onsdag 28 april 2010

Bråttom, bråttom, bara vanligt bråttom

Igår hade jag hejdlöst mycket saker att göra på samma gång. Det var tidig väckning, telefonen som ringde, cyklande till ett ställe för att printa och kopiera och härja, det var graduskrivande och påtande, jag cyklade iväg till andra ändan av stan för att besöka de trevliga tanterna och farbröderna på Kela. Stod där och kryssade i ett sista formulär intill en ganska sliten typ som såg ut att dricka spolarvätska till morgonmål, och nu behövde hjälp att finansiera detta. Han stod hela tiden och fnissade och pratade för sig själv. Tur att någon finner Kelas blanketter roande i alla fall...

Eftermiddagen gick även den åt till att komma så långt som möjligt på gradun, och klockan fem var det seminarium. Jag var så trött så jag inte ens orkade sitta och vara otålig. Ritade inte minsta lilla kobåjs på mitt kompendie, utan satt nästan som folk.

Strax efter att seminariet var slut travade jag och E ner till Kliniken för att hon skulle lära mig hur man filmar. Eller filma kan jag från förr, men det var någonting nytt och snitsigt som gällde. Typ att överföra till en DVD-skiva samtidigt som man filmar.

Kvällen gick åt till att trixa och tvätta och sortera, och till sist drog jag ut på en liten, sen löplänk. Det var en länk som verkligen behövdes. Kvällssol, lagom temperatur och doft av vårkväll. Ah! Sedan dusch och så försökte jag fixa någonting ätbart, men eftersom jag gjorde tusen saker samtidigt brändes fanskapet och jag hade varken tid eller ork att laga något nytt. Dessutom pep telefonen hela tiden, det var samtal och meddelanden som jag inte hann svara på. Så efter denna krävande dag fick jag nöja mig med bränd mat. Nå, vi kan väl leka att det var grillsäsongen som inleddes. Lite sotigt sådär.

Jag märker när jag skriver detta att stressnivån stiger igen, och att tota ihop detta inlägg har tagit max fyra minuter, så ursäkta att språket inte är så bländande. Dessutom har jag massor att göra nu också. Men det gör ingenting, för det är mest roliga saker:) Nu rusar jag vidare! Ajöken!

måndag 26 april 2010

Nu är det KRIG!

Papperskrig, rättare sagt. O, huru jag hatar att brevväxla med Kela. Tanken bakom deras system tycks vara att man komponerar ihop ansökningsblanketter som är så invecklade att ingen jävel orkar fylla i dem, eftersom det ska vara intyg och kopior och specifikationer och utredningar som sträcker sig tillbaka till åttiotalet för att man ska få ut 12€ som sjukvårdsersättning.

Får hyresvärden för sig att höja månadshyran med 50 cent innebär det att man måste dra igång en ifyllningsrumba och plöja igenom en decimetertjock bunt med "förändrade förhållanden"-blanketter och berätta detta för Kela. Så att de kan sitta och vända sina papper och kanske retroaktivt betala ut 2 cent mera i bostadsstöd efter ett halvår när de har räknat klart. Ja orkk int! Ja orkk int!

Sedan undrar jag: what the fuck är "söndring i äktenskapet", som är en punkt i blanketten?! Jag antar att det är skilsmässa man syftar på, men inte fan heter det väl att äktenskapet söndras? Följande punkt lyder: orsak till söndringen. Jaha. Vad skriver man där? "Jo, det är så att min man Bertil alltid sitter med fötterna på soffbordet, och det där fick jag liksom nog av. Ja, och så har han så obehagliga hår i näsan. Jag kände plötsligt att jag ville skilja mig... förlåt, söndra äktenskapet!".

Faa-an, Kela.

söndag 25 april 2010

Liten gumma söker hjälp

Idag när jag helt fridfullt traskade på en gata viftade en liten och väldigt gammal tant lite ynkligt men intensivt mot mig. När jag kom närmare höll hon fram en lapp som visade sig vara en läkarkallelse, och längst ner på lappen stod adressen till mottagningen.

Tanten verkade ha någon form av afasi, för hon talade nästan helt obegripligt. Eller så var hon döv, för orden var helt förvridna. Problemet var att hon inte visste vart hon skulle, och inte visste jag heller var mottagningen låg. Gatan var rätt, men eftersom det var en väldigt hög siffra visste jag inte åt vilket håll hon borde gå. Logiskt sett borde hon fortsätta en bra bit uppför en hög backe, och sedan gå mot slutet av gatan. Där hade jag i alla fall sett någon typ av läkarstation, hade jag för mig.

Jag förklarade så tydligt jag kunde, och gestikulerade att det var l-å-n-g-t ditåt hon skulle. Tanten nickade till tack, och jag gick vidare kanske ett halvt kvarter. Då, ett tiotal steg från var tanten hade stått såg jag en port som var skyltad med just det hon sökte. Jag vände mig om för att rätta till misstaget - men tanten var försvunnen!

Jag fick omedelbart samvetskval för att ha lurat den jättegamla tanten till fel ställe. Småsprang tillbaka och fortsatte en bit längs gatan ditåt jag hade pekat, men hon var som uppslukad av jorden. Neeej! Vände om igen och gick besviket mot läkarstationen igen. På en liten sidogata stod den lilla gumman och såg förvirrad ut. Vilken tur.

Jag gick fram till henne och förklarade misstaget, och erbjöd mig att följa henne hela vägen fram. Hon skakade på huvudet och sa: "Huomenna!". Det var alltså imorgon hon hade tiden, logiskt eftersom det var en söndag. Hon skulle tydligen bara kolla var det låg idag. Hur som helst pekade jag noga och visade vilken port hon skulle in igenom följande dag, och hoppades att hon skulle hitta rätt.

Det är någonting hjärteknipande med dessa gamla, krokiga gummor. I alla fall blev hon glad över hjälpen, och tryckte min hand riktigt hårt till tack. Och jag blev minst lika glad över att jag hittade henne igen. Hade inte kunnat sova inatt annars.

Powerwalk [pauwö(r) wå:k]

Jag tog en rask promenad i de vackra omgivningarna kring Aura å i kvällssolen. Den obervante kanske noterar att jag allt oftare använder adjektiv i stil med "vacker", "fin", "trevlig" och "solig" om Åbo nuförtiden. Och ja, jag har börjat gilla den här staden mer och mer på sista tiden. Det tog fyra år att lära mig tycka om Åbo.

Mest njuter jag av de här varma vårdagarna, då man kan njuta av allt fint som finns. Sedan uppskattar jag också att cykla till skolan i morgonsolen, att kila till närmaste kvartersbutik i bara mjukiskläderna sent på kvällen om man behöver någonting, och såklart att sitta på något av de hundratals fina caféerna och smutta kaffe och prata om dittan och dattan.


Domkyrkan cyklar jag förbi minst ett par gånger varje dag, på väg till eller från skolan. Ikväll fanns den längs med min promenadrutt.


Åstranden.


Måsar flyger runt och ger sommarfiilis, och änderna simmar i ån.


Knopparna spricker!


I give you Hallis! Här bodde jag i två år med bästa sambona som någonsin skapats.

...närmare bestämt!


Hallisbron som ledde över till "rätt sida av ån". Den har jag cyklat över hundratals gånger till och från skolan.

Vad säger ni? Helt okej gång- eller löprutt, tycker jag i alla fall.

Rens

Jag har slappat duktigt den här helgen - slappa var min plan, jag har följt den samvetsgrannt, och oh så skönt det har varit. Igår gjorde jag det mest ansträngande för den här helgen, alltså dammsög, dammade mattor, sanerade muggen och moppade golven. Idag har jag torkat lite damm, och det har faktiskt varit ganska avslappnande.

Rensade för skojs skull ur en av mina förvaringslådor, och herr-e-gud vad som har samlats i den. Det är en sådan där låda som inte har blivit urrensad sedan jag flyttade till Åbo för typ fyra år sedan. En typisk låda man stuvar ner sådant man inte riktigt vet var man ska lägga. Jag slängde ungefär 92 % av innehållet, resten var sådant som kunde läggas tillbaka.

Skypade med lillebror som satt i en soffa i Sollentuna och hade lite långtråkigt. Han hade fått två teckningar av barnen i värdfamiljen han bor hos. Med namn på och allt; "Till Joel". Gulligt! Fick mig att tänka på när jag gjorde praktik i ett lågstadium, 2004 eller något. Sista dagen kom sexans flickor med ett kort med texten "Till världens bästa praktikant", och ett litet paket. I det fanns det ett par örhängen de hade köpt tillsammans. Åt mig! Jag har fortfarande kvar både kortet (som hade godismotiv) och örhängena.

På tal om rensande och röjande så ser jag framemot att få göra detsamma i flickrummet i Öja. Dels har jag en ziljon klädesplagg som ska tvättas, sorteras och föras till loppis. Nu vet jag att min mor läser detta med ett snett flin som säger "det tror jag när jag ser det", men jag anser att det inte har varit läge för sådana projekt tidigare. Jag har varit stationerad både i Vasa och Åbo i sju års tid, och inte haft möjlighet att hålla koll på något loppisprojekt eftersom jag inte har varit på plats permanent. Nu kommer jag inom en snar framtid förhoppningsvis att ha min fasta punkt närmare norra Österbotten, och kan sköta saken bra mycket smidigare.

Sedan har jag en kvadriljon pryttlar och prylar som också ska fraktas någonstans och slängas/säljas/skänkas. En liten speciell flicka som går under namnet lilla B skulle kunna få ett tio-tjugotal mjukisdjur, men jag vet inte hur nöjd hennes mamma skulle vara över en sådan lösning. Om vi säger så här så kanske man vill ha plats med annat än kaniner och hundar i plysch i en lägenhet:) The bottom line is: saker ska rensas och prylberget ska minskas. Annars kan man bli en sådan som envist fortsätter att förvara traktorlass av sin grejer hemma hos föräldrarna i fyrtio år. Så ska det inte vara.

Ett problem är dock alla mina böcker. Jag har många böcker, och jag vill inte slänga dem. Barnböckerna och mina "vuxenböcker" är mina skatter. De är både estetiskt vackra och dessutom läser jag dem om och om igen. Men alla ungdomsböcker, typ hästböckerna och alla andra - vad gör man med dem? Kunde öppna mitt eget lilla bibliotek, kanske? Nej, men lösningen är nog förvaring. Jag tänker låååånga hyllor i ett plan, kanske högt uppe under taket. Det skulle vara ganska snyggt att ha långa bokrader, och då kunde jag ju ha plats med alla mina fina böcker.

Som ni märker är jag inne i en rensa-och-ordna-period. Jag boar, kunde man säga. Detta kunde ju vara ett tydligt tecken på en sak: att jag är gravid. Men nej, så roligt ska vi inte ha. Verkligen inte.

lördag 24 april 2010

Fint men kallt

En väldigt vacker och solig dag idag, men det blåser iskalla vindar i Åbo! Jag cyklade till butiken på eftermiddagen för att handla, och hemvägen var ett kämpande i den tuffa motvinden. Fick ställa mig upp och trampa fast det sluttade neråt, så hårt blåste det. Och kallt så det gick genom märg och ben. Brr!

Förutom dammsugning, moppande av golv och dammande av mattor ute på piskbalkongen på baksidan av huset har jag tagit det lugnt idag, precis enligt planerna. Det har varit en vecka med långa dagar, mycket skrivande, SPSS-analyser och funderande framför datorn så jag njuter av att inte göra någonting tankekrävande.

Tillägg


En viktig sak glömde jag ju, och det var (förutom den där balkongen jag talade om tidigare, med ett litet bord och stolar, och någon liten blomma) dammsugaren! Kom på det idag när jag stretade och städade med den stackare jag har. Den vars sladdvinda saknar stoppare, så att man måste dra ut hela sladden och slå knut på den om man inte vill ha dragkamp.

Mammas och pappas dammsugare är den bästa jag testat hittills. Stora hjul med gummiyta, munstycke som går lika lätt på alla underlag inklusive mattor, och dessutom går den ganska tyst.

fredag 23 april 2010

Sen när jag blir rik...

(vilket för mig innebär att man har mera än ganska exakt 60€ att leva på varje månad efter att hyra och räkningar betalats. Dessa 60 pix ska räcka till mat, skollunch fem dagar i veckan, eventuella tågresor [som går på dryga 60€] till Österbotten, hygienprodukter, nödvändiga klädesplagg, och om man har samvete till det: nöjen. Den som har mera än två hjärnceller kan räkna ut att man går back varje månad, och lever på de pengar man sommarjobbat ihop. Alltid går man back - det är bara frågan om hur mycket...)

... finns det vissa saker som står överst på listan över saker jag vill göra, saker jag behöver och vill ha. Dessa är till exempel:


Ett riktigt köksbord. Gulliga stolar har jag fått av mamma och pappa, men ett bord vill jag ha. Det lilla skrangliga jag har nu börjar ha sett sina bästa dagar. På sjuttiotalet.


En ny mp3-spelare. Istället för den jag har nu, som är min brors kasserade. Som bara bjuder på ljud ur den ena hörluren, och då och då slänger in biljud i den andra. Har bytt lurar, så det är inte dem det är fel på.


Roliga träningskläder. I mer än en uppsättning.

En tv. Burken jag har nu funkar helt okej, men har börjat med egensinnigheter på sista tiden.


Någon slags klockradio eller Wake-up-light att vakna till.


Kläder! Att kunna köpa en och annan top eller klänning utan att gå i konkurs.


Råd att gå på roliga träningspass oftare.


Råd att klippa mig oftare.


Sådana här att sitta på.


Böcker!


Spel!


Sen när jag blir stor...

Helgfiilis

Fredagen till ära har jag skrivit gradu mellan klockan nio och fem, och kommit en bit framåt igen. När jag kom hem tog jag en mininap på soffan och trampade sedan iväg till gymmet för att avsluta skolveckan med lite fysisk urladdning.

När jag kom hem igen med lite darrande armar och klev ur träningsskorna slogs jag av riktig helgfiilis. Imorgon ska jag sova ut, dricka morgonte i soffan och slappa. Gradun vilar under veckoslutet.

Alltid i sista minuten

Jag ringde just ett brådskande samtal och bad dem att skicka ett väldigt brådskande brev. Jag gjorde det lite generat, för det är aldrig kul att ringa och stressa någon på deras jobb, eftersom man vet att de har en massa annat att göra. Hade jag ringt för en vecka sedan hade jag varit lååångt i förtid, hade jag ringt igår hade det fortfarande inte varit särskilt bråttom. Men vad gör jag? Jo, jag ringer på en fredag, så att helgen ska komma sådär lämpligt emellan och sinka mig.

Alltid. ALLTID i sista minuten. Jag kan inte göra någonting utan att vänta tills det blir panikbråttom. Jag vet inte varför, jag bara är sådan. Ibland vill jag tro att det beror på att jag har blivit uppfostrad så. Och nu menar jag inte att mina föräldrar avsiktligt har lärt mig att inte göra saker i tid, utan snarare att de har talat om för mig att detta är min egenskap: att skjuta upp och göra saker snäppet för sent.

Jag tror nämligen att ens föräldrars kommentarer har betydligt långsiktigare följder än man skulle kunna tro. Det föräldrarna säger blir sant. Och är sant i många år, tills man förhoppningsvis inser att så är nödvändigtvis icke fallet.

Exempel 1: Jag har alltid blivit kallad slarvig. Alltså en sådan som slänger grejer omkring sig, aldrig bäddar sängen och vars kläder ligger utspridda överallt. Mina föräldrar kallade mig mer än en gång för det putslustiga smeknamnet Slarvmaja (höhhö, jag vet...). Alltså var jag slarvig. För något år sedan insåg jag att jag inte alls var slarvig. Jag är egentligen extremt systematisk och ordningssam. Det tog bara en stund för mig att inse det, eftersom jag aldrig hade tänkt att jag inte skulle kunna vara det.

Exempel 2: Jag har alltid haft fula fötter. Inga små dockfötter, utan ganska långa och smala med långa tår som nästan kunde funka som fingrar eller apfötter om man till exempel fick för sig att plocka bär eller klättra i träd med dem. För något år sedan kommenterade någon att jag hade så snygga fötter. Med sådana fina och långa tår! Då insåg jag att jag trodde att fötter som ser ut som mina är fula, för att min mamma har sagt att fötter ska vara korta och knubbiga med små nötter till tår. Dessutom har jag inte alls särskilt stora fötter, mina 39:or är ganska normala med tanke på att jag är 1,70 lång.

Det finns tusen andra exempel. Som att min pappa konstaterade att: "Jag har aldrig kunnat räkna, din mamma har aldrig kunnat räkna - därför kommer heller du aldrig att kunna räkna. Synd!" när han hjälpte mig med någon av de första matteläxorna i grundskolan. Alltså har jag alltid hatat matte eftersom jag inte kan lära mig siffror. Istället för att själv låta mig räkna tills jag upptäckte hurpass bra eller intresserad jag var.

Tänk på det, gott folk. Att skillnaden mellan en slarvig, räknehandikappad typ med stora fötter och en ordningssam flicka som sitter och fipplar med siffror och statistiska analyser och har snygga fötter bara är en fråga om inställning. Nu ska jag bara komma fram till att jag inte alls är en sådan som är ute i sista minuten heller. Inte egentligen.

torsdag 22 april 2010

Friskt duggregn och annars okej fiilis


Har suttit och författat på den Viktiga Skriften även idag. Det har gått helt okej, och jag har kommit framåt en snutt igen. Tog en powerpaus där mitt på dagen och passade på att cykla in till centrum på ett ärende och samtidigt få en nypa frisk luft. Passade riktigt bra, för det ytte-pytte-duggregnade, sådär så att det knappt kändes och man inte blev blöt, men luften var syrerik och fräsch. Sedan orkade jag igen skriva en stund. Det går förvånansvärt smärtfritt det här med gradun. Fast det går åt en del snus för att hålla motivationen uppe.

Efter att lite mera text och ett par tabeller (jo, jag har faktiskt lärt mig att göra snitsiga tabeller utan att få aggressionsutbrott över alla siffror och kolumner) traskade jag iväg på kvällsföreläsning till Yliopisto tillsammans med flickorna på klassen. Det blev inte mindre än två pit-stop på vägen dit för att ett par i sällskapet kände att de behövde lite choklad för att orka ända till kvart före sju.

Efter föreläsningen cyklade jag hem och bytte på stående fot om till träningskläderna och drog ut på en liten löprunda. Hade jag satt mig ner hade jag blivit så jävla seg så det hade bara varit som att jävlas med sig själv. Det blev istället en liten runda med sakta jogg i duggregnet. Perfekt avslutning på dagen. Eller den officiella avslutningen kommer egentligen att ske om en dryg timme, då jag kurar ihop mig på soffan och låter ögonen vila på Frasier.

Minä olen erinomainen!

Ha-HAA! Fick ut inlämningsuppgiften i fackfinska under dagens föreläsning. Och tammefan - det hade lyckats riktigt bra. Nu har jag avancerat från förra veckans något krystade "Jättebra... för att vara ditt första utlåtande på finska" till nedanstående:


En ole hurrit! Notera den snitsiga titeln. Jag menar, är det en fiktiv patient så får väl jag vara en fiktiv, legitimerad talterapeut.


Såhär inleder man. Vilken text som fanns däremellan får ni fantisera er till. Men den var erinomainen, som ni förstår. E-rin-o-mai-nen. Bah!

onsdag 21 april 2010

21 april

Sprang genom en park ikväll, och noterade med ett leende (och lite flås samtidigt) att knopparna har börjat spricka på träden. Småsmå bleka blad börjar veckla ut sig, och de spretiga kvistarna börjar skimra i ljusgrönt.

Om fammo och faffa hade levat hade jag fotat, printat ut bilderna och skickat dem till Öja, där det inte är fullt så vårigt ännu. Faffa tyckte om våren. Den dag han bytte från koljarn till keps - då var det vår.

Jag hatar att göra sådant jag inte kan!

Jag blev lite störd i mitt skrivande idag. Orsaken hette studier. Jag har liksom förträngt att jag faktiskt håller på med a) en kurs och b) en terapiperiod förutom gradun. Till kursen i logopedisk fackfinska hör nämligen uppgifter till varje föreläsning.

Uppgifterna har deadline på onsdagar, och på torsdagar träffas vi och får reda på hur pass långt åt helvete vi hade skrivit, och får de rätta svaren. Samtliga uppgifter skrivs på finska. Förra veckan var det ett talterapiutlåtande åt en snubbe med hjärnblödning. Eller var det en propp?

Den här veckan var det en situation med en dam som hade sökt läkare för sväljningssvårigheter. Det vi fick i handen var alltså läkarens anhållan om talterapeutens utvärdering av situationen. På finska. Jag har suttit och krumbuktat mig med finska termer igen, googlat ord och låtsats ha gjort olika test med påhittade resultat. Och fanken vad det är svårt! Nyttigt utav bara helvete - men svårt! Jag citerar E, som också är svenskspråkig och går samma kurs som satt och kämpade med den finska terminologin: "Det här är så bra... men jag är så arg! Det är så nyttigt... men ååååh vad jag är arg!".

Jag hatar att göra sådant som jag inte kan. Den första gången jag ställdes inför en sådan situation vad på årskurs tre i lågstadiet. Jag kunde läsa långt innan jag började dagis, lärde mig skriva ungefär samtidigt. Jag kunde cykla när jag var pytteliten. Jag lärde mig simma långt innan min tre år äldre bror, och åkte undan honom på skridsko lätt som en plätt. Det första jag inte kunde var treans tabell. Då gick jag in i en liten vägg, kändes det som. Jag måste lära mig treans tabell. Inte konstatera att jag kunde den, utan lära mig. Orka!;)

Att skriva utlåtanden och svar på konsultationer är som treans tabell. Gånger en miljon. Skitsvårt. Nyttigt och bra... men jag är så arg!

tisdag 20 april 2010

Hem och stupa i soffan

Det blev en lång skoldag. Klockan halv sju var dagens analyser klara, och jag hade hunnit trixa ihop två hela tabeller och foga in dem i gradutexten. Två tabeller till är så gott som färdigplanerade, och ska fyllas med rätt värden imorgon. Satt med näsan närapå tryckt mot skärmen och försökte koncentrera mig. Fick som vanligt utmärkt hjälp på handledningen, och kunde igen kliva några steg framåt.

Det är inte det att gradun på något sätt skulle vara till besvär just nu. Det är faktiskt riktigt roligt och motiverande att skriva när man ser hur det går framåt. Sida läggs till sida, och det knallar och går ungefär planenligt. Men det verkar ta på krafterna det där att sitta och tänka, skriva, ta bort, ändra och fundera ut hur man ska göra nästa grej.

När jag cyklade hem från skolan i kvällssolen blev jag plötsligt dyngslut, precis som jag har blivit flera gånger på sistone. Både i huvud och kropp, och jag var alldeles skakig och svimfärdig när jag kånkade in cykeln i förrådet. Måste lägga mig på soffan en stund innan jag orkade peta ihop lite kvällsmat. Det här har hänt flera gånger. Jag är darrig, snubblig och matt, har haft mycket magknip och det svindlar ofta för ögonen och känns som om marken försvinner under fötterna.

Okej, slutjamsat om det nu. Har bara en uppgift på agendan ikväll, och det är att slappa. Det ska man väl klara av? Och diska, men mest slappa. Adjö!

Pang-bom

Det gick inte så där pang-bom att somna som jag hade tänkt. Låg och sprattlade i sängen en bra stund, och var på vippen att kliva upp tillbaka där kring halv två för att titta på tv istället för att ligga i mörkret och ha tråkigt. Men så drog jag täcket över huvudet och försökte igen. Och någon gång måste jag ha somnat, eftersom jag vaknade till ljudet av alarmet på telefonen på morgonen.

Hursomhelst så sitter jag och skriver som bäst. Ligger och nöter mellan sidan 17 och 18 för tillfället. Handledning är som sagt att vänta om en stund, ska försöka få ihop något stycke innan dess. Nu ska jag fortsätta. So long!

måndag 19 april 2010

Skärpning!

Ikväll ska jag lägga mig i normal gå-till-jobbet-tid. Jag måste. Har nämligen massor att göra imorgon, och då duger det inte att man snoozar till klockan tio, som imorse. Även om jag har så kallad flextid i mina studier i vår, då jag bara anpassar mig efter de terapier jag har bokat in, och som infaller ungefär två eftermiddagar i veckan, och en kurs som också den går på eftermiddagstid en dag i veckan. Utöver det är det graduarbete och därtillhörande handledningar som gäller.

Imorgon är min enda fasta tid 15.30, då jag har graduhandledning. Utöver det ingenting annat än skrivande på The Big G, som gradun lite snitsigt kan kallas. Jag måste hur som helst börja skriva redan på morgonen så att jag hinner komma någonvart (helst sisådär jättemånga sidor) och helst stöta på en massa hiskliga svårigheter som jag smidigt kan få hjälp med på eftermiddagens handledning. Det vore så lämpligt att drabbas av problem i processen nu, så kan jag få hjälp att ordna dem direkt.

Ikväll ska jag lägga mig i normal tid. Jag ska titta på Frasier och sedan direkt i säng. Prick klockan tolv betyder det. Prick. Ser någon mig lalla omkring efter det vill jag bli tagen i örat och omilt bli ledd i säng. Basta!

söndag 18 april 2010

Söndagskvällsfenomenet

Fick tråkigt. Lockade håret.


Fåret säger "BÄ!"

Rappakalja

Säg mig. Rent teoretiskt. Om man råkar vara den enda som kommer ensam till en tillställning där alla andra har sin pojkvän med sig. Och om samma sällskap skulle avsluta kvällen med... tja, till exempel en omgång Rappakalja. Och om man som en del av spelet får i uppgift att hitta på en förklaring till en medicinsk term som beskriver en slags fobi.

Är det en form av Freudian slip om man utan att tänka på det råkar fabulera ihop förklaringen "Rädsla för att dö ensam"?

Signatur Undrande -84

Allt är som förr

Jag har sett att någon har bloggat eller kommenterat om det här för en tid sedan, men jag råkade ut för det själv häromdagen. Kommer hem från skolan, slänger mig på soffan och slår på tv:n. Det som uppenbarar sig på skärmen råkar vara Kauniit ja Rohkeat, och jag drabbas av en miniflashback, eftersom jag faktiskt tittade lite på den serien när jag gick i högstadiet.

Nu är det alltså dryga tio år sedan jag tittade på "Boltsit" (=The Bold and The Beautiful), men jag skulle nog inte ha några problem att hänga med i handlingen.


För vad är det mitt öga skådar om inte Brooke och Ridge. I en dramatisk "jag-älskar-dig"-scen där Brooke som vanligt har tårfyllda ögon och darrande underläpp. Bekant? De där två har tammefan strulat så länge jag har funnits!

How's that for a saturday?

Igår hängde jag med fyra damer på lördagsutflykt till Ikea. Detta som resultat av att jag fick ett skrovligt morgonsamtal som inleddes med ett "morjens..." med basröst. Det var A som frågade om jag är vaken och vill komma med:D

Känns som om jag har gjort ganska många svängar till Raisio den senaste tiden för att traska runt på det Stora Blågula Möblevaruhuset. Liksom tidigare gånger skulle jag inte ha någonting, utan hängde bara med som helgsysselsättning. Jag börjar numera veta exakt var bordslampan Knubbig, påslakanet Bibbi Snurr och förvaringsboxen Kassett finns. Fråga mig!


Dock undrar jag lite vilken bortkommen vikarie som har planerat den här skyltningen. En drös tigrar käckt placerade kring ett köksbord, ätandes mjukisråttor från leksaksavdelningen ur babymatkärl? Suspekt.

När det led mot lördag kväll hoppade jag på cykeln, drog upp huvan och cyklade i regnet till andra ändan av stan för att äta lördagsmiddag tillsammans med trevliga typer. Tanken var från början att det skulle bli balkonginvigning, men på grund av regnet kändes det lite overkill att sitta och tvångsäta utomhus.


Det gjorde hur som helst ingenting, för det blev minst lika trevligt ändå. Inledde med att skåla i skumpa för en i sällskapet som äntligen hade fått sommarjobb. Sedan hackade vi tillsammans ihop en smarrig sallad, och så var det bara att sätta sig till bords.


God hemgjord lasagne och gott vin bjöds det på.


Bäst av allt var efterrätten. Eller vad sägs om färska jordgubbar, köpta från torget? Till dem vaniljglass och duktige F:s hemgjorda chokladsås.

Lite senare på kvällen satt vi och spelade Rappakalja, vilket resulterade i fantasifulla historier om nudistuppror, Stalins älskarinna och Karl Marx' häst. Var till sist tvungna att korta av spelplanen lite för att bli klara med spelet någon gång. Efter en trevlig kväll cyklade jag hem i ett beckmörkt Åbo. Tack snälla E för inbjudan, och tack alla som var med:)

fredag 16 april 2010

Vid åstranden

Det har varit en gemytlig fredag idag, en riktigt bra avslutning på arbets/skol/studieveckan eller vilket som nu råkar passa in på en. Solen tittade fram på eftermiddagen, men det blåser ganska kalla vindar.


Efter förrättat värv i skolan trampade jag iväg med min stålkamel på fredagsfika med A. Liksom förra gången valde vi Café Art intill åstranden. Det är ett mysigt ställe.


Uteserveringen var fullsatt, men det var ändå lite småkyligt, så vi satte oss lika nöjda på insidan med varsin stor kopp kaffe.

Gott och väl ett par timmar satt vi och filosoferade över veckan som gått, vårplaner, jobbsnack, studierelaterat stuff och olika människor i allmänhet. A är utbildad sjukvårdare och konstaterade med eftertryck att "från första början är man ju bara en enda RÖV". För att förtydliga är A insatt i detta med tidig fosterutveckling. Tänk på det gott folk. Man börjar som röv, sedan är det upp till var och en om man vill gå hela livet som ett asshole eller inte.



När kaffet var urdrucket och vi hade småpratat färdigt cyklade jag hemåt längs åstranden.

Dagens problem


Har lovat min klient att vi ska spela Huller om buller på bondgården, eller Mullin mallin-maatila, som spelet heter på orginalspråk. Problemet är att fucking reglerna saknas i lådan! Har febrilt googlat spelregler, men inte så överraskande finns det inte särskilt många sådana träffar...

Någon som vet hur man ska spela det här spelet? För mig är det ett enda virrvarr av kor och grisar och får, en hage, ett fähus och en konstig tärning som bara går från ett till tre.

Om inte - har någon förslag på lämpligt straff åt sådana som slarvar bort spelregler? Jag tänker mig luggning eller lätt käftsmäll. Prkl.

torsdag 15 april 2010

Kommentar


Fick ut våra finska talterapeututlåtanden på föreläsningen idag. Jag tyckte det var lite sött när föreläsaren förutom att kommentera inne i texten hade skrivit en avslutande kommentar längst ner: "Jättebra! För att vara ditt första utlåtande på finska". Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka det där tillägget. Som: "Bra kämpat... sucker" kanske?:D

Nå. Det finns ju bara en väg att gå härifrån. Uppåt.

Detta må ha varit det första utlåtandet jag har skrivit på finska, men jag skrev faktiskt samtliga rapporter på jobbet på finska i somras. Man fick nog skriva på svenska också, men jag skrev envist på mitt icke-modersmål bara för egen övnings skull. Dock var det inte lika avancerat, utan gick mest ut på att bekräfta att allt var okej eller kommentera om någonting avvek.

"Aini hieman flunssainen aamulla. A-pala tuotu huoneeseen, lääkkeet annettu. Ei kuumetta, ei pahoinvointia. RR 140/80 p.98 klo.08.45. Aamutoimet ohjattuna. Kaikki ok" och så vidare. Eller klassikern "Hoidettu suun. mukaan". Var man lite osäker på hur man skulle formulera att någon hade haft ont i magen eller kissat i sängen eller hade hjärtklappning kunde man bläddra tillbaka i pappren, för med största sannolikhet fanns det en sådan anteckning tidigare. Ett ypperligt sätt att lära sig.

Ingen leder mig vid handen

Den här veckans arbete blir till noll och intet! Dels på grund av att min handledare är bortrest, och då kan man ju inte göra någonting, väl? Hand-ledare - det betyder väl någon som ska hålla en i handen nonstop och säga vad man ska göra? Så verkar jag har tolkat det i alla fall, för här blir inga barn gjorda. Och ingenting annat heller för den delen.

Igår producerade jag ett talterapiutlåtande som sagt, och förutom det satt jag nästan hela dagen och surfade/ringde och ordnade med helt privata saker. Viktiga och produktiva saker, men ingenting som kommer att ingå i en gradu. Efter att ha ordnat allt detta var dagen slut och jag cyklade hem, bytte kläder och stack iväg på Bodypump.

Idag hade jag ett annat ärende (även det privat) och har på grund av det tillbringat hela förmiddagen i stan. När jag kom till skolan och slog upp dokumentet som heter Gradu på datorn viftade en klasskompis på andra sidan glasdörren till platsen där jag har mitt skrivarhögkvarter och frågade om jag kommer på lunch. En långlunch senare återvänder jag till skrivbordet. För att konstatera att jag knappt hinner komma igång innan det är dags för eftermiddagsföreläsningen i Logopedisk fackfinska. Fack, också!

Om jag skulle försöka klämma ihop i alla fall en halv sida text före föreläsningen. Det får bli eftermiddagens mål. Till verket!

onsdag 14 april 2010

Balkong

Nu när vårsolen (jaaa, jag nämner SOL och VÅR och VÅRSOL och SOLIG VÅR i varje inlägg, men det får man göra efter den här helvetiskt sega vintern med töntigt mycket snö) visar sig från sin bästa sida är det som om alla vaknar. Idag var utemöblerna utanför skolans café fullsatta, folk satt i solbrillor och smuttade kaffe och rökte och njöt av snudd på terrassfeeling.

Flera gånger de senaste dagarna har jag mött folk som cyklar med ett brett leende på läpparna, och antagligen har jag själv omedvetet flinat när däcken spinner mot asfalten och solen värmer i pannan. Säga vad man vill, men våren i Åbo är vacker! Visst har våren i Öja sin charm också, men den är inte så estetiskt tilltalande. Det är gulnade åkrar, leriga vägar och is på sjön ända till skolavslutningen ungefär. Sommaren på landet är hundra gånger bättre än i en kvalmig stad, men våren upplever jag gärna här. Snöfritt, torrt, varmt, uteserveringar, vårskor och folk i rörelse.

Det jag riktigt smärtsamt saknar just nu är en balkong. En liten pyttehylla skulle jag nöja mig med, bara jag kunde få sitta i en utemöbel och dricka mitt kaffe med ansiktet mot solen. Att blunda mot ljuset, ta av sig till kortärmat och bläddra i en bok. Balkong!

Minä olen lausunnot

Det gick ganska lätt att stiga upp imorse ändå. Kanske för att jag inte riktigt hade hunnit somna. Ännu efter halv sex låg jag nämligen och vickade på tårna. Blev bara ett lätt slumrande till tjugo över sju då det var väckning. Kanske en och en halv timmes sömn sammanlagt?

Trampade till skolan i en klar morgonsol och satte mig med dagens projekt, som faktiskt inte var gradun den här gången. Istället gällde det att skriva ett talterapiutlåtande om en fiktiv klient med högersidig hemiplegi och därpåföljande afasi. På finska. Tjohej!

Deadline idag. Jag satt och bläddrade i en massa gamla papper och försökte leta efter den rätta terminologin, och rätt mycket stånkande och suckande senare hade jag knåpat ihop ett utlåtande. Mailade iväg det åt föreläsaren fort som attan, innan jag hann börja sitta och analysera sönder skiten. Grammatiken kan jag ändå inte, så det är onödigt att lägga tid på den. Jag menar, detta är mitt första finska utlåtande, och jag tycker fortfarande att det är nervpåfrestande att skriva ett utlåtande på svenska, när man inte har den rätta stilen, terminologin och de rätta uttrycken i ryggmärgen, utan måste klämma fram varje mening.

Nåja. Det är inlämnat nu. Såg dessutom på mailen att det hade kommit mera material att bearbeta tills imorgon. Orkade inte riktigt läsa noggrannt, så jag såg inte om det bara var läsande det gick ut på, eller om det hör skriftliga uppgifter till. Ska ta itu med det ikväll.

Ett inlägg av det kortare slaget

Har vridit och vänt på mig, men icke - någon sömn verkar inte infinna sig inatt. Nå, klockan är 04.30. Man får ju stiga upp snart hur som helst. Tills dess får jag väl... tja, vicka på tårna eller nåt.

tisdag 13 april 2010

Njutning

Är det någonting jag seriöst njuter av så är det bloggar. Dels att skriva själv, men i allra högsta grad också att läsa. Den bästa stunden på dagen är när jag sitter och smuttar på en kaffekopp och surfar runt bland mina favoritbloggar. Det är avslappnande, intressant och i många fall väldigt estetiskt tillfredsställande att läsa bloggar.

De bloggar som intresserar mig mest är sådana som handlar om livet i allmänhet. Alltså inga långa predikningar om djupa saker som man ska ta ställning till eller fundera över. De ska uppdateras ofta, gärna många gånger om dagen, och ett lämpligt inlägg är bara några stycken långt. Där vet jag att mina egna blogginlägg inte passar in, för jag skriver många gånger alldeles för långt.

"Dagens outfit" intresserar mig inte sådär särdeles mycket. Dels för att det är ganska fjantiga bilder, ofta tagna i en spegel där bloggaren står med handen i sidan, drar in magen och skjuter fram axlarna för att nyckelbenen ska framträda klädsamt. Och så den klassiska plutmunnen. Typisk "dagens-outfit"-look.

Gärna får inläggen ha blandad karaktär. En del får vara dagboksaktiga, där man berättar vad som hänt under dagen. Så kan de varvas med till exempel en bild av någonting man sett under dagen. Själv försöker jag varva dagboksinlägg (blir lite för ofta förekommande i min blogg har jag märkt) med kortare snabbinlägg och ibland lite gamla anekdoter eller minnen. Någon gång en grej jag har funderat på och som jag skriver ner bara för att det råkar finnas i skallen.

Här kommer lite exempel på bloggar jag gillar:

Catariina skriver om dittan och dattan, jag vet inte hur jag har ramlat in på hennes blogg. Den är varierande och lättläst. Catariinas blogg

Peppes blogg var först en perusblogg som handlade om trevliga lördagsbruncher på olika ställen i Helsingfors, några ord om hennes jobb och lite annat smått och gott. Sedan blev hon plötsligt gravid, och så blev det en lite alternativ mammablogg. En väldigt vardaglig mammablogg som innehåller väldigt lite ojande och vojande, vaknätter och blöjbyten. Peppes blogg

Eva har en blogg som uppdateras ofta, och som innehåller mycket bilder på hennes två barn. Också en odramatisk blogg, men som faller mera under kategorin typiska mammabloggar. En riktigt duktig fotograf är hon också. Evas blogg

Lisa skriver bloggen som bär namnet Onekligen. Korta och roliga inlägg, ett skönt språk och lustiga tankar. Märks tydligt att Lisa är författare till yrket, för sättet hon skriver på har en proffsig stil. Lisas blogg

Abbes pappas blogg har jag nämnt tidigare. Uppdaterades mera frekvent tidigare, men håller fortfarande hög klass. En blogg om en liten pojke som har Catch22, en kromosomavvikelse som är ganska ovanlig. Innehåller lustiga "ur barnamun"-citat och intressanta berättelser om Abbefamiljen. Abbepappans blogg

Rikssvenska bloggaren Sofi är själv öppen med att hon har läs- och skrivsvårigheter, men vill inte ha någon hjälp med att rätta inläggen innan hon skriver, vilket jag tycker är strongt. Språket är inte perfekt, men fiilisen är på topp. Det här är en ren träningsblogg, som handlar om en ung tjej som gillar att röra på sig. Tidiga morgonpromenader, joggingturer och otaliga pass på gymmet hör till hennes vardag. Sofis blogg

Jag läser många andra bloggar också, men detta var några av mina favoriter. Ta en titt, vetja! Kanske du också hittar någon du tycker om?

NEJ!

Katastrof. Ka-ta-strof!

Charlie och Mathias kommer inte att fortsätta som programledare för Lyxfällan, ett av mina favoritprogram, och nästan det enda rikssvenska tv-program som inte är ren dynga. De gånger jag är i Öja och har tillgång till ett snabbare Internet ser jag till att titta på Lyxfällan på tv3 Play. Och nu slutar de!

Jag vet i alla fall en till som sörjer. Eller hur, Emma?;)

måndag 12 april 2010

"It's a beatiful day!" som Bono skulle ha utbrustit

Datorn fnattar igen. Den rullar sida upp och sida ner och klickar och har sig precis som den vill. Som besatt. Jag ska ändå snabbt försöka plita ihop ett inlägg innan jag blir vansinnig. Mina fönster här hemma går nämligen att öppna sisådär 15 centimeter. Precis lagom för att putta ut en laptop. Och risken för att det ska ske ännu ikväll ökar för varje minut som går.

Jag har haft en alldeles superb dag idag! Och det ska jag nu skriva ner så att jag kan gå tillbaka och försöka återkalla känslan de dagar då det är mera mörka moln som gäller. Tammenfan, nästan allt har lyckats idag!

För det första har det varit ännu en skön och varm vårdag. Termometern på torget visade +18,5 när jag cyklade förbi i kortärmat under kavajen. Tyvärr hade jag glömt solglajjorna i min brors bil igår, men skit i det nu. Låt ögonen rinna av solljus och vägdamm en stund - det är ju vår.

Sedan har jag suttit i skolan och pysslat med gradun. Kollat igenom ännu en öppen fråga på alla mina blanketter och sammanställt svaren. Dessutom har jag gjort en ny, alldeles egen variabel! Trots att handledaren inte var på plats idag har jag helt själv pysslat ihop en ny variabel bestående av de sex första symptomen som en slags sammanställning. Den här nya, egentillverkade variabeln kommer jag att kunna jämföra direkt med en variabel i en tidigare studie och därmed - hör här, för detta är avancerad statistik: dra en slutsats. Återstår bara att se om skillnaden är statistikt signifikant på 5 procentsnivån, som vi forskare säger;)

Förutom detta har jag fått ett fantastiskt bra besked. Ibland finns bara rätt person på rätt plats, och man har turen med sig.

Till råga på allt har jag för första gången i mitt liv deltagit i ett spinningpass ikväll. Jo, jag har faktiskt aldrig gjort det förut. Mitt betyg blev ett rungande nja... Det var faktiskt ganska tråkigt och intetsägande, men som träningsform helt okej. Det är som sagt skönt att lägga ansvaret och kontrollen på någon annan och bara ge järnet själv. Jag svettades nog något slags rekord, tror jag. Golvet kring cykeln var alldeles blött, för att inte tala om cyklisten.

Nu ska jag ge fan i den här egendomligt agerande datorn och avsluta kvällen på det bästa sätt jag vet. Med Frasier på Nelonen. Och njuta av en extremt lyckad tisdag.

söndag 11 april 2010

Söndagsbetraktelser

Förutom att utöva jeansterapi idag har jag pysslat med lite andra grejer. Till exempel att hänga med en bror och hans sambo på en liten biltur. (Jag har under min tid här i södra Finland lärt mig att man inte ska säga att man "sitter på" med någon, som i "kan jag sitta på med dig?" om man vill samåka med bil någonstans. Det lär nämligen betyda någonting annat, lite snuskigare). Vi åkte en sväng till Ikea. Inte för att jag skulle ha någonting, men lite aktiviteter på en söndag är aldrig fel.


Det är varmt idag också. Jag hade kortärmad top och kavaj, och ändå var det ganska kuuma. Titta vad jag bongade på en gård. Det är nog vår nu. På riktigt.

På Ikea var allt sig likt. Samma saker på samma platser till samma pris. Jag skulle inte ha någonting speciellt, så jag gick fridfullt runt och tittade. Fina tyger har de, det skulle jag kunna tänka mig att köpa någon gång.


På tavelavdelningen finns en ziljon olika bilder, tavlor och ramar. Många med neutrala motiv, som stenar, svartvita blommor och en och annan dimmig åker i morgonljus. Helt okej, men de känns lite väl "trendigt privattandläkarväntrum" eller "fräsch kontorsmiljö".


Sådana här gillar jag dock. Gulliga, lustiga motiv.

Ikväll invigde jag de nya löpardojorna. De hade ett imponerande studs, och jag insåg att mina gamla nog var ganska uttjänta. Väl insprungna, men slitna. De nya var absolut på sin plats. Inte ens det minsta skavande kände jag, premiärturen till trots.

Jag försöker

Det är så sorgligt. Jag kan inte ha jeans på mig. Kan inte! Jag får klaustrofobi och angst och måste slita av mig dem efter en halv minut. Jag klarar bara leggings numera. Ett stort problem. Jag gillar nämligen jeans. Finns det någonting snyggare än tighta, slitna jeans som har format sig efter kroppen och sitter riktigt, riktigt bra? Vinter: mörka jeans, vinterstövlar och snygg kappa. Vår: jeans, kavaj och kanske ballerinor. Sommar: ljusa, slitna jeans, bruna bara fötter och en fräsch top i vitt eller turkost. Snyggt! Snyyyyggt!

Och så kan jag inte ens ha jeans. Det är min stora sorg. Jeans skulle dessutom passa så himla bra till min image. Jag är en jeanstjej innerst inne. Jag har alltid burit jeans, fram till för ett par år sedan. Nu är det bara leggings som gäller. Och jag älskar mina leggings, förstå mig inte fel. Men jag skulle vilja ha brallor ibland.

Nu är det inte bara jeans som är otäcka. Allt i byxväg. Allt som har en midja med knapp. Och innan någon säger det så gäller detta jeans i alla storlekar. Jag har till och med testat mina gamla, jeans, och sådana som är för stora, och inte ens dem klarar jag.

Nu har jag insett en sak. Jag håller på att förvandlas till ett djur. Ni vet sådana där grottbarn som växer upp med vargar och sedan inte klarar av att bete sig mänskligt. Kan inte gå upprätt, kan inte sitta på en stol, använda bestick och klä sig i kläder. Sådan har jag blivit. Jag måste ha lösa kläder som jag inte känner av, annars vill jag kräkas.

Är det här normalt? Är det? Har någon annan samma problem? Att man måste klä sig i sådant som inte innebär minsta motstånd vid någon rörelse, och som absolut inte sitter åt någonstans? Har någon annan jeansfobi?


Idag sket jag i obehaget och drog på mig jeansen när jag, Bror och Svägerskan for till Raisio på roadtrip. Det ska gå. Jag ska bli en jeansbärare. Någonstans där inne finns hon, måste bara hitta henne först.

lördag 10 april 2010

Minä olen kenkäostokset

Varm dag idag! Det var riktigt solbrille- och ballerinaskoväder idag. Tyvärr äger jag bara det förstnämnda för närvarande, så stövlarna fick duga. Men med glajjorna på näsan rullade jag iväg till centrum idag. Varma vindar, lite dammiga vägar och kvittrande fåglar. Ah!

Det jag skulle uträtta var Projekt Löparskor. Ett inte alltid så lätt projekt, eftersom det finns en uppsjö av märken och modeller, men oftast är det ett miniatyrhelvete att hitta Det Perfekta Paret. Och nu menar jag inte utseende- eller märkesmässigt, utan en löparsko måste kännas rätt på foten. Sitta perfekt. Man kan inte räkna med att köpa ett ditåt-par och hoppas att de är någotsånär okej. Det slutar i skavsår, blåsor, tunga steg och frustration.

I mitt fall slutade ett dåligt par i den värsta benhinneinflammationen jag varit med om. Så det brände i hela smalbenet när man nuddade golvet med foten på morgonen. Krävdes en penicillinkur, många besök till massören för att vrida loss muskeln, samt många kvällar med ispåsen på benet och nätter med issalva innan det gav med sig. Hu, det ilar i benet redan när jag tänker på det.

Idag hittade jag ett bra par. Har inte sprungit in dem ännu, men jag är optimistisk i frågan. Till min hjälp hade jag en väldigt trevlig och hjälpsam försäljare som föreslog, plockade fram och diskuterade skor. Han frågade vilken slags löpare jag är, hur ofta jag springer, om jag har sprungit länge och så vidare, och så vidare. Jag borde ha svarat som min pappa har beskrivit min löpstil för ett antal år sedan: "Som en krokodil. Vilka skor bör jag ha då?".

Allt detta gick såklart på finska. Det var inte det lättaste, för jag har inte särskilt många ord i min vokabulär i kategorin "löpträning och löputrustning". Det enda jag kunde säga var att en del skor var lite väl "jäykkä". Och jag hoppas för fan att det betyder styv, för annars har jag gjort bort mig många gånger i den affären. Ja, krokotiili kunde jag ju ha sagt också...


Till sist bestämde jag mig för de här. Dels för att de sitter som ett smäck, och känns jättebra på foten. Skadar ju inte att de är snygga också. Dels för att jag inte på ett naturligt sätt kan säga att "De här känns bra, men jag kanske ska kolla runt lite en stund. Kan jag prova några par till på egen hand?" på finska. Det är bara så himla mycket enklare att säga "Jep. Otan nämä" och gå till kassan.

fredag 9 april 2010

Färdig!

Jag kom igenom mina fyra tjocka pärmar med blanketter! Varje formulär består av ett par-tre sidor bakgrundsinfo, typ kön, ålder och lite smågrejer om sjukdomsbakgrund och arbetsrelaterat stuff. Sedan ska man kruxa i ganska många rutor om olika symtom, och så lite mera allmänna grejer. Sedan kommer kring 25 flervalsfrågor som kan besvaras. Till sist några frågor till om lite detaljer, och så ett par öppna frågor som deltagarna svarar på med löpande text.

Det säger sig själv att det blir ganska mycket att föra in i dataprogrammet. Speciellt i början, då jag var tvungen att tänka till för varje gång jag läste igenom flervalsfrågorna. "Vänta nu. Om man har kryssat för nej på den här frågan, så stämmer det överens med facit. Det betyder att en etta ska föras in. Nästa fråga: här betyder nej att det inte stämmer överens - alltså... en... vänta nu. Hur var det i facit förresten?".

Som sagt så tyckte min handledare att det vore trevligt om jag kunde lämna in den ifyllda filen idag, fredag. Det gick, men jag fick verkligen lägga manken till för att det skulle lyckas. Då och då kom handledaren förbisusande och frågade hur långt jag kommit, och gav peppande uttalanden såsom: "Jajaja! Låt finkkuna gåååå!". Jag bankade febrilt in siffror för allt vad tygen höll, men slog upp Facebook en rekordkort stund när jag sög i mig en kaffekop. "Facebook! Voi JESUS!" dundrade handledaren när hon klampade förbi. Bara att stänga ner det fönstret, alltså.

Men tammefäänkken. Där en sextiden matade jag in den sista deltagaren, och därmed är samtliga gubbar och gummor och deras svar omvandlade till småsmå ettor, sjuor och tolvor i långa rader. Det var en ganska segt jobb, men det gick ju bra och riktigt tröttsamt blev det nog bara den sista timmen.

Med handledarens hjälp gjorde vi sedan några analyser (och med några avses mera exakt 18 A4-sidor i det här sammanhanget) och dem har jag printat ut samt med största vördnad burit hem. Ska läsa och bli bästa kompis med alla siffror, så jag kan börja tolka och skriva en hiskelig massa text om dem.

I övrigt regnade det i Åbo när jag cyklade hem. Fick lite känslan av ett sommarregn, för det var ett lätt och jämnt stril, och det doftade våt asfalt och gräs. Och ännu läckrare - när jag hade varit och lyft lite skrot och cyklade hem i mörkret med regnet fortfarande trummande mot pannan - då sjöng fåglarna hela vägen hem. Trots mörker, och trots regn. Mmm... våren har segrat igen!

torsdag 8 april 2010

Förresten...

Jag kan inte fatta att ingen har kommenterat det lilla filmklippet jag lade upp 4 april, i söndags! Har ni inget hjärta, människor? Den är ju hjärteknipande söt! Dessutom är den ensam kvar, för dess enda syskon var dödfött.

En jätteliten, nyfödd kattunge vars lilla, ulliga syskon har dött så den är ensam kvar. Är det inte massivt synd om den lilla kraken?!! Stacki!

Oh, så fint!

Har fört in svaren från lite drygt femtio enkäter. Det var dagens mål för att jag med gott samvete skulle få gå och koka kaffe. Förmiddagskaffe och bloggpaus. Det går långsamt, men till min stora lycka är förloppet ytterst systematiskt. Klicka etta, tvåa, nolla. Kön 1 eller 2. Ort 1-4. Symtom 1-6. Alla flervalsfrågor 1-3. Om och om och om igen.

Det är lite som att ge sjörapporten tyst för sig själv inne i sitt huvud. "Märket 14, väst-sydväst 5, sikten god. Bågaskär 11, nordostlig vind 9 meter i sekunden. Kvarken och Bottenhavet...". Kanske jag skulle övergå helt till att tänka i SPSS? "Maja, kommer du på lunch". Och jag bara "1... eller vänta nu, kanske 3. Måste kolla vad det är för mat först!" (1="ja", 2="nej", 3 ="oklar").

När jag hade fört in den sista deltagaren från Vasa och precis skulle övergå till Karleby skulle det ha suttit bra med en klapp på axeln och ett "Duktigt Maja! Så bra det går. Och så förbannat duktig du är!". Men nej.

Okej. Kaffet slut. Gradun kallar. Over and out.

onsdag 7 april 2010

Seminarium & sånt

Idag har jag suttit och knappat vidare med SPSS och fått in ytterligare värden. När jag loggade ut idag konstaterade jag att det återstår dryga 160 personers svar att mata in. Och det är ganska många frågor per person... Handledaren tyckte att fredag skulle vara en trevlig dag att vara klar med inmatandet. Det tycker jag också. Att det låter trevligt, alltså. Men att det lyckas kan man inte vara lika säker på. Nå, vi fortsätter imorgon bitti.

Mellan fem och sju hade vi graduseminarium. Jag klarade den första timmen ganska okej, men sedan fick jag så hiskligt svårt att sitta stilla. Rastlös! Tränade en lång stund på att balansera en kulspetspenna på överläppen, tills jag såg att professorn mittemot tankspritt satt och gjorde samma sak. Fick övergå till annat för att det inte skulle se ut som om jag härmade honom. Fast det egentligen var jag som började.


Ritade omsorgsfullt en kobåjs i kompendiet istället. Med lasso och tobak och allt. Detta är Maja, 26 år på seminarium. Ähum.

tisdag 6 april 2010

Kors i taket!

Idag har jag gjort någonting så skojigt som statistiska analyser i SPSS. Fick storslagen hjälp och ledsagande av världens bästa handledare, och kunde efter en stunds instruktioner sitta själv och knappa in siffror på datorn och allting som hittills har varit ett virrvarr av rutfält och kolumner var plötsligt fullt begripligt. Jag kunde peka ut vad de olika värdena stor för, och till och med ifrågasätta varför vi inte gjorde si eller så.

"Jag sa ju att det här är rolig statistik!" sa handledaren triumferande, och ja - nu kan jag också hålla med. Förvisso är det ett tidskrävande och påfrestande arbete att göra allt från början. Att utforma formulär, pilottesta, ansöka om tillstånd, ringa runt och skicka ut blanketter, och att till sist resa runt och samla in materialet.

Man kan också använda färdigt material som man analyserar på nya sätt, vilket är ett mycket mera teoretiskt arbete. Till exempel redan insamlat data som man undersöker lite andra saker inom. Men när siffrorna är ens egna är de mycket mera konkreta. Jag vet precis vad jag menar med alla frågorna, och jag vet exakt vad jag vill ha reda på när jag ställer dem.

Nu har jag tusentals värden kvar att föra in, så jag är medveten om att jag kanske låter onödigt hurtig i det här skedet. Men det är så kul när saker och ting faller på plats. Jag fattar!

Imorgon fortsätter jag. Ska ta en tidig start så jag hinner få mycket gjort. Klart slut från röstforskare Kronqvist i Åbo.

FSD

Vill ni gå med i min klubb? Den heter Föreningen för Sinnessjuka Drömmar r.f., eller FSD. Jag är ordförande, för jag drömmer de mest bisarra drömmarna. Vi har möte lite då och då och röstar fram den weirdaste drömmen som drömts ibland oss. Vinnaren vinner en förpackning sömnmedicin och en nattcreme.

Mina drömmar verkar gå lite periodvis. Jag hade en lång period då jag inte drömde någonting alls. Jo, innan någon gapar till så ska jag säga att jag veeet att man drömmer varje natt. Men jag menar att jag inte kom ihåg någonting. När jag vaknade på morgonen var det som jag hade legat och stirrat på en svart vägg hela natten. Tomt, tyst, nada.

Sedan kom perioden med ändlösa drömmar. Då jag drömde att jag hela natten skulle hålla igång två spinnrockar, och ingen av dem fick stanna. Helst skulle de hålla jämt takt, och snurra i samma hastighet. Eller så drömde jag att jag plockade blommor. Plockade och plockade, och de vissnade efterhand. Jag var tvungen att börja om och plocka snabbare hela tiden, men ändå skrumpnade de ihop.

Nu är jag inne i världens drömperiod igen. En natt nyligen drömde jag att familjen Kronqvist hade skaffat en mårdhund. För er som inte vet så är den ett konstigt, klumpigt djur som de flesta ogillar. Ser ut som en blandning mellan en gammal fet hund och en räv eller tvättbjörn, och lär sprida en massa sjukdomar och fanstyg. Den som har sett en mårdhund har antagligen reagerat på att den är på något vis misslyckad. Klumpig, ser nästan skadad eller halt ut. Ett riktigt kräk. Alltså ingenting man sådär i första hand har som husdjur.

Mamma och pappa hade hur som helst skaffat en mårdhund. En vild och elak best som högg efter en när man gick förbi, som bets i byxbenen och krafsade på en med sina smutsiga tassar. Jag hade min kämppis M från Åbo på besök i Öja, men hon fick nog redan efter en liten stund och hoppade på tåget tillbaka. Jag försökte förklara för föräldraskapet att man ju för faa-an inte kan ha en vild mårdhund som husdjur, men de höll inte alls med. Jaja...

Inatt drömde jag att jag väntade på tåget i Öja. Jo, på Tallbackan vid busshållplatsen fanns också en tågstation. Sju minuter innan tåget skulle avgå gick jag in på stationen och sa att jag nog borde toppa mig. Jo, toppa som i att klippa håret. Jag fick tid direkt, och frisören började klippa mitt hår. Allt gick bra tills klippningen var klar och frisören skulle börja föna håret. Då sa jag att jag inte har tid, att jag måste hinna på tåget. Rusade ut på perrongen i vått hår - precis när tåget åkte iväg.

Jo, så att... Hur tänkte jag där egentligen?

måndag 5 april 2010

Post-påsk

Blörk. Har den här sega, illamående fiilisen nu igen. Igår fick jag knappt i mig någon mat alls, innan jag värmde lite ris och kycklinggryta ganska sent på kvällen. Idag petade jag i mig lite kycklingsoppa framåt eftermiddagen, vilket var ett framsteg.

Har återvänt till ett varmt och snöfritt Åbo idag. Skodillacen har spunnit fram på torra vägar, och det har inte ens varit någon rusningstrafik på asfalten mellan Österbotten och Åbo. Kom fram till ett tomt kylskåp, och cyklade iväg till närmaste öppna kvartersbutik och köade i evigheter för att få köpa lite morgonmål tills imorgon. Andra hade samma tanke, verkade det som.

Imorgon kickar studierna igång igen efter påsklovet. På programmet står bland annat graduhandledning och seminarium.

söndag 4 april 2010

No more mr Jakobstad guy

Nej. Nu har jag bestämt mig. Det får tammefan bli ett slut med detta Jeppisfarande. Eftersom jag inte bor i Österbotten mera är det inte så ofta det bjuds chanser till utgång här, men då och då finns möjligheten. Och av någon anledning tycks det mera och mera frekvent dras mot Jakobstad. Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Jag hatar Jakobstad. Inte sådär annars precis, men just det där med att gå ut på krog där är ett eget litet helvete.


Som bäst håller man på att bygga om stans enda, bedrövliga nattklubb. Hela Stadshotellet är en jävla byggarbetsplats, och ändå har man mage att ta 10€ i inträde av folk för att de ska få tillbringa kvällen mellan presenningar och lösa lister. Och såhär desperat stod folk och köade in när vi gick hem. Klockan halv två på natten. Nog fan måste man tycka att Stadshotellet är roligt då. Fy fan.

Igår blev det alltså Jakobstad eftersom majoriteten röstade så, och jag hängde mest på. Men framöver tar jag nog hellre taxi ensam till Kärrynpyörä, ett riktigt ökänt räkälä vid åstranden i Kokkola om det ska bli utgång här i trakten. Jag bara orkar inte med nattlivet i Jeppis. Stadshotellet är djävulens påfund, säger jag.

Snutti-nutti-nutti

Min kompis B:s katt Maja har fått en bebis. En enda pytteliten, vit kattunge som precis har öppnat ögonen. Den är så liten och ynklig och skrynklig att den mest kravlar omkring och darrar. Svansen är som ett ynkligt litet spröt. Man blir alldeles tårögd.



Titta vad vi gullade med igårkväll!

lördag 3 april 2010

Glad Påsk!

Familjen Kronqvist har firat påsk idag. Det har gjorts genom att tapetsera lite, svära lite (den visslas mindre och svärs mera när det är tapetsering på agendan) och äta ägg. Och pasha! Mmm... pasha.

Och påsken firas ju till minne av Homer Simpson som korsfästes, dog och blev begraven. Om jag minns rätt.

Fick besök av en liten men duktig påskhäxa på dryga två år, som klev uppför trappan i huckle och förkläde, tog fram och överräckte sitt lilla egenhändigt ritade påskbrev. Sedan höll hon fram korgen och väntade på belöningen i form av chokladägg. Sedan tyckte hon nog att hon fick lite snålt med lön, för en stund senare öppnade hon dörren och slank kvickt som ögat in för att plocka åt sig mera karameller;)

Och vad säger ni om den här lilla påskharen, som är lillebror till den duktiga påskhäxan. Dryga tio månader gammal och redan världsvan som få. Någon annan än jag som har fått besök av så små påskhäxor/harar? Glad Påsk, säger han!

Ingen mugg


Igårkväll var jag på kaffe (utan att dricka kaffe, kom jag just på) till bästa L som precis har flyttat till sin nya lägenhet i Kokkola. Fint var det! I badrummet balanserade en enslig tandborste mot kakelväggen. "Jag har ingen tandborstmugg ännu" pep L ynkligt.

Jag vill också flytta till Kokkola! Med eller utan tandborstmugg.

+10

Igår var det tio plusgrader på Nyströmsbackan. Jag var ute och sprang en runda på eftermiddagen, och det var så varmt att jag fick ta av mig fingervantarna och kavla upp ärmarna. Solen stekte i ansiktet och tårarna strilade ur båda ögonen. Ovan vid sol, kanske man kan säga? Tungt gick det, nu när man är van att springa i någon minusgrad.

Det ironiska är att utetemperaturen var precis densamma som första dagen i simskolan för två somrar sen. Tio plusgrader, och vi plaskade omkring och lekte "Kom hem alla mina barn" i Gäddviken. Brrr...


Målade lite kök igår också. Nu kan jag alltså lägga både "kan mura" och "kan måla" på mitt CV. Minns ni att jag murade en hel fog i somras? Där uppe! Det konstiga är att man hur man än försöker alltid lyckas måla sig själv. Det räcker med att ta i en pensel och stryka ett drag på en vägg så har man färg åtminstone på båda händerna, i ansiktet, under fotsulorna och bakom öronen. Igår när jag tog av mig målarkläderna hade jag vit färg på båda underarmarna, på hakan, på händerna naturligtvis, men också på magen och ena höften. Genom kläderna?!

Framåt kvällen tog jag en promenix i aftonsolen med E och lilla O i vagnen. Efter en kopp kaffe och lite snack börjande lilla O frenetiskt tugga på sin mjukiskanins öra, vilket indikerar sängdags. Fick en lite dreglig men ack så gosig natikram av den vingliga ettåringen i ankpyjamas som avslutning på visiten.

Och idag är det påsk. Ska nog gå och borta tänderna och dra en kam genom håret. Utifall att någon liten påskhäxa skulle hitta hit vill man ju inte skrämma iväg dem genom att vara värre utspökad själv.

fredag 2 april 2010

Toodles!

Köksremppa på gång, som sagt. Det betyder att köket som finns tillhanda i Öja för tillfället är ganska spartanskt. Föräldraskapet har flyttat köksbord, kylskåpet, kaffekokaren och en gammal kokplatta till spisrummet, där vi hade köket när jag var liten. Innan hela huset renoverades, alltså. Vi använder enstaka muggar och fat, och diskar dem för hand i badrummet.


Slevar och vispar hänger i reglaget till spjäldi.


Och stackars uppstoppade älghuvudet känner sig nog inte som Skogens Konung för tillfället, eftersom det hänger bland annat en flaskborste i kronan.

Men det nya köket är som sagt på gång, som ni såg i föregående inlägg. Det visslas, spacklas och slipas för fullt!

Gissa och vinn fina priser! Eller, tja... gissa i alla fall.

Det är köksrenovering på gång på Nyströmsbackan. Det betyder att man lediga dagar, såsom denna långfredag, vaknar till ljudet av en nynnande, stundom friskt sjungande, och nästan oavbrutet visslande pappa. Ganska mycket Kotkan Ruusu blir det, för den snurrar på repeat mest året runt, oavsett vilken syssla som är på gång. Potatissättning, flisande eller snöskottning.




Men ganska många andra låtar finns på repertoaren också. Dagens fråga är: vilken sång visslas här?

Tårtan

När jag var liten brukade jag ganska ofta ta fram en bok ur bokhyllan, bläddra fram till en speciell sida och titta länge på en speciell bild. Boken var en kokbok, och sidan jag sökte fram fann i kapitlet om bakverk. Det fanns nämligen en alldeles speciell tårta som jag tyckte var så fin.


På skoj tittade jag i bokhyllan om den fanns kvar, och det gjorde den. Hittade ganska snabbt fram till tårtavsnittet, och där var bilden! Påsktårtan. När jag var liten kunde jag titta hur länge som helst på den där tårtan. Jag kunde inte förstå hur man kunde göra någonting så fint. Små kycklingar. Ägg. Videkissor. Blomman. Grön marsipanbotten.

Så här i efterhand ser den ju ganska tacky ut. Som en barnkalastårta gone wild, liksom. Men tammefan, jag måste nog göra en sådan där tårta någon gång. Bara för att.

torsdag 1 april 2010

Livenä!


Hälsningar i realtid från en väg någonstans i Finland! I'm so cool it hurts! Är som bäst på väg norrut för att fira påsk. Detta eftersom pappa igår ringde och skrockade: "Kom hem och ät pasha nu!". Jag tog det som en order. Dessutom älskar jag pasha. Där följer jag inte regeln att det som låter som något äckligt måste vara det också. Betänk att pasha och paska ligger ganska nära varandra, rent fonologiskt sett...

Detta var ett riktigt blogginlägg. Skrivet i farten, just då det händer. Så Blondinbella så det knappt är sant!