Snö, sot och så vidare

Idag har vi minusgrader. Rimfrost i träden, is på vindrutorna och gudvetvad. Det är alltid lite vemodigt när hösten slår till på allvar, för nu kan man inte längre hoppas att det kanske blir varmare nästa vecka, så där som man hoppas en kall junivecka. Nu är det bara att inse att det kommer att bli kallare och usligare framöver.

För att inte tala om chocken när ensilumi, den första snön kommer. Det kommer jag nog aldrig att bli van vid. Och jag tycker aldrig att det är en positiv upplevelse, för plötsligt blir det så brutalt vinter, helt enkelt. Detta borde vara skamligt för en före detta skidåkare att säga, men jag har alltid fått en smärre minidepression när man vaknar till ett vinterlandskap. Man drar upp rullgardinen och så är allt bara vitt och snöigt. Luften känns plötsligt superkall, och man bara ser månader och åter månader av pulsande med våta byxben framför sig.

Sedan blir man i och för sig van. När snön har packat sig, trottoarerna är skottade och det är vindstilla med några minusgrader - då är det helt okej att vira halsduken kring sig och cykla till skolan. Jag kan till och med tycka att det är mysigt att vara ute och springa med snön knirrande under skorna i gatulyktornas sken. Men det är den där chocken och den lilla övergångsperioden som är värst. Innan man vant sig.

Idag har sotaren varit på besök. En ganska söt sotare var det, med svarta kläder, liten svart keps och sotborsten i bakfickan. Dessutom var han bybo och talade svenska, det lilla han nu talade. Skrattade med vita tänder i det sotiga ansiktet. Jag gillar sådana sotare bättre än de buttra, medelålders, finska sotare som skrämde livet ur en när man var liten i Öja.

Att vara på besök i Öja kan dock vara kul ibland. Speciellt när man får kommentarer som "Jasså, Kronqvistas flickon... ja tyckt ja känd igen dömde mörkbrun öögona. Tu e väl noo i gymnasie rej?" när man befinner sig i bybutiken:)