måndag 31 oktober 2011

Den frivillige golfaren

Nyss hemkommen efter en trevlig dag på språng. Vi hade tyky-päivä i Kalajoki med kollegorna, och lyckades pricka in en alldeles splendid sista oktober. Strålande sol var det över sanddynerna, torrt och friskt, och ett trevligt brus från havet. Ah, vackert.

Efter morgonmöte och morgonmål som fixades på plats och ställe vandrande vi iväg för dagens program. Fick testa någonting för mig helt nytt, nämligen frisbeegolf. Det var ju hur roligt som helst, fast rätt knepigt. En frisbee färdas inte riktigt som en tennisboll, om vi säger så. Men övning gav färdighet, och efter några kast började man ha in rätta knycken.

Som tur är brukar en av kollegorna spela på fritiden, och kunde lära ut lite teknik. Tydligen en helt annan kastteknik än när man kastar frisbee på stranden. Och så har man olika frisbees för olika kast. Själv nöjde jag mig med en driver och en putter. Kul grej var det i alla fall, och vi hann gå en "liten runda", alltså nio hål.

Maja och frisbeegolf, vem skulle ha trott? Dessutom var det riktigt roligt.

söndag 30 oktober 2011

En sväng via centrum

Jag var så oerhört slö igår. Kände mig som ett papper som passerat dokumentförstöraren. Kanske de senaste veckornas jobba, plugga, sova lite, jobba, plugga, och så vidare har tagit på krafterna ändå. Med ett sista urvridande av energi i och med tenten i fredags. Framåt lördagskvällen somnade jag på soffan och vaknade halv åtta med en lätt förvirrad känsla. Nästan så man fick ta fram både almanacka och klocka för att få rätsida på saker och ting.

Nå, lördagskväll i soffan är icke att underskatta. Sådana är ibland de allra bästa. Slösurfande under filten, utan att behöva röra sig ur fläcken om man inte vill det. Hur det nu var så övertalades jag att i alla fall komma med på en. Jag hade verkligen ingen lust, och hade egentligen redan bestämt mig för att krypa i pyjamasen (sådär metaforiskt talat, jag äger ingen pyjamas) och bara slappa. Men efter att ha velat fram och tillbaka, fram och tillbaka och fått mer eller mindre hot via sms, så hoppade jag på cykeln och stack på ett vinglas till centrum. Till sist. Blev försenad med 8 minuter och 58 sekunder, eftersom November Rain råkade spelas på radion just när jag skulle gå ut. Då måste man vänta, det står i lagen.

Det är då man inte ska hålla sig i sällskap av bästa L, för hon hittar alltid på fanstyg. Som sådant här till exempel. Att komma på EN betyder inte att någon ska börja fippla med shots. Satan, L! Nåja, det var trevligt med lite snacksällskap en stund. Fast jag var slut i huvudet, och hade absolut inte lust med något nattliv. När de andra senare drog ner till nedre våningens nattklubb, tog jag exakt motsatt väg och gick ut på gatan med ett "öitä" åt den snälla farbrorn i dörren (Kokkola har de bästa dörrvakterna, man vill pussa på dem varje gång man går ut). Cyklade hem i den fräscha oktobernatten och hade lördagen på stickan. Så det så.

lördag 29 oktober 2011

Bilder på mina exklusiva underkläder!

Har tyky-päivä på jobbet inkommande vecka, och förväntas vara utomhus och sånt. Kom på att jag inte äger några vara-ute-kläder i ordets rätta bemärkelse. Inte sådana som lämpar sig för den här årstiden, alltså. Vintertid har jag min eminenta Goretexdräkt som lämpar sig för vilken polarexpedition som helst. Sommartid går vad som helst. Men just de här mellansäsongerna, då är jag lite i pissi.

När jag är ute så är jag oftast på springande fot. Så tunna löpartights, löparjacka, fingerhandskar och sådant har jag ju, men sådant värmer inte om man inte håller uppe farten hela tiden. Har på känn att tykydagens utomhusvistelse inte kan räknas som löpträning. Har därmed också på känn att jag kommer att frysa. Dessutom vet jag inte om just Nike-tights är den rätta dresscoden i dessa sammanhang.

Gick och fingrade på lite s.k. promenadkläder, eller vad man nu ska kalla det, i stan idag. Lite sådana där kläder man kan ha om man, säg, ska stå ute någon timme. Kunde ju i och för sig vara bra att ha, inte bara med tanke på tykydagen. Men när jag inte riktigt hittade någonting så sket jag i det. Gjorde ett taktiskt drag och investerade i bra underkläder istället. Får se till att kompensera inifrån, när jag nu inte riktigt har förutsättningar på den yttre sidan.

Terinit! Har aldrig ägt terinitunderkläder förr, så detta blir ett litet test. Däremot har jag haft en tävlingsdräkt av märket Terinit, på den tiden då de var sydda i en del med dragkedja framtill. En mycket kroppsnära, blå sak. Senare blev tävlingsdräkterna oftast tudelade, med tights och överdel, vilket var rätt mycket praktiska. Om man t.ex. kände för att gå på muggen innan start.

fredag 28 oktober 2011

Redogörelse:

Så var det tenten då. Hade inte riktigt megakoll på var Åbo Akademi i Jakobstad ligger (eller överhuvudtaget någonting som ligger i den stan, benhård kokkolabo som jag är), så jag var tvungen att googla innan jag åkte för att veta var i förhållande till Stadshotellet tentplatsen låg. Sedan var jag också tvungen att ta ett pit-stop på S-market på vägen, eftersom jag inte hade något suddgummi. Så mycket kom jag ihåg, att det kan förekomma suddande när man tentar. Sedan var jag klar att åka.

Utan svårigheter hittade jag fram till den stora byggnaden med ÅA-logo på sig, och förundrades lite över att det bara stod en bil parkerad utanför. Tassade in genom dörren och - kom in i en helt död lokal. Gick genom en mörk korridor, ut i en mörk aula. Inte en levande själ, inte ett ljud, inte en rörelse. Traskade uppför trapporna och orienterade mig fram till en annan korridor med ett kansli. Där en kvinna satt. Det var det första tecknet på liv jag hade sett, annars var det ekande tomt i byggnaden. Vilket ju var lite konstigt, med tanke på att jag sedan en månad tillbaka hade kommit överens med ÅA att jag skulle komma och tenta på en av deras allmänna tentdagar. Hann redan bli lite fundersam - hade det skett ett missförstånd?

Men nej. Det var bara på det viset att hela personalen, utom just den här kvinnan, var på disputation i Vasa just denna fredag. Och att man därmed inte hade någon undervisning idag, och att ingen heller skulle tenta. Ingen utom jag.

Så gick det till när jag fick lämna in ytterkläder, väska och telefon åt damen, och sedan traska in i tentsalen för att slå mig ner helt ensam och öppna mitt kuvert innehållande frågorna. Sedan satt jag där och skrev. Skrev och skrev. Alldeles mol allena, inte ens en övervakare hade jag med mig, utan jag fick efter avslutat skrivande gå och lämna in svaren till kansliet. Knappa tre timmar tog det, och fiilisen efteråt var helt okej. Tror nog det blev godkänt, vore konstigt annars. Så var det bara att kvittera ut ägodelarna och gå ut tillbaka. Som en färdigtentad kvinna.

Efter väl förrättat värv blev det en kaffedejt hemma hos min ex-sambo C. Hon med de röda gummistövlarna och den pyttelilla handstilen. Vi bodde tillsammans i två år under åbotiden, så det var väl lämpligt att avsluta den sista tenten med lite åboreunion.

Gott kaffe ur fina muggar drack vi, medan vi pratade lite gamla grejer och lite nya. Och som jag har saknat C:s roliga formuleringar och gulliga tankar! Riktig flashback till kaffebordsdiskussionerna i vårt kollektiv. Sådär om man ska bo tillsammans med någon så rekommenderar jag C. Hon hör till de där som bara är lätta att ha under samma tak.

På väg hem vek jag in till Nyströmsbackan och hälsade på parenteserna. Ytterligare diskussioner, mera kaffe och lite häng i soffan. Sedan hoppade jag i bilen och vände näsan mot Neristan. Nu börjar helgen!

torsdag 27 oktober 2011

Let's do this thingey

Jaha, govänner. Nu finns inte så mycket mera att göra än att hålla en eller annan tumme. Har läst som en borstbindare (eller vad vet jag, borstbindare kanske inte läser så värst, kanske mera som en slags... äh, någon som läser massor i alla fall), särskilt den senaste dryga veckan. Kommer inte riktigt ihåg när jag skulle ha läst såhär intensivt och målmedvetet. Kanske till den där omtalade psykiatritenten för något år sedan? Har suttit och antecknat sådär vid sidan av läsandet, bara det "allra viktigaste". Räknade just igenom sidorna jag skrivit. De var 47 stycken. Fyr-tio-sju sidor fulla med anteckningar och kom-ihåg-grejer.

Imorgon smäller det. Då bänkar sig den här damen för att skriva Tenten som ska bli den allra sista, såtillvida att allt går som det ska. Litteraturtentamen. Är inte riktigt säker om jag kommer ihåg riktigt hur man tentar, men jag ska göra mitt bästa.

Problemet är bara att jag kommer att kunna hålla max en tumme imorgon, närmare bestämt den här vänstern. Den andra greppar nämligen kring pennan. Kommer därför att behöva lite stödtummar hållna här och. Så om du har möjlighet kan du ju bidra. Tackar ödmjukast.

Snowball


Är det inte konstigt hur just sådana här klipp blir så oerhört fascinerande när man, säg, har en ni-vet-vad att läsa till? Fast jag har överlag också en liten fäbless för papegojor som kan göra coola saker. Helst också annat förutom att svära.

Det är ju också en form av pluggmotivation. Läsa en stund, och belöna sig med en och annan youtubepapegoja.

onsdag 26 oktober 2011

måndag 24 oktober 2011

Lång-ång-ång

Det blev ett par timmars sömn ändå, innan det var dags att likt en tumstock veckla sig ur sängen igen. Ett ben i taget, bara att bestämma sig (jag bestämde mig som vanligt långsamt, efter en dryg halvtimmes desperat snoozande när jag svor hatiska ramsor åt telefonen som pep och pep, om och om igen). Uff. Men som vanligt kommer man igång bara man orkar sig genom duschen.

När klockan slog fyra och det var dags att gå hem, insåg jag att jag kommer att somna som en manglad peflett om jag går hem. För att hållas vaken och kunna LÄSA till TENTEN NI VET, stannade jag alltså kvar på kontoret. Kollegorna gick hem. "Mee kotiin Maja", tyckte de åt min hopsjunkna gestalt. Jojo, snart. Jag ska bara. Läsa lite först.

Läsaläsa. Läsaläsa. Läsa.

Så var klockan strax före nio, och jag började bli klar med dagens dos. Egentligen var det helgens dos, eftersom jag låg lite efter. Och så måste jag snabbt som attan rusa via butiken innan de stängde, eftersom jag inte ätit någonting sedan lunchen. Inte för att det spelade någon roll, hungern hade gått över för flera timmar sedan. Men äta bör man.

Alltså travade jag in via Cittari, plockade åt mig någonting att laga, och ställde mig i kassakön. Och inser just när jag ska lägga varorna på bandet. Att jag. Inte har. Någon. Plånbok. Med mig. Bara att ta en baklängesrunda i butiken, lägga tillbaka alla grejer, och loma ut igen. Varför är det alltid så, att sådana här saker händer när man inte riktigt skulle orka med dem?

Har kommit hem nu, och framställde världens ynkligaste omelett på ett (1) ägg. Tror jag ska koka en (1) kopp kaffe också. Kunde sitta bra. Det har varit en ganska intensiv dag, och det med två timmars nattsömn i bagaget. Jag vet inte riktigt vad det är för fel på mig, men när jag har skitförutsättningar eller annars mycket på gång eller är extra trött - då är det liksom en fix jävla idé att verkligen testa gränserna ordentligt. Som när jag är riktigt jävla slut och trött och hungrig och ser dubbelt - då drar jag ut och springer. Och om jag ska göra en extra lång arbetsdag - då ska det ske på en dag då man helst har vakat halva natten, glömt att äta, ont i ryggen och gärna riktigt jävlig pms som extra bonus. Jag är en sadist, det är vad jag är.

Nå, det är inte första gången. Och antagligen inte den sista. Eller nej, alldeles säkert inte den sista.

Insomnia

Klockan är strax 04 och den här tönten kan inte sova. Suck. Vad ska man göra då? Oooorkar verkligen inte plugga mera nu.

Släntraren

Ligger efter i tidsschemat. Inte så farligt mycket, men tillräckligt. Typiskt att mitt läsande funkar bäst sena kvällar och nätter, för jag skulle inte riktigt ha lust att göra det då.


Som Bosse i Bullerbyn skulle ha sagt (typ):

"Nu orkar jag inte läsa mer. Nu vill jag ha mina magisterspapér"

söndag 23 oktober 2011

Sväljning i teori och praktik - a case study

Eftersom det är tent på gång (no shit, Sherlock) så kunde man ju vänta sig att jag enligt vad som brukligt är har städat varje millimeter av mitt hem. Det brukar vara så. Aldrig dammsuger jag så frenetiskt som när tentböckerna väntar. Aldrig skurar jag muggen så intensivt. Aldrig torkar jag damm med en sådan handlingskraftighet.

Tja, faktiskt inte. Jag har faktiskt varit isolerad här sedan i fredags, knappt sett en levande själ, utan istället varit bästa kompis med struplock, nedre magmunnen och slemhinnan i mun- och näshåla (jag har alltså inte kräkts, jag har bara läst om de där grejerna). Det börjar vara ganska trögt. Och ganska vridet, för den delen. Det är nog inte riktigt meningen att man ska gräva ner sig i tentlitteratur och vara helt avskärmad från det yttre världen i flera dagar i sträck. Man blir lite knäpp, nämligen.

Lite som när jag satt i min ensamhet i Åbokollektivet ett helt veckoslut och pluggade psykiatri ur en telefonboksliknande sak. Hittade typ sjutton diagnoser på mig själv. Fast sväljningslitteratur*, som jag håller på med nu, är lite lättare, om man säger så. Alltså inte lättare som i enklare, för det är det fanimej inte, men lättare som i mera... eh, normalt.

Det jag dock såg till att ta tag i var något så viktigt som designen på min blogg. Säg, jag har inte gjort någonting åt den sedan jag började blogga, inte bytt teckensnitt, inte färg, inte en endaste prick. Förutom profilbilden, den byts ut då och då. Nu körde jag på lite nytt, som ni ser.

Började ta emot ganska redigt där igårkväll. Jag menar, lördagskväll. Och där sitter man och fånar sig med böcker och papper. Men genom att ta sväljningen från ett teoretiskt till ett mera praktiskt perpektiv - genom att korka en öl - orkade jag en stund till. Man får ta till alla droger som finns. Hade tänkt klara mig utan amfetamin, men vi ska se nu...



*en talterapeut arbetar inte bara med tal och språk, utan till arbetet hör också sväljningsproblematik

lördag 22 oktober 2011

Gissa tre gånger

Hej hej hallå, dagboken, som Bert skulle ha sagt. Skulle vara intressant att kolla hur många gånger jag har skrivit ordet "tent" eller "plugga" de senaste dagarna. Tent, tent, tent, plugga, pligga, plugga. Sådär, då var det ytterligare några.

Den här helgens program består helt och hållet av tentläsning, inte särskilt överraskande. Hittills idag har jag läst om sväljning. Just den här boken består av 300 sidor fakta att banka in mellan öronen, och det är - om vi säger så - inte världens mest lättsmälta bok. Det är kranialnerver och hemisfärer hit och dit, och jag hoppas att fokus i tenten inte ligger på dem, utan mera på allmänna grejer och principer.

Nå, någonting har jag lärt mig i alla fall. Det här är till exempel en näsa.

fredag 21 oktober 2011

Pwned

RPM-spinning i all ära förra fredagen, men ikväll var jag ute på en JTJD-länk. JTJD står för JagTrorJagDör. En av de där rundorna då det känns som om man har bly i dojorna, botox i låren och radioaktivt cement i lungorna. Så jävla tungt och äckligt och trögt att man knappt kommer någonvart. Man hatar när det händer, det gör man. Och framförallt är man nöjd att det är mörkt och hoppas att så få som möjligt ska se en. Det är ju för fan pinsamt att larva på som en halt snigel.

På tal om att larva fram satte jag återigen nerverna på prov genom att dra via Cittari på väg hem från jobbet idag. Fredag eftermiddag i butik, ni vet. Det var smockat med folk, medelåldern låg på cirka hundrasju. Kändes det som. Det var faktiskt massor med gamlingar i butiken. Massor.

Och nu undrar jag en sak. Om man är gammal och skröplig, och inte har något jobb att spendera dagen på tills klockan fyra - varför måste man prompt gå och handla på en fredag just den tiden? Varför? När butiken är full av stressade människor med fullastade kärror, skrikande barn och fan och hans moster. Varför måste de tränga sig dit just då. Kan de inte gå klockan tre? Eller varför inte klockan nio på morgonen, panschisar vaknar ju ändå vid femsnåret på morgonen. Måste de gå just tio över fyra?

Nog är ju old peeps gulliga och så, särskilt den lilla söta, tydligen nedervetilbördige gubben som nappade åt sig en mjölkliter vid mejerihyllan och kommenterade:

"-Ja var å molkk. Dzik intt e amppert?"

Jojo, söta. Men när de är så inihelvete långsamma (inte riktigt lika långsam som jag var ikväll när jag sprang, men nästan). Jag undrar om man blir långsam när man blir äldre, eller om samhället har blivit snabbare. De verkar inte inbegripa detta med att inte störa, hålla till sidan, släppa förbi folk. De står gladeligen och pratar, tre i bredd, och blockerar hela gången. De kan börja diskutera recept och stå och blockera en hel hylla. De går i snigelfart sid i sid med sina kärror och pratar genom hela butiken, utan en tanke på att folk bakom kanske har en snabbare takt än dem. De äger liksom världen lite.

Och jag vill inte bli ägd av en panschis.

Bestraffad

Jag var så slö när jag kom hem från jobbet igår att jag inte fick någonting till stånd. Jag som skulle vrålplugga från fyra till åtta, och sedan cykla iväg på pumppi. När klockan var halv åtta hade jag fortfarande läst så lite (tagit hundratvå entimmespauser och läst samma sidor på nytt och på nytt och glömt att koncentrera mig) att jag bestraffade mig själv genom att helt enkelt förbjuda mig från träning.

"Nehepp, du har inte gjort som vi kom överens om, du får stanna hemma" sa jag åt mig själv. Varpå jag genast protesterade: "Men så kan jag väl inte göra?!".

"-Kan jag visst".
"-Men ÅÅÅH, jag fattar ju INGENTING! Jag är ju helt dum i huvudet. ALLA ANDRA får gå på Bodypump!".
"-Det var droppen. Nu är jag grounded!"
"-Men..."
"-Nu är jag tyst, om jag inte vill få ett förlängt straff!"
"-Mummel..."
"-Va? Vad säger jag?"
"-Ingenting"

Så gick det alltså till igår. Jag är hård men rättvis. Och sanningen att säga, jag pluggade rätt duktigt igår ändå, när jag väl kom igång. Satt och läste till klockan ett, sedan slog jag ihop boken och kröp till kojs. Utan Bodypump. Får så lov att prioritera lite nu, om jag någonsin ska komma någon jävla vart.

Nu kan vi ju gissa vad jag kommer att fortsätta kvällen med. En riktig tiotuseneurosfråga.

onsdag 19 oktober 2011

Raffel

Rafflande nog kan jag delge er att tentpluggandet fortsätter. Dock med sällan skådad tröghet idag. Eller ja, sällan och sällan... pluggande är som bekant inte en av mina starka sidor, men idag har det gått extraordniärt trögt för den här wannabe-plugghästen. Har inte på långt när uppnått dagens mål, nu är klockan elva och jag skulle inte ha lust med detta mera ikväll.

Men vad hjälper det. Bara att hålla humöret uppe. Med makt, om inte annat.

tisdag 18 oktober 2011

Tentläsning i Neristan

Måste godkänna att den här tentboken (den ena av dem...) är riktigt bra. Det jag läser till är alltså en avslutande litteraturtentamen som jag ska iväg och skriva. Det är den sista tenten jag läser till i mitt liv. Om jag nu inte får för mig att börja studera på nytt någon gång i framtiden. Det känns just nu lika sannolikt som att det kommer att växa ut ett komplett köksmöblemang med vitvaror och allt i pannan på mig, men man kan ju aldrig veta vad framtiden bär med sig.


Det här lilla lätta stycket läste jag igårkväll. Pscht, liksom. Småsaker.

Nå, hela boken går inte ut på sådana där saker. Det är en mycket lärorik bok om counseling inom kommunikationsstörningar. Typ hur man bemöter klienter och anhöriga. Ett inte alls dumt ämne att fördjupa sig i, för det är inte alltid så lätt att veta vad man säger. Man kan liksom inte bara nicka och säga "Just så" i alla situationer. Eller ett tomt "Jag förstår". Så får man ju inte säga om det inte stämmer. Och jag har ju inte direkt själv haft afasi, så jag kan inte säga att jag fattar hur det känns. Boken rekommenderades jag att läsa av min handledare och professor, och det var återigen ett av de många smarta råd jag har fått.

Och innan någon undrar - nej, jag ska inte till Åbo för att tenta. Jag har fixat så att jag får skriva tenten i Jakobstad, eftersom ÅA har en instans där också. Där man blir barnträdgårdslärare. Det är nog det enda tillfället i världshistorien man kan vara lycklig över att FÅ fara till Jakobstad ;)

Nåja, slut på bloggpausen - tillbaka till böckerna.

måndag 17 oktober 2011

I tid

En mycket ovanlig måndag. På så sätt att jag var på kontoret redan kvart före åtta och i lugn och ro hann förbereda mig för dagens första terapi. Inte så illa det heller. Jag planerar nog alltid den första morgonterapin innan jag går hem dagen före, så på så sätt är jag likt en scout alltid redo att hugga i, också de morgnar då man har klienter som står och väntar vid porten som öppnas automatiskt klockan åtta. Tydligen är det roligt att komma på talterapi. Det är ju bra. Men ändå, att ha ett litet försprång är aldrig fel.

Oktobervindarna börjar bita i på allvar nu. När jag cyklade till gymmet var det knappt att jag hörde Slashs riff i mp3-spelaren, så mycket susade motvinden. Fick ställa mig upp och trampa för att få upp någon fart på neristadsgatorna. Om det bara vore varmare skulle hösten också vara ganska charmig. Tänk mörker och friska, ljumma vindar.

Imorgon ska jag vara med på gruppterapin som två av oss håller en gång i veckan. Ett litet pilotprojekt som vi har börjat med i höst. Ska bli intressant.

Och ikväll är det tentläsning på agendan. Bara att hugga i.

söndag 16 oktober 2011

Grejer jag INTE vill göra

-läsa på tent

-springa ner i källaren och tömma tvättmaskinen och hänga tvätt

-fixa morgondagens lunchlåda

-plocka i diskmaskinen och städa undan i köket

-plocka fram grejerna och ställa mig klar för morgondagen

-ställa mig i säng



Egentligen vill jag inte någonting alls. Annat än sitta och stirra rakt fram och se sur ut. Kan man få göra det ifred, va?

Tenttanten

Dagens program är tentläsning. Jag är sedan tidigare urdålig på detta faktiska pluggande, har alltid varit. Till stor del på grund av att jag aldrig har orkat lära mig. Här ser ni kvinnan som faktiskt gjorde läxor kanske fem gånger under hela gymnasietiden, såvitt jag minns. I Peffan i Vasa hade vi aldrig några tenter, bara fåniga grupparbeten, portfolion och skit, eller inlämningsuppgifter, vilka bestod av flummiga skitrubriker, typ "lärarens roll i den multikulturella klassen", överlag många "lärarens roll i..." många olika situationer. Kunde man flumma ihop några sidor om hur lätt som helst. Till ingen nytta.

I Åbo fick jag för första gången lära mig att plugga till tenter. Svåra sådana, så att man på riktigt fick sitta flera dagar och pränta in saker. Och ha tenter som man faktiskt måste svara någonting konkret på, inte som Peffans leksakstenter med den ena frågan flummigare än den andra. Ja, jag hyser fortfarande en stor avsky till Peffan och dess löjliga så kallade "utbildning", där man först och främst får lägga tiden på dumheter och dessutom bli behandlad som en lågstadieplutt, och knappt sysslar med någonting vettigt på dagarna. Dess smeknamn Klipp-och-klistraskolan gör verkligen skäl för sitt namn, för någon akademisk nivå är det verkligen inte på utbildningen, trots att den hör till ÅA. Sorry nu, men jag har två olika utbildningar att jämföra mellan på samma akademi.

Och nu har jag inte läst till en tent på kanske närmare två år, och är mer än vad som kan kallas ringrostig. Minns knappt hur man läser på engelska längre, än mindre hur man gör för att komma ihåg någonting. Men det jag minns mer än väl är hur man hittar på andra saker att göra. Som att debattera om klasslärarutbildningens kvalitet i det här landet. Bah!

Nå, nu ska jag ta en av tentböckerna i handen och lägga mig på soffan och läsa en stund. Brukar lägga etappmål på 20 sidor framåt i gången. Få se om det lyckas eller om jag måste halvera det såhär i början.

lördag 15 oktober 2011

I öjaskogarna

Nu är jag hemma efter en lång lördag. Som inleddes med att klockan ringde 05.45, vilket inte sådär annars brukar höra till mina lördagsrutiner. Hoppade likt en brandman i kläderna (många lager) som låg i givakt på stolen, åt frulle och drog ut i den råkalla, mörka morgonen. Neristan låg av förklarliga skäl öde, och också jag styrde härifrån.
Till Öja för att gå på älgjakt med pappa.


Morgonen i skogen var en typisk oktobersådan, ruggig och kall. Fick först ett lite sämre pass, men förflyttade oss nästan genast vidare till följande, som var desto bättre, nämligen en stor yta med ungskog intill en liten pott. Uppe på den största stenen, mitt på området parkerade vi oss. Ser ni jägarna, nere till höger i bild? Slog upp pallarna, och så var det bara att vänta. Det är det älgjakt går ut på. Att vänta, lyssna, följa med vad de andra ser och hör på radion. Hundarna sköter älgdrivandet, innan de har hittat och drivit ut älgen avvaktar man bara.

Och jag fick lära mig nya saker av Pappa Skogsarbetaren sådär i förbifarten. Som när han betänksamt nöp i en tall och bara: "Jag undrar jag... Om det här verkligen var en så bra idé. Att plantera tallar här. När jorden är såhär bördig. Väntas nu. Ett, två, tre... nio. Här finns 1800 tallar per hektar. Tillväxten 70 centimeter per år. Hm...". Och så vidare. Min pappa har ett oerhört intresse för skog, han jobbar med skog, han hugger i sin egen skog, han jagar i skogen, han har orienterat och sprungit otaliga löprundor i skogen. Mer än en gång när vi har åkt bil någonstans, har han helt plötsligt saktat in och nästan vridit nacken av sig när han ska inspektera något speciellt med skogen intill vägen.

Gott folk, nu ska jag förmedla vidare lite kunskap som jag har fått idag. Detta - när man på en yta lämnar ett ynkligt träd såhär - det kallas landskapsträd. Finns bestämmelser över att man måste göra så. På den här ytan fanns ett ensamt, och en bit bort några till. Och den gamla skogen, den som gränsade till just det här skiftet, det var så kallad fredad skog. Staten betalar skogsägaren för att skriva under på att inte röra skogen på tio år.

Morgonen övergick i dag, och framåt eftermiddagen kom solen upp. Och den värmde fortfarande i oktober, jodå.

I pausen kokade vi oerhört starkt kaffe över öppen eld, grillade korv och värmde oss vid brasan.

Aslak gjorde jobbet idag. Han var inte så ynklig som han ser ut här, men efter att ha finkammat Öjas skogar är han lite trött i tassarna. Och nosen, framförallt. Detta luktande och sniffande och snusande.

Det är nog vackert ute på älgpass, särskilt när man prickar in de här klara, soliga dagarna. Knallgula löv, doft av jord och mark, och idag cirklade två örnar över våra huvuden i flera omgångar. Kallt så att man huttrar, och när man kommer hem är hela kroppen liksom nerkyld ända in i märgen, trots att man klär sig så varmt man kan. Men ajaj, vad det är roligt att komma ut i skogen en dag!

fredag 14 oktober 2011

RPM

Så! Det var alltså ett nytt pass jag testade på på gymmet idag. Sådär när det gäller att gå på pass så har jag ju annars en ganska bred och varierad taktik. Jag brukar främst köra Bodypump, varvat med ett och annat Bodypumppass. För att variera mig kan jag ibland gå på Bodypump. Och söndagarna - då sätter jag punkt för veckan med en pass Bodypump.


Idag hade man ett nytt Les Millspass på mitt gym. Les Mills är alltså företaget som ligger bakom Body Pumpkonceptet, och nu har man börjat med ett spinningpass som heter RPM. Som antagligen har funnits i åratal på andra ställen, men mitt gym (världens bästa!) är det första att lansera RPM i Kokkola. Jo, så sa instruktören. Och som vip-medlem fick man testa på det idag.

Nu har jag ju vissa åsikter om spinning. Enligt mig är det det absolut tråkigaste man kan sysselsätta sig med, näst efter att titta på Sagan om ringen eller betrakta torkande målarfärg. Har testat spinning några gånger, för att se om det verkligen var så bedrövligt som jag minns - och det är det alltid.

Nu hette det att RPM är en ny form av spinning. Instruktören gjorde reklam för passet redan för flera veckor sedan, uppmanade folk att komma och testa på premiärpasset. Och det gjorde jag alltså nu.

Utlåtandet såhär efter avslutat test. Ack nej, RPM är inte ett dugg roligare än vanlig spinning. Jag höll på att dö tråkdöden efter cirka tretton sekunder. Sedan var det bara en lång och seg väntan på att få fara hevonhelvettiin ur spinningsalen. Man trampar långsamt med tungt motstånd, man spurtar, man springer på pedalerna, man sätter sig ner, man vrider upp motståndet, trampar mera, spurtar... ni fattar. Jag bara fattar inte tjusningen. Jag fattar inte hur någon orkar gå på spinning flera gånger i veckan, så oerhört tråkigt är det. Tiden går så långsamt att man undrar om det inte är något fel på klockan.

Jag är dessutom för långsam för att spinna. Påminns återigen om friidrotten under lågstadietiden, då jag var typ världens långsammaste på alla korta sträckor. Jag är född långsam, mina gener tillåter inte någon som helst explosivitet och snabbhet, inte det minsta. När vi skulle springa till exempel åttahundra till någon uttagning till Stafettkarnevalen gick det mycket bättre. För att inte tala om någon skoltävling i terränglöpning eller på skidor. Sådant kunde jag eventuellt klara bättre, men att starta snabbt och sprinta - det funkar inte med den här kroppen. Däremot skidskyttet, där man gav på i tio kilometer, vilket tävlingssträckan var när jag höll på som junior, med extra tyngd i form av gevär på ryggen, funkade bättre. Även om explosivitet hade varit välkommet då också. Och mycket annat. Intresse, till exempel.

Likadant funkar spinning, jag kommer inte upp i tillräcklig fart. Min maxfart är inte tillräckligt snabb för att jag ska kunna ta ut mig. De enda partierna som funkar är de där med riktigt maxmotstånd, när man ska seeega på lååångsamt i en simulerad backe, och sådana var det alltför lite av. Resultatet är att jag inte kan ta ut mig till max på ett spinning- eller RPM-pass. Känns ingenstans. Annat än i huvudet, där irritationen över att det är så tråkigt gnager.

Men nåja, nu är det testat i alla fall. Nu har jag tammefan testat tillräckligt många gånger för att konstatera att jag inte gillar cykling inomhus. Om man vill utföra någon form av aerob träning så gör i alla fall jag det helst utomhus. Eller någon annanstans som helst så länge det inte är i en spinningsal. Punkt.

Terminologin, ni vet

Ikväll ska jag testa en kul grej. Och nej, innan ni frågar - det är inte meth. Får så dålig hy av sånt. Nej, det är en annan grej. Få se om jag gillar det eller inte. Med min pessimistiska inställning och allmänna syn på saker så kommer jag antagligen att hata det.

Säg, är jag en riktigt bloggare nu, som skriver cliffhangers utan att riktigt berätta vad som är på gång? Borde kanske avsluta med ett "Okej, nu måste jag rusa. Ska MÖTA UPP en kompis på stan". Bloggare möter nämligen UPP folk, de träffas inte. Jo, och så DRIVER de grejer, typ bloggar och företag. Sedan går de på EVENT, inte tillställningar.

Måste vara noga med vilka uttryck man använder, bloggare som man är.

Psst!

Ni kommer väl ihåg vad det är för en dag idag? Viktigt, viktigt! Jag köpte mitt rosa band av en söt och gammal gumma på Cittari idag. Gör det du också!

torsdag 13 oktober 2011

Ovanan

Jag har en liten ful ovana. Nämligen att jag ofta biter mig i min egen kind, på insidan. Har gjort det ända sedan jag var liten, mamma har nämligen påpekat det redan för typ femton år sedan. Sist jag var till tandläkaren påpekade denna också att jag har väldigt trasiga kinder, frågade om jag själv hade någon aning om denna ovana. Och nog har jag det alltid, men det är bara sådant som sker.

Liksom med många andra ovanor går också kindbitande i perioder. När jag till exempel är stressad blir bitandet värre. Likadant om jag har mycket att göra, sover dåligt eller sådär. Oftast märker jag det här först när jag nästan har tuggat sönder hela munnen. Så sitter man här då, som nu till exempel. Med sårig och öm mun. Aj.

Antar att det är lite samma sak som att peta på finnar, pilla sönder sårskorpor eller det värsta - bita på naglarna. Bita på naglarna är så oerhört äckligt. Det man biter på i munnen är i alla fall redan i munnen i vilket fall som helst. Det som finns under naglarna har ju varit gud-vet-var.

Hur som helst borde jag sluta med kindbitandet. Både för att tandläkaren tycker det, och för att det är så tråkigt att sitta med en svidande käft och såriga kinder. Och för att man ser ut som en idiot när man sitter - utan att själv märka det - och tuggar fast munnen är tom.

onsdag 12 oktober 2011

Kvällsrusk

Efter kaffedejten i soffan tog jag mig ut och sprang en runda. Trots att vindbyarna nästan lyfte upp mig och placerade mig på andra sidan vägen emellanåt. Men kallt var det inte, snarare fuktigt och ljummet. Och ganska fint. Höstrusk och mörker är rätt okej, när jag tänker efter. I begränsade mängder. Om det nu prompt måste vara höst. Som jag tidigare nämnt tycker jag att temperaturen helst inte behöver sjunka under +25 någonsin, hellre några snäpp högre. Springer gör jag hellre i mörker och regn, dock. Kalla mig knäpp, men så är det.

Sitter nu och väntar på att tvätten ska snurra klart i maskinen, så jag får hänga upp den någon gång. Sedan ska jag krama kudden och igen göra ett seriöst försök att stiga upp i tid imorgon. Jag vet exakt hur det kommer att sluta. Jag kommer att snooza i tid och evighet och sedan stiga upp tidigast 40 minuter efter första snooze-trycket. Och svära mig igenom morgonrutinerna. Borsta tänderna och packa lunchlådan samtidigt, till exempel. Kommer att komma en dag då jag har tandkrämsdregel i maten ännu.

Imorgon har vi lääkärimeeting på eftermiddagen. Låter viktigt. Jag funderar på att iklä mig kostym eller annan stram dräkt. Eller kanske det är vit rock och stetoskop som gäller? Jag har en läkarväska med leksaksstetoskop på jobbet, månne den duger.

"Var ute och LUNKADE i skogen", möjligtvis

Kollade för skojs skull lite statistik och sånt för bloggen. Sökorden är roligast. De flesta hittar fram till min blogg via sökorden "majas hus" eller "majahenrika". Det tredje vanligaste sökordet är "stämband". Sedan var det någonting om Kurt Olsson också, och transkriberade texter. Vilket är lite ironiskt, för jag är pinsamt dålig på att transkribera.

På tionde plats har folk hittat hit genom att googla "han stod och runkade i skogen". Tänker efter allt vad jag kan, men kan inte för mitt liv komma ihåg att jag någonsin skulle ha behandlat ett sådant ämne. Rätta mig om jag har fel.

Att förgylla en onsdag

Höstrusk i Kokkola. Plåttaket bullrar över huvudet, regnet smattrar på rutan och mörkret ligger kompakt där ute. Det är de här kvällarna det är trevligt att en kompis kommer över på en kaffekopp, med ett enda krav: att ingen hänger en i byxbenet, ingen gråter och ingen slåss. Jag vågade nästan lova att det inte skulle förekomma något sådant här. Kan väl behärska mig. Och så blev det en trevlig kaffestund i soffan i Neristan.

Nu har jag en tent att läsa till. Ja, och en gradu att skriva. Lätt som en maddafakkin plätt.

tisdag 11 oktober 2011

Lilla Maja

Skulle vara dags för lite klädinköp igen. Ja, alltså än är det ju inte vinter, men när väl snön faller brukar det visa sig vara lite sent. Det är bara det att det är så tråkigt att handla nödvändiga kläder. Helst handlar jag fiiliskläder. Typ nio euros toppar från H&M, för att de råkar fastna i handen.

Nu skulle jag behöva lite robustare grejer. Jag behöver nämligen två vinterkappor. En lång och varm, som man ser ut som Mårran eller en Heffaklump i, men som är olidligt skön att cykla i. Och en stilig kappa, som man ser ut som en skir dam i. Bah! Är inte helt säker på att skirheten sitter i kappan förresten, så det kan bli ett onödigt köp. Jag tänker mig i alla fall en lite tunnare, figursydd grej.

Sedan skulle jag behöva nya vinterskor också. Är inte riktigt säker på vilken sort, enklast skulle vara att gå lös på en tre-fyra stycken och leva på nudelspad till slutet av mars. Provade senast för några dagar sedan ett par gulliga kängor, lite pjäxaktiga. Samt ett par roliga stövlar med lurv på skaften. Kunde inte bestämma mig, dock. Borde med facit i hand ha köpt dem båda. När man ändå är stadd vid kassa, liksom.

Till exempel de här skorna är sådana man inte bör använda vintertid. Sommartid är de fantastiska, men vid minusgrader något dragiga.

Där ser man, vad man kan blogga om när man absolut inte har någonting att komma med. Jo, en sak kom jag att tänka på, men det var bara en undran som jag inte har någonting vidare att skriva om. Nämligen varför det är så fullskitet med bloggar som bär namnet "Lilla X i stora världen". Springer på en handfull varje gång jag slumpsurfar runt på bloggar. Lite som beskrivningen "följ min resa". Och "resan" kan vara av vilken typ som helst, typ "följ min resa till muskelknutte/designer/bondmora/toppidrottare". Sådana saker kan man fundera på, i brist på annat.

måndag 10 oktober 2011

Ni MÅSTE titta

Länkade till den här videon på Facebook redan, men jag måste göra det här också. I februari 2010 skrev jag om en så otroligt mäktig föreläsning som jag deltog i. En man med afasi som gav ett helt fantastiskt uppträdande, typ den intressantaste jag någonsin varit med om. Vi satt som ljus i långa rader, ett helt auditorium och lyssnade på den talhandikappade mannen med det synnerligen rika språket. Talterapeuter och experter och neurologer i all ära, vi har haft många duktiga föreläsare - men vem kan bättre beskriva afasi än den som själv drabbats?

Så titta på det här. Spola fram till 0.31 och lyssna.

Pumppi

Drog iväg för att äntligen få testa det nya Bodypumpprogrammet ikväll. Äntligen och äntligen, egentligen hade jag gärna fortsatt med det gamla en tid ännu, hade inte hunnit öka tillräckligt, tyckte jag. Men efter en dryg veckas (eller är det TVÅ?!) snorande, hostande och ryggstrul var det "äntligen" att överhuvudtaget få ta i en skivstång igen.

Och så var det ett sådant värdelöst pass. Riktigt skit. Jag gillade det inte alls. Det var petigt, opraktiskt, råddigt och på alla vis frustrerande. Bicepspartiet var den enda ljuspunkten, det var riktigt bra, kommer säkert att kunna öka där. Men i övrigt - nej.

Nu vet jag dock följande:
a) Jag hatar alltid det första passet när det byts. Har alltid gjort det, förutom då den senaste serien. Den var bra från första stund.
b) Det råkade vara ett överfullt pass, och jag fick en skitdålig, trång plats. Dessutom tog mina favoritvikter slut, så jag fick köra på de äldre viktskivorna, de som inte har några hål att hålla i när man ska byta eller använda dem som handvikter.
c) Sjukdom, paus och en rygg jag inte riktigt litar på = jag är svag som ett halvt russin. Också det är nedslående.

Förutsättningarna var alltså skit. Nu ska jag bara gå typ två gånger till, sedan är jag kaveri med Bodypump igen. Men ikväll tillåter jag mig att sura och vara bitter.

söndag 9 oktober 2011

Dessa söndagar

Alltså de här söndagarna tenderar att bli lite meningslösa historier. Jag är nämligen så otroligt saamaton när det kommer till att planera någonting att göra. Om det inte vore för att bästa L ryckte mig i nackskarvet igår så hade jag inte kommit mig för att hoppa i klackarna och dricka lite vin på Amarillo igårkväll. Vilket var en riktigt trevlig historia. Mycket okomplicerat, men trevligt.

Det är i nio fall av tio bästa L som ringer och meddelar att nu blir det ett glas rött på krogen. Ibland meddelar hon också att det är försittning hos mig. Då är det bara att acceptera faktum, puffa till soffkuddarna, lägga på läppglans och ta emot gästerna. Inte mig emot, jag sitter så gärna och pratar skit och dricker vin hemma hos mig. Dricka vin och prata skit är ju nästan mitt främsta intresse.

Men så är det de här söndagarna. Som jag inte får att bli till någonting. Jo, nu är jag väldigt positivt inställd till sovmorgnar. Jag ser det inte alls som någon form av svaghet eller lathet eller brist på karaktär att sova länge. Jag har möjlighet till det, alltså gör jag det. Ser ingen som helst jävla anledning till att stiga upp tidigt, och sedan skryta med att jag har varit uppe sedan gud-vet-när och stoltsera med sådan skit. Liksom visa mig duktig för att jag stiger upp "i tid". Visst, har man barn är det förståeligt att man stiger upp vid sextiden också på söndagar, men jag vet inte varför jag borde göra det. Det är helt jävla onödigt. Jag arbetar hårt hela veckan, på så vis att jag måste lägga massor med tankekraft bakom det jag gör varje dag. Jag är ännu så "ny" i mitt yrke att det tar mycket energi att planera, göra och utvärdera. På fredagarna är jag trött efter en utmanande arbetsvecka. Sovmorgon är min helgnjutning. Och den unnar jag mig.

Efter den där sovmorgonen, however. Efter att jag har druckit morgonkaffe (vilket i praktiken är mittidagskaffe om jag vaknar tidigare, eller tidigt eftermiddagskaffe om jag vaknar senare), då hittar jag sällan på någonting att göra. Det är då man kunde cykla iväg på kaffe till någon, gå till lekparken med någon, ta en promenad eller löprunda med någon. Men eftersom jag är så saamaton så har jag sällan planerat in något sådant, och folk brukar oftast vara upptagna när man klockan två på en söndag ringer och föreslår någonting, för så har de redan tänkt samma sak som jag. Och gått iväg på just någon av de här aktiviteterna. Helt förståeligt.

Måste bli lite mindre handlingsförlamad på söndagarna. Fast jag gillar det där med att inte ha några planer, vara helt fri för en dag. Men en ynka programpunkt kunde man ju ha. Ska tänka på det.

Karlsson på taket


Den här söndagen tittade jag på Karlsson på taket till morgonkaffet. Fan, vad jag gillar de här gamla barnprogrammen, och feelingen i Karlsson på taket är ju bara suverän. 70-talsretro, alla - till och med lilla Lillebror - springer runt i utsvängda jeans, beatlesfrilla och träskor. I lägenheten finns storblommiga tapeter, familjen äter av retroporslin, mamman har page med pannlugg. Och pappan är Fader Fouras, han från Fångarna på Fortet på 90-talet!

Själva Karlsson är lite svår att få huvudet omkring. Han är en liten tjock pojke. Med flint. Och gubbröst. Och så är han ju en liten sociopat. Beter sig fruktansvärt illa och utnyttjar Lillebrors snällhet och ensamhet.

Nu ska pedagog och barnexpert M. Kronqvist redogöra för varför gamla barnprogram var så jävla bra. I mitt tycke.

A) Toppmanus. Astrid Lingren gör de bästa barnböckerna. De allra bästa. Jag eeelskar dem än i denna dag. Man har alltså en perfekt story att utgå ifrån.

B) De var påkostade. Karlsson på taket, Emil, Pippi, och alla de här. De hade många skådespelare, grym scenografi och måste ha kostat en förmögenhet att spela in. Eller vad vet jag, men i dagens läge skulle de antagligen ha räknats som synnerligen lyxiga filmer.

C) Barnfilmer behöver inte vara barnsliga. Med löjliga figurer som sysslar med töntiga saker, sådana som är "tillräckligt enkla för att förstå". Barnfilmer kan också ha en riktig handling.

D) Språket! Fantastiskt! Inget babyspråk, inte så särskilt barnanpassat språk överhuvudtaget. Särskilt i Astrid Lindgrens böcker och filmatiseringarna av dessa får man lära sig de här fantastiska uttrycken. Ta bara Karlssons "Det är en världslig sak!", eller Mattis' "Han fattas mig så det skär i bröstet" eller bröderna Lejonhjärtas "Det finns saker man måste göra fast man är rädd. Annars är man ingen människa, utan bara en liten lort".

Sen tycker jag att barnprogram förr i tiden inte var lika bajsnödigt politiskt korrekta hela tiden. Det får faktiskt förekomma lite skit också i barnprogram. Typ när Karlsson säger att man ska passa sig så inte det lilla barnet som lämnats ensam hemma går lös på pappas lördagspilsner. Eller att Abbes pappa i Madicken var lite full ibland. Eller när Lillebror fräser "Du pratar ju bara en massa skit!" åt Karlsson. Jag är inte säker på att man får säga "skit" i barnprogram nuförtiden. Fattar inte varför.

Förutom Astrid Lindgrens filmatiseringar gillade jag Sune som liten (och än idag). De var också naturliga och roliga, och inte alltid så pk. Som när familjen Andersson ska åka till kyrkan, bildörrarna har frusit och pappa Rudolf vrålar "Förbannade jävla biljävel!". Föreställ er det i ett modernt barnprogram. Och när de ska åka hem från kyrkan, pappan har låst in nycklarna, och prästen kommer och bryter upp dörren med sitt kors. Och lillebror Håkan tar prällens kåpa, iklär sig den och klättrar upp i ett träd. Där han sedan sitter och härmar prästen med sitt: "Bla, blabla, blablabla... Armen!", och slutligen pissar ner hela kåpan. Och detta sändes alltså som SVT:s julkalender. Briljant! Och så roligt att jag fortfarande skrattar varje gång jag ser klippet.

lördag 8 oktober 2011

Sir massör

Den här bilden har ingenting med någonting att göra. Men jag har hört att det ska finnas mycket bilder i bloggar, då blir man populär och på alla sätt omtyckt. Den är en krok på insidan av en toalettdörr på sjukhuset.

Massörsbesöket lyckades mycket bra. Nu är jag mörbultad, känns som om någon har misshandlat mig och försökt bryta nacken av mig. Vilket delvis är sant. Mäktig känsla det där när det masseras, vrids, gnuggas, trycks, bänds, och kota för kota klickar på plats. För den som aldrig har gått till en riktigt bra massör kan jag inte annat än rekommendera. Inget "klöuknyckeri", inga poppakonster, för sådant skrattar jag ihjäl mig åt. Att folk på allvar går till en outbildad gubbe någonstans i finnsocknen och lyssnar på hans jiddrande om att man har det ena benet längre än det andra, rycker till en gång och sedan påstår att det är bra. För den som vill förstöra sin kropp och gillar att lägga pengar på onödigheter säger jag dock varsågod. Samtidigt kan man ju boka tid till en spåtant eller skicka en önskelista åt jultomten.

Vackert väder i Kokkola idag, annars. Igårkväll var det mycket hård blåst och regn som gällde. Detta oväder började ganska exakt när jag skulle cykla hem från jobbet. Regnade typ vågrätt. Och ett alldeles jävla iskallt regn var det, trodde att min panna (som är the size of Texas...) skulle nå absoluta nollpunkten och vittras sönder av kölden. Känns ju nyttigt när man sedan tidigare är förkyld.

fredag 7 oktober 2011

Kononen style

Eftersom jag kommer att cykla till massören first thing tomorrow, var jag tvungen att dra via en bankomat här sent ikväll, för att ha lite stålar på mig. Den närmsta automaten jag kom att tänka på var den utanför Calle, där jag nu fick beskåda någonting imponerande. En typ som gick och kräktes samidigt. Utan att sakta farten eller på något annat sätt avbryta det han och hans polare gjorde. Ett kort uppehåll i meningen han höll på att säga blev det ju av naturliga skäl, men annars gick kräkandet smidigt.


Lite som Kononen, minns ni?

Elavbrott

Hade strömavbrott här igårkväll. Då upphör som bekant alla elektriska apparaturer att fungera. Som klockradion, till exempel. Och telefonen dog den också, efter att ha skrikit om låg akkunivå hela kvällen. Jag tyckte jag var knepig när jag kom på att pulsmätaren ju har en alarmfunktion, men när jag plockade fram den i stearinljusets sken - då var den också död. Tydligen hade batteriet bestämt sig för att ta slut just vid detta lämpliga tillfälle.

Blev lite kris i det Kronqvistska hushållet. Hur vakna följande morgon? Ingen chans att jag skulle vakna självmant i tid, nämligen. Jag är trött som en sengångare på Prozac på morgnarna, det säger jag er. Jag har enbart av den anledningen en klockradio i bruk, trots att åttiotalet upprepade gånger har ringt och velat ha den tillbaka. Tro inte att en sådan fjuttig sak skulle räcka, trots att jag vrider volymen i botten när jag ställer alarmet på kvällen. Jag har förutom klockradion inte en, inte två, utan tre separata alarm inställda på telefonen med jämna mellanrum. Jag snoozar på alla.

Ändå sitter det hårt åt de flesta morgnar. Kan komma högst en morgon på fyrahundra som jag inte direkt kvider av trötthet och snoozar i all evighet tills det inte finns en sekund kvar att förlora. Och då är jag ändå rätt snabb med morgonbestyren.

Nåväl, elen kom tillbaka efter kanske en timme. Lade blixtsnabbt telefonen på laddning och hoppades att det elen skulle vara kvar så länge att akkun i alla fall skulle hinna återhämta sig hjälpligt. Och nog höll den där elen i sig hela natten. Tills det blev morgon, det första alarmet började pipa, och jag lidande svor mina första ramsor och ojade mig över att jag var så dödstrött att jag aldrig kommer att orka kliva upp. Fyrtio minuters snoozande senare fick jag göra det ändå. Fy.

tisdag 4 oktober 2011

Skyltat. Inte.

Såhär ser min hallvägg ut:

Jepp. Den är kal och vit. Utan någonting på. Nada. Ingenting på väggarna i hela hallen. Förutom dörrar, då. Nu är jag inte så mycket för plotter överhuvudtaget, så någon oljemålning eller några lampetter eller liknande kommer inte att komma dit heller. Men ibland ser de där väggarna lite onödigt obebodda ut.


Har länge klurat på någonting skoj att lägga på den där vita ytan. Egentligen skulle jag helst ha en skohylla upp längs väggen. Eller skoskåp heter det kanske. Som man kan rada full med skor, istället för att ha de där fyra-fem aktiva paren på hallmattan.

Eller så någon lustig skylt. Jag har inte riktigt bestämt mig för vad jag tycker om väggskyltar. Väggord går fetbort, de hatar jag mera än köttsoppa och förkylning. Men en skylt? Är det okej? I måttlig skala. Kanske kunde funka.

Nu är det emellertid så, att det inte finns några skyltar för en sådan som jag. Jag har bläddrat igenom alla plåt- och träskyltar jag har hittat på diverse ställen, och ingen passar. Eftersom inga texter motsvarar en sådan som jag. De skyltar jag har hittat hittills har texter i stil med... ja, se nedan.

a) Kärlek och romantik. Typ "Love is everything, happiness lol!". Eller ja, någonting i den stilen. Eh, ja. Kanske inte riktigt träffande.

b) Familjeklyschor, typ att "Family forever, happiness lol". Nja. Inte passande för den här lyan.

c) Latinska citat. Jag kräks.

d) Oerhörda kärleksförklaringar till ens vänner, typ "Alla mina tusentals vänner som jag älskar och som betyder allt för mig". Jo, visst eeelskar jag mina vänner, men jag är kanske inte typen som ständigt omger mig med ett dussin vänner och bekanta och har myskvällar där vi bara tycker om varandra och kramas sju gånger i veckan.

e) Något tjafs om trädgårdar (?). Typ att här bor en som passionerat gräver i sina rabatter och typ tänder på rosenbuskar och krattor. Hm. Räknas mina halvdöda krukväxter?

f) Husdjur och fanskap, i stil med att "My dog is my everything". Inga kommentarer. Förutom att jag hellre skulle ha en hög radioaktivt avfall hemma än en hund. Eller något annat djur heller, för den delen.

g) Något jiddrande om partaj och fancyga drinkar, typ att man lever i väntan på fredag kväll då man får festa loss i sitt glamourösa, sociala och hippa liv. Nja. Så glammig är jag inte.

Så att... Den där väggen förblir nog tom.

måndag 3 oktober 2011

Som Ace Ventura skulle ha sagt

Jag gapade ju om nattduksbord här tidigare. Alltså typ för ett år sedan, så jag kan inte förutsätta att någon skulle komma ihåg det. Eller ens ha orkat följa med bloggen så länge. Men anyways. Nattduksbord (nattygsbord, sängbord, vad man väljer att kalla det) var det jag inte hittade någonstans. Inte på kirppisar och ingen annanstans heller. Jag ville inte ha de där läbbiga spånskiveklossarna, och jag ville inte heller lägga hundra euro per bord, vilket de typ kostade om de var i massivt trä.

Lösningen? Pappa! Jag ritade ungefärliga mått åt pappa på en skrynklig lapp, och pappa skred till verket. Egentligen hade jag nöjt mig med att pappa skulle mäta, såga och skruva (för att jag vet hurdana borden skulle ha blivit med mitt improviserande...), och så skulle jag själv ha kunnat slipa och måla. Men guben hade inte riktigt ro att vänta, så en sen afton kom han upptravade till min lägenhet med ett färdigt bord under vardera armen. Palvelu pelaa.

Såhär blev de!

Det som fattades, och som tänkte köpa till i efterhand, var någon form av förvaringssystem. Typ korgar att ha undertill. Om man har sina grejer hur som helst på hyllorna leder det till en oerhörd oreda. Ser slarvigt ut med alla tidningar, telefonladdare, vattenflaskor, hårspännen och skit som samlas i och på nattduksbordet.

Idag gick jag åstad och köpte två korgar, eller snarare lådor, en till vardera bord. Och kolla! Vilken oerhörd precision! Man kunde ju tro att jag har byggt bordet runt lådan. De passade perfekt. LLLike a glove! Sicken tur. Nu är det bara att skyffla ner allehanda pornografi och liknande i lådorna om man skulle få besök av pryda släktingar. Eller något.

söndag 2 oktober 2011

I Minimani

Helgen har gått (och går) i förkylningens tecken. Och töcken. Nu börjar det mesta av vaddet i huvudet vara borta, och det enda som är kvar är en stockad näsa och dunkande öron. Okej, lite vadd är det väl kvar i skallen då, när man knappt hör vad man tänker.

Igår masade jag mig till butiken en sväng i alla fall. Och ser man på - en sådan fin installation jag hittade i Minimani. Bland dessa sliskiga tavlor (fanns mer än en med "CARPE FUCKING DIEM" på, kan jag avslöja) hade någon så lämpligt ställt ifrån sig sin flaska med glidmedel.