Tja, faktiskt inte. Jag har faktiskt varit isolerad här sedan i fredags, knappt sett en levande själ, utan istället varit bästa kompis med struplock, nedre magmunnen och slemhinnan i mun- och näshåla (jag har alltså inte kräkts, jag har bara läst om de där grejerna). Det börjar vara ganska trögt. Och ganska vridet, för den delen. Det är nog inte riktigt meningen att man ska gräva ner sig i tentlitteratur och vara helt avskärmad från det yttre världen i flera dagar i sträck. Man blir lite knäpp, nämligen.
Lite som när jag satt i min ensamhet i Åbokollektivet ett helt veckoslut och pluggade psykiatri ur en telefonboksliknande sak. Hittade typ sjutton diagnoser på mig själv. Fast sväljningslitteratur*, som jag håller på med nu, är lite lättare, om man säger så. Alltså inte lättare som i enklare, för det är det fanimej inte, men lättare som i mera... eh, normalt.
Det jag dock såg till att ta tag i var något så viktigt som designen på min blogg. Säg, jag har inte gjort någonting åt den sedan jag började blogga, inte bytt teckensnitt, inte färg, inte en endaste prick. Förutom profilbilden, den byts ut då och då. Nu körde jag på lite nytt, som ni ser.
Började ta emot ganska redigt där igårkväll. Jag menar, lördagskväll. Och där sitter man och fånar sig med böcker och papper. Men genom att ta sväljningen från ett teoretiskt till ett mera praktiskt perpektiv - genom att korka en öl - orkade jag en stund till. Man får ta till alla droger som finns. Hade tänkt klara mig utan amfetamin, men vi ska se nu...*en talterapeut arbetar inte bara med tal och språk, utan till arbetet hör också sväljningsproblematik
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar