Jag blev lite störd i mitt skrivande idag. Orsaken hette studier. Jag har liksom förträngt att jag faktiskt håller på med a) en kurs och b) en terapiperiod förutom gradun. Till kursen i logopedisk fackfinska hör nämligen uppgifter till varje föreläsning.
Uppgifterna har deadline på onsdagar, och på torsdagar träffas vi och får reda på hur pass långt åt helvete vi hade skrivit, och får de rätta svaren. Samtliga uppgifter skrivs på finska. Förra veckan var det ett talterapiutlåtande åt en snubbe med hjärnblödning. Eller var det en propp?
Den här veckan var det en situation med en dam som hade sökt läkare för sväljningssvårigheter. Det vi fick i handen var alltså läkarens anhållan om talterapeutens utvärdering av situationen. På finska. Jag har suttit och krumbuktat mig med finska termer igen, googlat ord och låtsats ha gjort olika test med påhittade resultat. Och fanken vad det är svårt! Nyttigt utav bara helvete - men svårt! Jag citerar E, som också är svenskspråkig och går samma kurs som satt och kämpade med den finska terminologin: "Det här är så bra... men jag är så arg! Det är så nyttigt... men ååååh vad jag är arg!".
Jag hatar att göra sådant som jag inte kan. Den första gången jag ställdes inför en sådan situation vad på årskurs tre i lågstadiet. Jag kunde läsa långt innan jag började dagis, lärde mig skriva ungefär samtidigt. Jag kunde cykla när jag var pytteliten. Jag lärde mig simma långt innan min tre år äldre bror, och åkte undan honom på skridsko lätt som en plätt. Det första jag inte kunde var treans tabell. Då gick jag in i en liten vägg, kändes det som. Jag måste lära mig treans tabell. Inte konstatera att jag kunde den, utan lära mig. Orka!;)
Att skriva utlåtanden och svar på konsultationer är som treans tabell. Gånger en miljon. Skitsvårt. Nyttigt och bra... men jag är så arg!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar