Lång-ång-ång

Det blev ett par timmars sömn ändå, innan det var dags att likt en tumstock veckla sig ur sängen igen. Ett ben i taget, bara att bestämma sig (jag bestämde mig som vanligt långsamt, efter en dryg halvtimmes desperat snoozande när jag svor hatiska ramsor åt telefonen som pep och pep, om och om igen). Uff. Men som vanligt kommer man igång bara man orkar sig genom duschen.

När klockan slog fyra och det var dags att gå hem, insåg jag att jag kommer att somna som en manglad peflett om jag går hem. För att hållas vaken och kunna LÄSA till TENTEN NI VET, stannade jag alltså kvar på kontoret. Kollegorna gick hem. "Mee kotiin Maja", tyckte de åt min hopsjunkna gestalt. Jojo, snart. Jag ska bara. Läsa lite först.

Läsaläsa. Läsaläsa. Läsa.

Så var klockan strax före nio, och jag började bli klar med dagens dos. Egentligen var det helgens dos, eftersom jag låg lite efter. Och så måste jag snabbt som attan rusa via butiken innan de stängde, eftersom jag inte ätit någonting sedan lunchen. Inte för att det spelade någon roll, hungern hade gått över för flera timmar sedan. Men äta bör man.

Alltså travade jag in via Cittari, plockade åt mig någonting att laga, och ställde mig i kassakön. Och inser just när jag ska lägga varorna på bandet. Att jag. Inte har. Någon. Plånbok. Med mig. Bara att ta en baklängesrunda i butiken, lägga tillbaka alla grejer, och loma ut igen. Varför är det alltid så, att sådana här saker händer när man inte riktigt skulle orka med dem?

Har kommit hem nu, och framställde världens ynkligaste omelett på ett (1) ägg. Tror jag ska koka en (1) kopp kaffe också. Kunde sitta bra. Det har varit en ganska intensiv dag, och det med två timmars nattsömn i bagaget. Jag vet inte riktigt vad det är för fel på mig, men när jag har skitförutsättningar eller annars mycket på gång eller är extra trött - då är det liksom en fix jävla idé att verkligen testa gränserna ordentligt. Som när jag är riktigt jävla slut och trött och hungrig och ser dubbelt - då drar jag ut och springer. Och om jag ska göra en extra lång arbetsdag - då ska det ske på en dag då man helst har vakat halva natten, glömt att äta, ont i ryggen och gärna riktigt jävlig pms som extra bonus. Jag är en sadist, det är vad jag är.

Nå, det är inte första gången. Och antagligen inte den sista. Eller nej, alldeles säkert inte den sista.