligt, och att det hade varit mycket snö i vintras. Funderade på om han skulle gå in till stan en sväng. Allt var mycket sakligt, just sådant som man kan diskutera med vem som helst. Men kanske inte med sig själv. Han liksom tänkte högt. Å andra sidan hade han kanske inte så många att tala med, och då talar man till sist med sig själv. Det gör ju till och med jag.

För övrigt kan jag konstatera att nog är det förbannat kallt här. Jag travade till tåget i kortärmat och bara fötter i ballerinorna med svetten lackande i pannan. På tåget efter Tammerfors bytte jag till vinterpäls: strumpor och stövlar, kofta och halsduk. Brr!