fredag 23 april 2010

Alltid i sista minuten

Jag ringde just ett brådskande samtal och bad dem att skicka ett väldigt brådskande brev. Jag gjorde det lite generat, för det är aldrig kul att ringa och stressa någon på deras jobb, eftersom man vet att de har en massa annat att göra. Hade jag ringt för en vecka sedan hade jag varit lååångt i förtid, hade jag ringt igår hade det fortfarande inte varit särskilt bråttom. Men vad gör jag? Jo, jag ringer på en fredag, så att helgen ska komma sådär lämpligt emellan och sinka mig.

Alltid. ALLTID i sista minuten. Jag kan inte göra någonting utan att vänta tills det blir panikbråttom. Jag vet inte varför, jag bara är sådan. Ibland vill jag tro att det beror på att jag har blivit uppfostrad så. Och nu menar jag inte att mina föräldrar avsiktligt har lärt mig att inte göra saker i tid, utan snarare att de har talat om för mig att detta är min egenskap: att skjuta upp och göra saker snäppet för sent.

Jag tror nämligen att ens föräldrars kommentarer har betydligt långsiktigare följder än man skulle kunna tro. Det föräldrarna säger blir sant. Och är sant i många år, tills man förhoppningsvis inser att så är nödvändigtvis icke fallet.

Exempel 1: Jag har alltid blivit kallad slarvig. Alltså en sådan som slänger grejer omkring sig, aldrig bäddar sängen och vars kläder ligger utspridda överallt. Mina föräldrar kallade mig mer än en gång för det putslustiga smeknamnet Slarvmaja (höhhö, jag vet...). Alltså var jag slarvig. För något år sedan insåg jag att jag inte alls var slarvig. Jag är egentligen extremt systematisk och ordningssam. Det tog bara en stund för mig att inse det, eftersom jag aldrig hade tänkt att jag inte skulle kunna vara det.

Exempel 2: Jag har alltid haft fula fötter. Inga små dockfötter, utan ganska långa och smala med långa tår som nästan kunde funka som fingrar eller apfötter om man till exempel fick för sig att plocka bär eller klättra i träd med dem. För något år sedan kommenterade någon att jag hade så snygga fötter. Med sådana fina och långa tår! Då insåg jag att jag trodde att fötter som ser ut som mina är fula, för att min mamma har sagt att fötter ska vara korta och knubbiga med små nötter till tår. Dessutom har jag inte alls särskilt stora fötter, mina 39:or är ganska normala med tanke på att jag är 1,70 lång.

Det finns tusen andra exempel. Som att min pappa konstaterade att: "Jag har aldrig kunnat räkna, din mamma har aldrig kunnat räkna - därför kommer heller du aldrig att kunna räkna. Synd!" när han hjälpte mig med någon av de första matteläxorna i grundskolan. Alltså har jag alltid hatat matte eftersom jag inte kan lära mig siffror. Istället för att själv låta mig räkna tills jag upptäckte hurpass bra eller intresserad jag var.

Tänk på det, gott folk. Att skillnaden mellan en slarvig, räknehandikappad typ med stora fötter och en ordningssam flicka som sitter och fipplar med siffror och statistiska analyser och har snygga fötter bara är en fråga om inställning. Nu ska jag bara komma fram till att jag inte alls är en sådan som är ute i sista minuten heller. Inte egentligen.

4 kommentarer:

  1. Ejmeen för att omedvetet påverkas åv föräldrarnas kommentarer!

    Jag er å allti ute i sista minuten, så vi kan buri på AUSMA*-möten ilag.

    (*Alltid Ute i Sista Minuten Anonymous)

    SvaraRadera
  2. jag har aldrig sagt att fötter SKA VARA si eller så ,ska jag bara be att få tala om!! Fötter ska man gå och stå på.Om det går för sig.Långa fötter kan man vara född med - som jag.Bara att konstatera.Mamma.

    SvaraRadera
  3. Och mitt i allt hinner du dessutom skriva ett suveränt blogginlägg. Tack för den!!

    SvaraRadera
  4. Emma >> Wöörd!

    Mamma >> Indirekta kommentarer är också kommentarer.

    Cecilia >> Jo, måste ju pausa från siffrorna så jag får lite frisk luft i hjärnan emellanåt:) Tack själv för kommentaren!

    SvaraRadera