Karlsson på taket

Den här söndagen tittade jag på Karlsson på taket till morgonkaffet. Fan, vad jag gillar de här gamla barnprogrammen, och feelingen i Karlsson på taket är ju bara suverän. 70-talsretro, alla - till och med lilla Lillebror - springer runt i utsvängda jeans, beatlesfrilla och träskor. I lägenheten finns storblommiga tapeter, familjen äter av retroporslin, mamman har page med pannlugg. Och pappan är Fader Fouras, han från Fångarna på Fortet på 90-talet!

Själva Karlsson är lite svår att få huvudet omkring. Han är en liten tjock pojke. Med flint. Och gubbröst. Och så är han ju en liten sociopat. Beter sig fruktansvärt illa och utnyttjar Lillebrors snällhet och ensamhet.

Nu ska pedagog och barnexpert M. Kronqvist redogöra för varför gamla barnprogram var så jävla bra. I mitt tycke.

A) Toppmanus. Astrid Lingren gör de bästa barnböckerna. De allra bästa. Jag eeelskar dem än i denna dag. Man har alltså en perfekt story att utgå ifrån.

B) De var påkostade. Karlsson på taket, Emil, Pippi, och alla de här. De hade många skådespelare, grym scenografi och måste ha kostat en förmögenhet att spela in. Eller vad vet jag, men i dagens läge skulle de antagligen ha räknats som synnerligen lyxiga filmer.

C) Barnfilmer behöver inte vara barnsliga. Med löjliga figurer som sysslar med töntiga saker, sådana som är "tillräckligt enkla för att förstå". Barnfilmer kan också ha en riktig handling.

D) Språket! Fantastiskt! Inget babyspråk, inte så särskilt barnanpassat språk överhuvudtaget. Särskilt i Astrid Lindgrens böcker och filmatiseringarna av dessa får man lära sig de här fantastiska uttrycken. Ta bara Karlssons "Det är en världslig sak!", eller Mattis' "Han fattas mig så det skär i bröstet" eller bröderna Lejonhjärtas "Det finns saker man måste göra fast man är rädd. Annars är man ingen människa, utan bara en liten lort".

Sen tycker jag att barnprogram förr i tiden inte var lika bajsnödigt politiskt korrekta hela tiden. Det får faktiskt förekomma lite skit också i barnprogram. Typ när Karlsson säger att man ska passa sig så inte det lilla barnet som lämnats ensam hemma går lös på pappas lördagspilsner. Eller att Abbes pappa i Madicken var lite full ibland. Eller när Lillebror fräser "Du pratar ju bara en massa skit!" åt Karlsson. Jag är inte säker på att man får säga "skit" i barnprogram nuförtiden. Fattar inte varför.

Förutom Astrid Lindgrens filmatiseringar gillade jag Sune som liten (och än idag). De var också naturliga och roliga, och inte alltid så pk. Som när familjen Andersson ska åka till kyrkan, bildörrarna har frusit och pappa Rudolf vrålar "Förbannade jävla biljävel!". Föreställ er det i ett modernt barnprogram. Och när de ska åka hem från kyrkan, pappan har låst in nycklarna, och prästen kommer och bryter upp dörren med sitt kors. Och lillebror Håkan tar prällens kåpa, iklär sig den och klättrar upp i ett träd. Där han sedan sitter och härmar prästen med sitt: "Bla, blabla, blablabla... Armen!", och slutligen pissar ner hela kåpan. Och detta sändes alltså som SVT:s julkalender. Briljant! Och så roligt att jag fortfarande skrattar varje gång jag ser klippet.