onsdag 31 mars 2010

Att inte kunna tala

Jag tog mig en liten sovmorgon imorse innan jag med vinande däck trampade genom ett varmt Åbo för att fortsätta med det som är mitt jobb just nu. Alltså att gå igenom blanketter, ordna, fixa, skriva ner och sammanställa. Det är så kallat förberedande arbete inför nästa vecka.

På tisdag är det handledning, och sedan är det tänkt att jag ska ta itu med de faktiska analyserna. Jag är inte ens skräckslagen fast det är fråga om siffror, tabeller och samband, för jag vet att jag får hjälp med sådant jag inte kan. Jag räknar med att handledaren kommer att inleda med "jaha Maja, det här är alltså en dator...", och så tar vi det därifrån. De där 10 poängen i statistik jag kammade hem ifjol känns ganska avlägsna för tillfället. Dessutom kommer jag inte ens att använda samma program, för jag har gjort statistikkurserna i R-commander och gradun kommer att göras med SPSS.

Ursäkta nördsnacket, nu ska jag dämpa mig lite.

Tittade på ett program om selektiv mutism ikväll. För den icke insatte innebär det att man fysiskt har kapacitet att tala, men att man ändå inte kan göra det. Det där med selektivt innebär att man bara kan tala i vissa sammanhang, men inte får ett pip ur sig i andra. Till exempel finns det barn som bara kan tala med sina föräldrar inom hemmets fyra väggar, men är stumma på alla andra ställen. I skolan, med kompisar, i butiken, på fritiden.

Det är ett väldigt konstigt tillstånd, om man nu får uttrycka sig så. Tänk dig själv att du kan prata och skratta och vara alldeles som vanligt när du är i ett rum, men kliver "fel person", alltså någon ur den zon du inte kan tala inom, in genom dörren blir du stum.

Man kunde kanske tro att det rör sig om bortskämda barn som försöker få uppmärksamhet eller vill ha kontroll över alla andra använder "the silent treatment" för att verka märkvärdiga, men det är faktiskt ett riktigt tillstånd, och ingenting man bara väljer att göra. Lika lite som man väljer att bli utbränd, deprimerad eller får ätstörningar för att få omgivningens uppmärksamhet. Och inte heller kan man tvinga en deprimerad person att "rycka upp sig" eller en person med tvångssyndrom att "sluta upp med det där".

Ikväll cyklade jag iväg på Bodypump igen. I like it. Fördelen med ledda pass är att man inte behöver tänka det minsta. Är man ute och springer krävs så klart inte särskilt mycket tankekapacitet heller, men då måste man själv välja rutt och fart. Och om man känner sig seg kan det bli lite dividerande om huruvida man ska ta av här eller fortsätta runt där.

Så att sådant en askonsdag. Imorgon får jag vända blad i min kalender. Det blir vitsippor, det vet jag eftersom jag har tjuvkikat.

tisdag 30 mars 2010

Tisdag igen

Igår producerades två sidor text, idag spottade jag ut ytterligare en. Jag är ganska nöjd med den här veckan, det går framåt hela tiden. Dessutom har jag gått igenom ganska exakt hälften av alla öppna frågor och skrivit ner svaren av dessa i en sammanfattning. Och så fick jag mail om att ett tiotal blanketter är på väg med snigelpost från en skola där inte alla hade hunnit få sina formulär i tid. Gott så!

Lunchade med ett par klassflickor på Fänriken idag, och diskuterade bland annat fredagsminnen från när man var liten. Ni vet, på den gamla goda tiden när barnen hade hyfs och det var ordning på saker och ting. Då när man reste sig upp på spårvagnen för de äldre och öppnade grinden när det kom en häst med vagn. Eller vänta nu, förresten...

Hur som helst var fredagarna heliga när man var liten. Jag minns ännu den hemgjorda fredagspizzan som var något av en tradition, sedan bastu och efter det var det Disneydags med hela familjen. Nu vet jag inte exakt hur mycket mor och far uppskattade att sitta och titta på Darkwing Duck och Nalle Puh vareviga fredagskväll, men hur som helst gjorde de det. Vill minnas att föräldraskapet drack vitt vin, och så har jag ett starkt minne av att det förekom vindruvor som en slags fredagslyx.

Kan hända att detta är en romantiserad bild av hur det gick till, men det är ju trevligt att man har en sådan bild i huvudet när man tänker tillbaka på barndomens fredagar.

Var ute och avverkade en löprunda i lugnt tempo ikväll också. Skönt att det börjar vara så varmt att man kan springa utan att ha lager på lager av kläder på sig. På en busshållplats lite utanför stan satt en typ framåtlutad och såg lite avdånad ut. På marken framför fötterna lite förfriskelse i form av en flaska spolarvätska. Kan inte vara särskilt hävt att vara honom ikväll.

måndag 29 mars 2010

Produktiv. Pro-duk-tiv sa jag!

Efter allt detta sovande måste jag ha bunkrat upp med en del energi, för idag har varit en effektiv och produktiv dag. Jag har ringt ett flertal Viktiga Samtal, mailat Viktiga Mail och så där annars fått gjort lite smått och gott.

Och! Jag har med ganska lite ansträngning producerat två sidor till på gradun. Två sidor. Mmm... säg att jag är duktig nu någon, så har jag en liten karamell att suga på en liten stund i alla fall. Handledaren som för tillfället är utomlands mailade och frågade barskt hur det ligger till med gradun, och jag kunde käckt svara att det går finfint. Nästan så jag gjorde honnör framför dataskärmen när jag klickade iväg svaret. Ajaj, kapten!

Så alla ni som ser mig hasa runt till synes utan mål uppe i logopedin - jag gör nog saker också. Jag måste bara med jämna mellanrum sträcka på benen, koka mera kaffe, slösurfa och prata lite onödigheter.

Idag slog jag ner punkttangenten kring femsnåret och cyklade iväg till Yliopistos bibliotek för att hämta en bok. Den uppmärksamme läsaren minns kanske att jag gjorde ett försök redan för några veckor sedan, men gav upp då det blev mörkt och temperaturen sjönk till runt -18 och jag ännu inte hade hittat rätt byggnad. Mina tänder skallrade till sist så högljutt att jag inte hörde mig själv tänka mera. Idag gick det betydligt bättre. Jag hittade rätt byggnad, rätt sal, rätt hylla och gick i princip rakt in i rätt bok. Fullträff.

Eftersom det var fråga om ett så kallat one-night-stand (nattlån, för den trögtänkta...) och boken var tunn stack jag iväg till Karhukopio för att kopsa det jag behövde. Stod där och nynnade för mig själv och kopierade en stund och trampade sedan hem. Ah - en bra dag. En dag då saker blir gjorda.

Kvällen avslutades med lite skrotlyft i allsköns ro. Kvällskaffet intas för närvarande, och det smakar mumma!

Pappa gjorde mig glad!


Precis som jag gissade funkade det ti beiss. På hallmattan idag låg ett stort kuvert, och i det en almanacka från pappa. Metsäliittos, naturligtvis. Och såhär tummen upp blir det för orrspel på köksväggen. Tack pappa! Just en sådan!

Nu önskar jag mig en ponny.

Sovasovasova - sängsängsäng

Igår sov jag till klockan ett. Klockan ett! Jag har ju sagt att det är någonting skumt med mitt sovande, men någon förbannad ordning ska det vara i helvetet också. Inte för att jag brukar stiga upp för att koka gröt och göra morgongymnastik till radion för klockan sex på morgnarna annars, men ändå. Jag brukar masa mig upp i alla fall kring nio-halv tio på helgerna.

Inte ens i krapula brukar jag sova särskilt länge. Tvärtom brukar jag vakna tidigt och precis hinna tänka att jag mår som en prinsessa. Sedan lallar jag på som vanligt tills smygkrapulan kommer tassande och slår en i huvudet ett par timmar senare.

I somras när vi hade varit ute en sväng vaknade jag en åtta-tiden (förvisso fullt påklädd ovanpå sängtäcket, men det behöver vi inte tala så högt om...) och kände mig förvånansvärt fräsch med tanke på att det hann bli lite väl mycket rödtjut kvällen innan. Klädde av mig och skulle precis fortsätta slappa under täcket som sig bör en söndagsmorgon när jag råkade drabbas av en bakfylla utan dess like. Det resulterade i akut magafari till strax före klockan fyra på eftermiddagen. Så kan det gå.

Igår hade jag dock inte ens krapula att skylla på. Jag hade haft en ytterst stillsam kväll då jag först kutade över på kaffe med nybakta muffins hos grannen. Läckert att inte ens behöva stänga jackan när man bor så nära varandra. Sedan blev det en lördagsgodis och Elefantmannen på DVD hemma i soffan. Ändå sov jag som en klubbad sälunge tills morgonen hann bli eftermiddag.

Inte nog med det. Efter att ha druckit kombinerat måriskaffi och ettmeddaskaffi tog jag en tupplur (!) på soffan, och fick inte särskilt mycket mera gjort den dagen. Framåt kvällen drog jag till med en löprunda, och sedan sov jag gott hela natten. Haha!

lördag 27 mars 2010

Hänt extra


Jag har inhandlat en vårblomma. I vit kruka, ska jag be att få tillägga. Vita blommor är för övrigt mina favoriter. Allt från vita tulpaner till liljekonvaljer till... andra vita blommor. Våren är alltså officiellt välkommen nu!

fredag 26 mars 2010

Det kom ett kort


När jag kom hem idag väntade ett kort på hallmattan. Från bästaste ex-sambon som för tillfället bor i Skottland. Jag blir alltid glad över att få handskriven post, som brev och kort. Allra roligast är det att få post när man minst anar det, utan att det beror någon speciell händelse, typ vändag eller jul.

Allra mest speciellt roligt är det ju när motivet föreställer ett sjöodjur i basker. Tack C!

Forskning, sjömän, krokar


Igår tog jag min bror till hjälp och åkte runt för att samla in det sista materialet till min gradu. De sista daghemmen och skolorna besöktes, och med bilskjuts gick det riktigt snabbt. I spegeln: forskaren själv.

I ett av daghemmen satt en liten minimänniska och pynjade av sig gummistövlarna i vindfånget. Direkt när jag klev in pep han: "Vad heter du?". Jag svarade att jag heter Maja, varpå han sken upp. "Vi har också en Maja här! Där uppe!". Sedan fjantade han iväg och ställde sig i trappan till andra våningen och hojtade: "Maja, Maja! Här är också en Maja! En till!".

Var faktiskt klar med insamlandet till lunch. Tog lunch på "sjömannaskolan" där min bror går. Det var glest med kvinnfolk där, men desto tätare med karar i skägg. Skägg är tydligen kova sana om man är sjöman.

På en sjömannaskola skulle man kunna vänta sig att det serveras sjömansbiff, sjömansgryta, salt sill ur stora tunnor och rom att dricka. Det gjorde det händelsevis inte. Det man däremot bjöd på var - ärtsoppa. Ärtsoppa är enligt mig inte mat. Det är inte överhuvudtaget värdigt som människoföda. Varför vill man äta sådant som för det första liknar kräk, och dessutom rimmar på både fjärt och stjärt?! Det bara måste ju vara äckligt!

Nå, man får ta seden dit man kommer. Som en tapper sjöman skyfflade jag in en tallrik ärtsoppa. Det gick ner om jag undvek att titta ner i tallriken och istället låtsades att det var någonting godare jag åt. Till exempel uppblött papp.


Sedan tog vi en sväng via Ikea respektive Biltema, där jag inhandlade lite krokar. Med brors hjälp skruvades de upp i min sovalkov, och fungerar nu som kläduppbevaringsföremål. När man har begränsat med utrymme vill man helst inte slänga vardagskläderna över till exempel en stol, för då har man ingenstans att sitta. Dessutom gillar jag ju detta med systematik.

torsdag 25 mars 2010

Läsarnas val

Jag väljer att berätta om min tid på peffan (pedagogiska fakulteten, alltså "lärarhögskolan") i Vasa, varför jag slutade och varför jag därmed inte blev lärare. Och vad jag egentligen tycker om PF. En ganska intressant fråga, jag har skrivit förvånansvärt lite om Vasatiden, med tanke på att jag hann tillbringa en bra stund där.

När jag var nitton år tog jag stundenten i Karleby. Funderade redan då på detta med talterapi, men på den tiden fanns ingen svensk utbildning. Jag sökte alltså till Oulun Yliopisto, för att studera samma sak på finska. När man är nitton är man tydligen odödlig. Magistersexamen på finska - lätt! Till mitt försvar ska jag säga att jag tror att det nog skulle ha kunnat gå riktigt okej. Man fick skriva tenter och arbeten på svenska, även om undervisningen gick på finska. Skulle antagligen ha varit en grymt lärorik tid.

Jag var och skrev inträdesprovet på våren 2003, men kom inte in. Ibland funderar jag på hur mitt liv skulle se ut idag om jag hade blivit antagen. Antagligen väldigt annorlunda. Knappast hade jag bott här, till exempel.

Som andra alternativ sökte jag halvhjärtat till PF i Vasa. Mest för att komma in någonstans, och PF är inte särskilt krävande på den fronten. Jag sa till och med under intervjun att jag absolut far till Uleåborg om jag kommer in där, för jag vill hellre bli talterapeut. Ändå kom jag in.

Alltså blev det Vasa hösten 2003. Jag trivdes jättebra, hade massor med vänner och bekanta i stan, så där så man stötte på folk i alla butiker och på gatan. Studielivet var också uppskattat. Varje, varje, varje tisdag köade vi utanför Ollis, och sedan drack vi öl för två euro stopet, och salmix-shottar till samma pris. Emma och jag brukade sitta i evighetslånga diskussioner i skolan. Det var luncher som varade i timtal och maratonkaffepauser.

Det var egentligen bara en sak med Vasa jag inte gillade det minsta, och det var peffan. Jag trivdes aldrig där, och det var mitt eget fel. Jag har aldrig velat bli lärare. Jag kan inte tänka mig att arbeta som en sådan, och har inget som helst intresse för yrket. Jag tycker att det verkar långtråkigt och ointressant, hela grundskolemiljön är för mig motbjudande.

Jag passar inte som lärare. Jag har inte tålamod att vara en auktoritär hönsmamma som håller ordning på en klass. Som ska medla i barns konflikter ("Man får inte kasta snöbollar!") och tjata om samma saker tusen och en gånger ("Tysta nu! Nu får ni lyssna. Sch! Tysta! Nu får ni sänka volymen. Flickor, tysta där bak!").

En gång var jag på praktik i ett lågstadium där man under två veckors tid förhandlade om en snökoja. Läraren förmanade att "Man kan inte äga en snökoja på gården. Alla måste få vara med och leka i den!". Det måste de inte alls! Livet är inte rättvist, för fan. Väx upp och bygg en egen jävla koja om ni vill ha en. Den som har byggt kojan bestämmer väl vem som är med. Eller skit samma förresten - det är bara en snöhög, era töntar. Hade jag lust att säga. Jag kan liksom inte på allvar börja argumentera om sådana saker.

Det var alltså mitt eget fel. Man ska naturligtvis inte gå på en utbildning som leder till ett yrke man inte vill ha. Men av någon anledning blev jag bara kvar. Det var enkelt att bara trava på i samma hjulspår. Jag hade mitt sociala nätverk i Vasa, och jag ville vara där. Jag hade min dåvarande pojkvän där. Jag hade i princip alla min bästa vänner där. Jag älskade studielivet och allt som hände i Vasa. Allt utom skolan.

Jag gjorde någon halvdant försök till att söka till logopediprogrammet i Umeå, beställde studiehandboken, ansökningsblanketter och ringde till studentexepditionen i Umeå, men det visade sig att man bara tog in folk med 1½ års mellanrum. Och inte just det året jag ringde och hörde mig för. Då blev det av bara farten ett år till i Vasa.

Det var inte bara själva målet med peffan, alltså att bli lärare, som inte lockade. Själva utbildningen var inte min grej. De som har gått på peffan vet hur det ligger till, och det är inte hävt. Ni vet de där duktiga och präktiga flickorna som finns på de flesta årskurser i grundskolan. Alla sådana samlas under samma tak på peffan. Tillsammans med några vilsna pojkar. Attityden är därför duktig, besserwisser-aktig och relativt falsk. Så klart fanns det undantag - jag hade många fina vänner på PF, en del av dem har jag kontakt med ännu idag.

Men den allmänna attityden på peffan saknar jag inte ett dugg. Lite sådär att "om du får någon information som inte andra har - håll den hemlig så kan de ovetande hamna i klistret!". Som flyttade föreläsningar, tentkapitel som tillkommit, var man hittar material, studiecirklar och annat som man gärna vill vara medveten om. Sådant hölls ofta hemligt, så fick de präktiga känna sig extra duktiga. Och så kan man oskyldigt säga att "jahaaaaa... du visste inte att vi andra hade träffats och gjort den här uppgiften tillsammans, ojdå".

Jag är dock medveten om att det här till en stor del nog var beroende av mig själv. Eftersom jag inte hade något intresse av hela utbildningen, var jag en sådan som folk irriterade sig på. Som med flit gjorde saker och ting dåligt, lämnade uppgifter ogjorda och sket i att dyka upp. Och försökte göra mig lustig över saker istället för att bara utföra det vi skulle. Satt mest och petade med onödigheter, och la mera tid på att kritisera skolan och lärarna och uppgifterna än på att få någonting produktivt gjort. Ett riktigt teini-uppträdande.

Ibland skäms jag ganska rejält över mitt beteende på peffan. Jag stötte faktiskt på en klasskompis från PF på krogen en gång för ett par år sedan. Lite lätt salongsberusad och emotionell bad jag om ursäkt för mitt beteende och min attityd. Hon sa faktiskt att hon förstod att jag aldrig trivdes där, och att hon var glad att jag hade kommit in på den utbildning jag ville från första början. Det kändes helt okej. Fast ibland skäms jag ändå. Det var ju så onödigt.

Därför kommer jag aldrig att glömma de där små sakerna på logopedin, de som har gjort mig så glad. Som när jag kämpade med statistiken ifjol, och klasskompis J som hade klarat tenten gav mig sina anteckningar "...om de kan vara till någon hjälp" tills jag skulle skriva. Anteckningar som hon själv hade lagt massor med tid på, men inte tvekade att låna ut om det kunde gagna en klasskompis. Eller att folk alltid frågar hur det är när man springer på dem i skolan.

För att inte tala om våra hjälpsamma lärare. Som mailar och kommenterar och frågar och peppar med uppgifter och avhandlingar. Det är annat än lågstadiepedagogiken på PF. Den som riktas mot de studerande, alltså. Kommer aldrig att glömma "sittpricken" man skulle hålla rumpan på när vi hade teori i jumppasalen. Alla hade en egen prick. Även Brita, 40 år och vuxenstuderande.

Speciellt det där sista året i Vasa började jag få seriös leidon. Nu var inte studielivet särskilt kul längre, det strulade med pojkvännen, och skolan blev till absolut nada. När vårterminen började blev jag singel och än mer uppgiven med hela detta stapplande. Slutade skolan helt och hållet, och extraknäckte bara lite som kvällsvakt på ett ställe i Smedsby. Nu var jag dessutom så persauki som man kan vara. Inga pengar alls. Det var ganska deprimerande. Och man kan inte be om pengar av sina föräldrar när man är ett sådant slakär så man inte ids studera, och inte har ett heltidsjobb. Major wake up-call. Nu jävlar.

Jag skaffade böckerna till inträdesprovet i logopedi på Åbo Akademi, för nu hade en sådan utbildning startats. Och resten är historia, som det heter.

Det här kanske förklarar lite varför det blev tre år i Vasa, trots att det inte ledde någon egentlig vart. Varför jag både trivdes och vantrivdes samtidigt. Det bevisar hur fort tiden kan gå om man inte är vaksam, och att det krävs en liten kraftansträngning för att bryta gamla mönster.

Idag har jag samlat in det sista materialet till gradun i logopedi. Det trodde ni inte!:)

onsdag 24 mars 2010

Fick storhetsvansinne

Jag fick plötsligt storhetsvansinne och kände mig som en kändisbloggare. Detta i och med att min besöksmätare nyss passerade 10 000 unika klick. Därför kommer jag nu att be att någon av er klickare bestämmer innehållet i ett inlägg. Alltså:

Var så god och önska ett inlägg!

Jag lovar att jag skriver om vad som helst. Vad vill ni höra? Något specifikt ni tycker att jag bör ta upp? Har jag undanhållit någonting viktigt? I'm all yours! Kravet är dock att det ska komma önskemål från mera än tre personer. Jag väntar. Bollen är hos er.

Comeback

Ikväll stack jag iväg på ett Bodypump-pass för första gången på cirkus två år. Så länge jag bodde i Hallis gjorde jag två pass i veckan, eftersom det fanns så nära till hands, bara en knapp kilometer ifrån lägenhetsdörren. Jag springer förvisso och lyfter skrot så där annars också, men själva Bodypump-konceptet har rostat lite.

Bodypump är nog en av de roligaste träningsformerna jag vet. Det är en kul kick att få lyfta skivstänger i grupp med pumpande musik och till någon annans instruktioner. En total kontrast mot ensamma löprundor och egenkomponerade gymprogram som jag oftast sysslar med. Jag ser tjusningen i dem också, men kontrasten! Kontrasten, mina damer och herrar! Dessutom är pumppi (som man sådär nonchigt kan kalla det) grymt effektivt. Alltså i klartext utmattande.

Det var tungt idag. Två års pumppipaus är verkligen två ljusår. Ungefär en tredjedel in i passet darrade mina ben så grymt så jag knappt hölls stående. Hu, vilken känsla. Skräckblandad förtjusning. När jag - rätt så medtagen - skulle hoppa av cykeln hemma på gården gav båda knäna bara efter. Som tur höll jag i cykelstyret, annars hade jag segnat ihop på uppfarten.

Jag räknar med att vara ganska ynklig imorgon. Om det inte hörs någonting av mig så vet ni var ni har mig. Kvidande av smärta på sängbottnen.

tisdag 23 mars 2010

Tisdag - tristdag

Igårkväll var jag på en hurrrjat bra löprunda. Lite nya vägar, frisk och lite småkylig kvällsluft, klart väder. Och lätta fötter. Kändes riktigt läckert. Jag funderade på om jag borde testa på Sandskata-långlänken i sommar någon gång. Den har jag inte gjort sedan jag var 19. Men då ska jag ha pappa som cyklande vätskeassistent med mig, precis som då.

Idag har jag till exempel suttit i skolan och ringt runt och skaffat mera gradumaterial. Det börjar förhoppningsvis vara det sista ringandet och samlandet nu småningom. Annars går det helt okej, men att sitta och ringa en ziljon samtal och säga samma sak hela tiden börjar smaka trä. Som tur är jag inte telefonförsäljare.

För övrigt så har jag lyckats odla två gigantiska finnar i pannan under den senaste veckan. Så fort den ena började lugna ner sig så blommade den andra upp. En riktig liten vulkan - och mitt på synligaste platsen i pannan. En sådan herrans tur att jag i övrigt är så förstummande vacker att ett par finnar inte ens kan skönjas i skenet av min bländande skönhet. Bah!

måndag 22 mars 2010

Vill du göra mig glad?

Jag skulle behöva en väggkalender. Detta påminns jag om varje gång jag står i köket, för där spretar den tomma kroken där jag hade en sådan ända tills 2009 blev 2010 och den upphörde att tjäna sitt syfte.

En kalender på väggen är himla bra. Där kan man utan ansträngning kruxa i viktiga saker och ha dem på bekvämt avstånd när man behöver kolla någonting. För mig existerar nämligen inte kårkalendern, den jag lever utifrån, under veckosluten. Varje vardag kollar jag tider, föreläsningar och terapier i kårkalendern. Där står också andra viktiga saker, typ läkartider och födelsedagar. Råkar någon fylla år på en söndag så upptäcker jag det tidigast på måndag.

Kommer aldrig ihåg att köpa en väggkalender när jag är i butiken. Det är bara just där i köket när jag ska kolla ett datum jag jämt upptäcker att kalenderplatsen är tom. Dessutom vet jag ju att normala familjer får flera kalendrar i året, som reklam eller via arbetsplatsen, eller också delas de ut här och där. Jag hör inte till någon sådan samhällsgrupp som man öser kalendrar över.

Vill du göra mig glad och kanske få några pluspoäng inför himmelriket? Skicka hit en överlopps kalender, vetja! Jag kan utlova ett skojigt vykort eller någonting som tack. Kanske någon karamell eller annat trevligt.

Ninna-ninna-ninna-naa... dagens middagstips!


Den perfekta middagen. Tar ett par minuter att svänga ihop, innehåller massor med nyttiga proteiner och mättar alltså på ett bra och långsiktigt sätt. Detta är en tacomelett! Alltså en omelett med lite taco-stuk. Jag gjorde den för att jag råkade ha litelite färdigstekt, kryddat maletkött i kylen... och inte särskilt mycket annat.

Först tager man ett ägg. Man kan ta två om man vill, men nu ville jag ha en miniomelett. Man knäcker det och vispar sönder det lite med en gaffel. Därefter tillsätter man en liten slurk kallt vatten. Jag har från säkra källor (alltså matlagningsprogram på tv) hört att man i omelett ska använda antingen matlagningsgrädde eller vatten att späda med. Inte mjölk. Mjölk gör att det blir simmigt och grått och slemmigt. Jag kryddar äggblandningen lite med salt och svartpeppar. Köttfärsen är ju redan kryddad, så det krävs inte så mycket.

Jag steker först äggmömmön kanske en halv minut i en het panna med olivolja. Sedan strör jag över köttfärsen som alltså är smaksatt med tacokrydda. Vill man kan man riva över lite ost. Man kan vrida ner värmen lite och vänta tills ytan börjar ha stelnat. Sedan viker man omeletten dubbel och hivar upp den på ett fat. Jag brukar smeta på en klick hot salsa och servera portionen med sallad och en sked grynost.

Ett tips på en hälsosam snabblunch. Tacomelett. Mmm...

söndag 21 mars 2010

Det var mitt fel

Den där nedslående snöyran som härjar utanför fönstret för tillfället är en följd av att jag hann yra om vår, sol och bar asfalt. Sådant får man aldrig säga högt. Det leder ofelbart till en förlängd vinter.

Jag drog på mig ytterkläderna för en kvällspromenix, snöovädret till trots. Det yrde och blåste och snöade så att jag knappt såg handen framför mig, och trottoaren hade förvandlats från bar backe till åtskilliga centimeter slask.

Såhär.


Den berömda Kvarnbron, fortfarande med häng i mitten. Såhär.


Och såhär. Hmpf...

Frasse


Jag har - som de flesta som känner mig nog vet - varken intresse eller tålamod att följa med någon tv-serie. Men en sak jag tittar på ganska ofta är Frasier. Det är en serie som tilltalar mig av någon anledning. Den är lagom rolig. Intressant. Gullig. En snäll tv-serie som ger mig ro i själen. Många kvällar brukar avslutas med att jag slänger mig på soffan och tittar på Frasier, för det brukar sändas sisådär en halv tolv-tiden.

Jag gillar dig, Frasier. Och allra speciellt pappa Martin Crane. Med sin lilla fåniga hund Eddie.

En bra helg

Det är söndag idag. Jag har sovit länge, och sedan dragit med mig täcke och kudde till soffan och suttit invirad som en korv och druckit morgonte. Tittat på allehanda enkla tv-program, sådana som kommer på söndagsförmiddagar. Ni vet, makeovers och inredningsprogram.

Har haft en ovanligt trevlig och mysig helg. Den började med den uppskattade filmkvällen hos E, tack och lov för snälla klasskompisar! Igår cyklade jag ner på stan för att träffa en god vän över en kopp kaffe. Gruset knastrade under cykeldäcken, och det var så ljummet i luften att jag direkt fick slänga vantarna i cykelkorgen och trampa vidare barhänt. Skönt! När jag åkte nedför en backe (och nu läser jag att mitt kaffesällskap gjorde samma sak!) kände jag våriga vindar i ansiktet och tyckte att hörni, det här Åbo är nog ganska okej ändå:)


Satt en lång stund och myste med vad som blev dagens lunch för oss båda två - kaffe och en nybakt kanelbulle på Café Art intill åstranden. För er som inte har upptäckt det själva: inför en dag i veckan som är godisdag. Mamma visste nog bäst ändå. När det är den enda gången du äter sötsaker så smakar det extra gott. Och lyxigt!


På kvällen gick jag på bio tillsammans med fyra andra flickor. Såg en film jag aldrig skulle ha kommit mig för att se själv - nämligen Alice i Underlandet. Jag visste på förhand att det inte var min genre, men helt klart en upplevelse att se. Inte minst för att den visades i 3D, och man satt i sina glasögon och duckade för flygande svärd och småsten. En fantastiskt vacker film, med trolska skogar, höga berg och djupa dalar. Och svävande sagodjur som man nästan instinktivt ville sträcka ut handen och röra vid.

Salen var jättelik. Vi satt på andra raden, och hade över 500 personer bakom oss. En riktigt mäktig känsla. Till och med jag som inte är någon filmtittare kunde helt klart njuta av skådespelet på duken. Och så var det lite lustigt när man vände sig mot sin radkamrat och var tvungen att kväva en fnissning. Folk i 3D-glasögon ser bara så galna ut. Som en blandning av en knäpp professor, en dykare och en gigantisk nörd från 80-talet.

Trevlig lördag, med andra ord.

lördag 20 mars 2010

Din lata jääävel!

Kolla. Om man har ett ganska tråkigt jobb, som till exempel att dela ut reklam i tusentals höghus med mångamånga trappor. Då kanske man tycker att ens arbetsdag kunde gå litelite fortare. Kanske hittar man på trix för att få slut på reklambunten fortare?


Den lilla latmasken som delar ut reklam i mitt hus har till exempel uppkommit med följande idé: "Hey! Jag lägger två blad i varje brevinkast! Då är jag klar dubbelt så snabbt!". Sedan går den lömska typen till sin chef och säger: "Klart! Alla tvåtusen blanketterna utdelade!". Så får han sin lön för fusket och går hem för dagen. Slugt. Fult, men slugt.

Ett glas rött och en chick-flick

Tog en löptur på lite nya vägar igårkväll. Sådär på måfå, vilket brukar resultera i att jag springer inihelvete fel och villar bort mig totalt. Jag är en sådan som kan tappa bort mig på väg till butiken ifall jag av misstag kliver av trottoaren. Nå, det hände inte igår, utan det blev en riktigt lagom löpsväng. Mina fötter simmade i ganska många vattenpölar, men det var varmt så det gjorde ingenting.

När jag brakade in genom dörren, slirade jag via duschen och hoppade i rena kläder. Sedan sms:ade jag klasskompis E att jag alldeles strax var på väg dit på den överenskomna film- och myskvällen. Att jag bara skulle fixa någonting att äta först. Hann precis knäppa på en pastakastrull när svaret kom. "Kom direkt hit bara. Det blev en portion spaghetti med köttfärssås över".

När man har varit och tränat är det bästa man kan få höra att någon bjuder en på mat. Det där att stå med farligt lågt blodsocker och försöka hacka tomater och steka köttfärs är inte alltid så kul. Dessutom farligt för omgivningen att till exempel försöka göra sig lustig när man står med en Mycket Vass Kniv i handen och darrar av hunger. Fråga Mika.


Alltså fick jag hoppa direkt på cykeln och trampa en liten nedvarvning i lugnt tempo en bit bort. Mitt första besök hos klasskompis E inleddes alltså med att jag gick lös på hennes matrester. Skulle egentligen fota den eminenta portionen pasta bolognese, men ack - det hanns inte med före den var slut. Mina lovord till kocken, hur som helst. Det var jättegott!

En riktigt trevlig kväll hade vi i alla fall, jag och ett par till. Tittade på en lagom IQ-befriad och klyschig tjejfilm och sippade varsitt glas rött. Och åt ungefär ett halvt grönsaksland av morötter och gurka tillsammans. Allihopa uppkurade i typ världens puffigaste säng med en miljon kuddar. Som J så träffande uttryckte sig: "Alltså man blir aldrig besviken när man kommer hit!".

Tack snälla E för att vi fick komma. Och tack för att du med mild beslutsamhet bjöd in mig. Jag är väldigt asocial och har aldrig tillräckligt med motivation och företagsamhet för att själv komma mig utanför den egna dörren. Det var jättetrevligt! Kram!

fredag 19 mars 2010

Mitt i stan bor en kille...



Det här programmet eelskade jag som liten! Jag nämnde det idag under lunchen med ett par av klassflickorna, och måste söka upp det på nätet. Strofen som lyder "Emma finns bara i fantasin, men hon är fin" brukade jag nynna för min egen Emma i Vasa, vill jag minnas:)

Görs det sådana här program numera? Eller borde man se till att samla ihop och på egen hand spara alla genialiska barnprogram, som Barnen i Bullerbyn, Kalles klätterträd och Skrot-Nisse? Så att framtidens barn inte ska dömas till evigt Pokémon och annan galenskap.

+

Idag är det i alla fall plusgrader! Sisådär en sex stycken. Det betyder att jag med risk för Eget Lifv störtade i nedförsbackarna mot skolan medan slasket stod i mäktiga svallvågor omkring mig. Några timmar senare när jag cyklade hem för dagen var det bar asfalt nästan hela vägen. Känns helt superbt att känna asfalten under däcken, och veta att när jag bromsar - då bromsar cykeln, och när jag kurvar - då följer cykeln den körlinje jag anger. Att cykla på snö och is är lite som att ta iland med en båt; du kan styra lite ditåt, men måste räkna med de yttre omständigheterna när du siktar in dig mera exakt.

Där det inte var bar mark, var det däremot rekordjävligt före med sörja som får cykeln att slira runt exakt som den vill. Och sällan ville den dit jag ville. Med lite tur och en fortsatt varm helg kan det vara riktigt skönt peedfööri på måndag. Med lite mindre tur kan det vara satans kallt och snöyra. Sitä ei tiedä pirukaan, för att dra till med ett citat.

Dålig dag

Äh. Hade precis laddat akkun till kameran, och vände linsen mot mig för att hastigt ta ett testfoto och kolla inställningarna. Den som fastnade på bilden var inte trevlig. En plufsig, blek figur.

Inte min dag idag. Jag har redan leidon. Äh.

onsdag 17 mars 2010

Falarätt, falafel

Idag på väg hem från butiken bongade jag en man som förutom att han var ganska packad dessutom var på taskigt humör. På långt håll såg jag hur han gick fram och knuffade och försökte slåss med två helt oskyldiga fotgängare. Jag tog därför ordentligt med sats innan jag cyklade förbi honom bakifrån. Mig får han gärna putta på, jag puttar väl tillbaka om det fordras. Men min cykel! Nåde den som lägger ett finger på min cykel!

Annars så har jag idag ätit falafel. Det smakar fortfarande illa, för er som inte vet. Jag har ätit falafel många gånger, och det har smakat likadant varje gång. Eller illa och illa - inte äckligt som älgkött eller mögelost eller lever. Men torrt och tråkigt. Dessutom ser det ut som en blandning av harskit och hästdynga. Sådant som ser ut som bajs brukar sällan vara bra.

It's following me!

När jag startade från Österbotten i måndags lämnade jag en temperatur på -24 grader och mängder av snö, för att komma fram till ett Åbo där det var snudd på vår. Vårvinter i alla fall. Solen lyste så starkt att det riktigt värmde i ansiktet, och inne i lägenheten var det så varmt att jag fick öppna fönstren och veva igång fläkten. Trottoarerna var bara på sina ställen, och fåglar sjöng i träden.

Igår och idag har det snöat. Det yrde ner stora flingor igårkväll när jag var ute och sprang, och för tillfället vräker det ner mera. Den bara asfalten är ett minne blott, och cykelkorgen måste tömmas på snö innan man kan ta sig någonstans. Antiklimax.

---------------------------
Tillägg två minuter senare


Det som är lite lustigt är att Victoria Beckham har anlänt till Åbo igårkväll för att hälsa på maken David som har opererats här i stan. Jag undrar hur hon bär sig åt med sina skor i dessa förhållanden med snö och halka? Jag skulle vilja se henne gå snofsigt uppför Kaskisbacken iförd dessa självmordsvapen.

tisdag 16 mars 2010

Seminarum

Sitter och fördriver tid i skolan, fram till seminariet som börjar 17.15. Hur länge det håller på vet nog inte ens Gud fader själv. Förhoppningsvis ska man väl hinna hem till 4D. Inte för att jag vet vad som kommer ikväll, eller ens har tänkt titta - men poängen är att 4D-programmen (en dokumentärserie på Nelonen) börjar klockan 22.

Har vi inte slutat "seminera" innan dess kommer jag att resa mig upp och ursäkta mig med att jag måste gå hem och titta på trebenta pensionärer, pojkar som kräks eld eller skönhetstävlingar för lik. Eller vad det nu är för freakshow den här gången. "Hjälp, jag är rädd för vedträn!", kanske.

Idag cyklade jag till skolan med en last på ungefär 100 kilo blanketter. Åtminstone kändes det så. Så mycket jag fick att rymmas i cykelkorgen plus väskan. Materialet är nu parkerat i ett låst utrymme, och kommer att behandlas inom kort. Så fort de sista formulären är insamlade, vill säga. Tills dess har jag en del teori att jobba vidare med.

Sleepwalker

Jag har kommit in i en riktig sleepwalkerperiod. Alltså inte så att jag går i sömnen, för det brukar jag mig veterligen inte syssla med. Utan så att jag hela tiden befinner mig i ett slött, segt och sömnigt tillstånd.

I fredags somnade jag när jag höll på att byta om till löparkläder. Jo, på riktigt. Jag har mina träningskläder i bastun, för det är där jag byter om och duschar och har mig. Där är också golvet varmt och läckert, så ibland brukar jag lägga mig en stund på kaklet ifall jag är frusen till exempel efter en arbetsdag eller en utomhusvistelse. Nu skulle jag bara sträcka ut ryggen en stund innan jag drog iväg - och somnade på fläcken. Detta har hänt förr! Sov en dryg timme innan jag med ett ryck hoppade upp från golvet igen. En gång somnade jag bara för att jag satte mig i sittande ställning en stund, och vaknade 1½ timme senare.

Igår slängde jag mig på soffan en sväng, och innan jag visste ordet av vaknade jag och konstaterade att klockan var fem över åtta på kvällen. Diskade, pysslade och hängde kläder en stund, sedan slumrade jag till och från på soffan tills klockan var halv elva. Hämtade täcke och kudde, borstade tänderna och kurade ihop mig på soffan igen. Vaknade halv 02.30 och vinglade i säng. Imorse orkade jag med nöd och näppe tvinga mig upp klockan tio. TIO.

Jag är fortfarande megatrött. Känns som om jag skulle behöva sova i två veckor i sträck för att känna mig mänsklig igen. Är det våren? Eller vad är det? Jag äter i och för sig just nu en medicin vars biverkning ska vara trötthet, men någon slags jävla ordning ska det vara i helvetet också.

Vet någon var man får tag i ecstasy till billig peng? Eller amfetamin? Kaffe känns ingenstans mera...

Lasse tässä MORRROOOO


Igår satte jag mig igen på ett av statens röd-vita tåg för att åka tillbaka till Åbo efter en ganska lång tid uppe i Öja. Jag har jobbat lite, samlat in material till gradun, och dessutom pynjat på med lite smått och gott. Som att balansera två barn under 2½ år samtidigt i famnen till exempel:)

Jag satt i en vagn där det också fanns en sådan där affärsman. Tyckte han själv i alla fall. Han ringde oavbrutet i alla fall den första timmen, och inledde samtliga samtal med "No Lasse tässä MORRROOO!" med ungefär sju basuners röststyrka. Under varje samtal eskalerade decibelnivån tills det avslutades med "SELVÄ, SELVÄ! MORRRROOOO!". En kvinna som satt bakom mig reste sig småningom upp och skakade på huvudet. "Här orkar i alla fall inte jag sitta..." sa hon lågt till mig på finska, och gick iväg.

Sedan undrar jag - har ni någonsin har köpt tågbiljetter på stationen i Kokkola? Där jobbar nämligen Herr Artig! En stilig man i yngre medelåldern, klädd i VR:s strikta kostym med slips. Han är så otroligt artig och tackar och nickar så rysligt för varje kort man visar upp eller för varje ord man säger. Har suttit i biljettluckan flera gånger när jag har varit där. Herr Artig gillar jag.

Sådant på tåg denna gång.

söndag 14 mars 2010

Skiiiiiiiiiiiiiiit

Skit, skit, skiiiit. Vilken alldeles fantastiskt bedrövlig söndag. Jag har leidon i kvadrat och hatar för tillfället livet så där evinneligt mycket som jag brukar göra emellanåt. Jag har inte lust med någonting. Det här är inte ens skit. Det är död apa.

Idag skulle jag kunna tänka mig att byta liv med ganska många personer. Till exempel:


Jessica Biel. Studsa runt på stranden i Kalifornien och jogga, sporta, spela beachvolley, lyfta skrot och annars bara flexa med musklerna och se frisk och stark ut.


Eva Wahlström. Tuff, glad och cool. En kvinnlig boxare med dreadlocks. Kan det liksom bli mera YEAH?

Ett barn, vilket som helst. Som kanske har varit ute och lekt i snön hela eftermiddagen och nu kommer in och med röda kinder sätter sig för att äta kvällsmat. Makaronilåda, eller något. Och inte Maja, 26 år med sju miljoner usligheter som gnager i skallen.


En söt, gammal tant som inte har någon värk eller är alltför sjuk och trött. Och vars höjdpunkt på dagen är en kaffetår i sirlig kopp med en god, hembakt kaka till.

*Telefonen piper till*

Äh. Nu skiter jag i detta och hoppar i bilen. Ska hälsa på bästaste S och hennes fina mage. Det borde väl göra susen en söndag som denna..? Hoppas!


-------------------
Tillägg följande dag


Varför inte Ville Klinga? Glad och gullig. Dessutom med smilgropar, det som jag alltid har velat ha. Jag vill vara Ville Klinga!


Eller Susanna Kallur. Vilken fysik, och vilken positiv och energisk brud.


Eller så Madicken. Inte illa det heller.

lördag 13 mars 2010

Gurka


Sven har lärt sig att utan problem öppna kylskåpsdörren. Till följd av detta fann jag den här lappen uppsatt med magneter när jag kom till Öja senaste gång. Jag trodde först att det var en läppä, men en kväll när jag kokade kaffe lade sig Svedu på golvet och petade försiktigt upp svalskåpsdörren på kylen, ställde sig på baktassarna och strääääääckte sig till översta hyllan. Fick efter envist arbete fatt på gurkan och drog ut den på golvet. Sedan lade han sig på mattan för att tugga på och kramas med grönsaken. Sven eeelskar gurka.

torsdag 11 mars 2010

Och turen kom till Kokkola

Arbetet fortsätter. Idag har jag kört runt i Karleby med omnejd för att samla in material till gradun. Det var betydligt bekvämare än Vasa och Jakobstad, för här visste jag i alla fall på ett ungefär var de olika destinationerna fanns. Hur man än gör tar det trots allt hela dagen.


Som tur har jag hjälp av en sådan här liten kompis. Men det som tar mest tid är processen efter att man har hittat fram. Då ska man leta reda på en ingång. Sedan en lärare. Som i sin tur ska leta efter en lärare som vet vad det är fråga om. Som ska komma ihåg vilken undersökning det gällde. Och komma ihåg var blanketterna finns. Och så vidare, och så vidare:)

På vissa barnträdgårdar är man dessutom mycket ivrig att bjuda ut sina egna papper. Idag hann jag knappt säga: "Jag skulle hämta blanke..." innan dagistanten glatt avbröt mig med att hon ska hämta ansökningsblanketterna för dagvård. "Nej, alltså..." värjde jag mig och damen fortsatte med "Tavallinen ryhmä vai kielikylpy?". "Nejnej!" protesterade jag. Herregud, hade jag inte aktat mig hade jag ställt mitt barn som jag inte har i kö för dagisplats.

Så har jag återsett en massa gamla lärare, och tre skolor jag har gått i. Två lågstadier (de luktade precis likadant som då!) och min gamla högstadieskola. Historieläraren mötte jag i en korridor och han kände igen mig direkt, skakade hand och var så trevlig. Inne i lärarrummet hittade jag jumppaläraren, moddaläraren och samhällskunskapsläraren från gymnasiet.

Det blir en lite lustig situation när man träffar på sina lärare. Kan tänka mig att det är lite mysko för dem också. Som när jag träffar på mina gamla simskoleelever på krogen. Man ser bara Gäddviksstranden och små huttrande barn i Musse Pigg-simbyxor framför sig:)

Det har gått bra överlag idag. Det flöt på bra, och jag fick in rätt många blanketter. Hann till och med ta en förmiddagskaffe på Vittsar Shell samtidigt som jag tankade bilen. Och sedan trivs jag ju i Kokkola också, men det var väl ingenting nytt;)


Samlade alla blanketter i en låda, och när jag kom hem ställde jag för ett ögonblick boxen på golvet. Sven sket fullständigt i att materialet är konfidentiellt och snokade hejvilt i pappren. -Helt okej svarsprocent, tyckte Sven och gav två tassar upp.

onsdag 10 mars 2010

En dag i Vasa

Klev upp lite över sex imorse och ställde mig iväg till Vasa för att fortsätta fältjobbet med gradun. Det blev en lång dag igen, med körande härs och tvärs genom staden med omnejd för att hitta alla de skolor och daghem som deltar i studien.

Jag hade stor hjälp av GPS:en när det gällde att navigera till rätt adress, men i de flesta fall blev det ändå ett detektivarbete att hitta ända fram. Jag lärde mig ändå snabbt att spana efter klätterställningar - för där det finns klätterställningar finns det dagis och skolor. Och jag kan inte ens räkna hur många pyttesmå ungar i reflexvästar jag har sett stå och gråta i någon vattenpöl på någon gård idag. Minst en på varje dagisgård!

Hade hunnit med majoriteten av adresserna när klockan blev halv ett och jag hade stämt lunchträff med före detta studiekompanjon S på peffan. En laxsoppa senare var energidepåerna påfyllda, och ytterligare en kaffekopp efter det fick koffeinnivån att stiga till godkänd nivå. Arbetet kunde fortsätta, och jag hade ork att fortsätta racet efter gradumaterial.

När den sista blanketten för dagen var avhämtad åkte jag hem till E för en kaffekopp och lite välbehövlig vila tillsammans med fadderflickan B och hennes lillebror O. Att besöka Vasa är alltid trevligt, för här finns goda vänner bara ett telefonsamtal ifrån, trots att jag inte har bott i staden på flera år. Och här får man dessutom nöjet att få en liten dreglig bebishand instucken i munnen när man minst anar det. Eller en ivrig flicka som drar en i handen och envist befaller att "Kaj!" (=Maja) ska följa med och titta på än det ena, än det andra.

Strax före nio på kvällen var jag tillbaka på Nyströmsbackan. En lång och tröttsam dag, med mycket körande och travande fram och tillbaka. Imorgon fortsätter jag. God natt!

måndag 8 mars 2010

Vår i luften

Imorse var det - tro det eller ej - vår i luften! Termometern stod mera på plus än på minus, luften var mild, solen tvekade, det droppade från taken och fåglarna kvittrade. Speciellt de där två sista faktorerna gjorde att morgonen var exceptionellt läcker. Att se vatten droppa från istapparna och höra fågelsång gjorde gott efter den här tuffa vintern vi haft. Mmm. Fint.

Idag blev jag i bybutiken tillfrågad om jag går i gymnasiet. Och det är inte ens första gången. Inte illa för en som trots allt har fyllt tjugosex nyligen:)

Och jisses vad skönt det var utomhus när jag snörde på mig dojorna för en löprunda ikväll. Helt renplogade vägar, stjärnklart och en dryg minusgrad. Vägbelysningen speglades i den blanka skaren på åkern intill.

Till slut vill jag bara säga att jag å det djupaste beundrar positiva människor. Sådana som har fått ta emot törnar av alla de slag, men fortsätter att hålla huvudet högt och se fördelarna framom nackdelarna. Som kanske skulle ha all anledning att vara bittra, men som inser att det bara bromsar en själv. Att ens egen inställning sist och slutligen avgör, att man själv bestämmer hur man vill ha det. Som inte har förlorat förtroende för människor, och vill tro gott om andra. Att vara "snäll" har fått en väldigt negativ klang, det innebär i princip att man är naiv och enkel. Men att vara snäll är egentligen en mycket fin egenskap. Snälla människor är ofta bra människor.

Man kan ju inte annat än smälta...


...när det är sent på kvällen och man har lagt sig för att sova. Så hörs det ett diskret men enträget krafsande på sovrumsdörren. En liten, svart tass klämmer sig emellan och petar försiktigt upp dörren.

Sven tassar försiktigt fram till huvudändan av sängen. Reser sig tills han står med framtassarna på sängkanten. Lägger sedan sin lilla, kalla nos mot min näsa och trycker lätt. Sedan smyger han ut igen. Han ville bara ge en godnattpuss:)

söndag 7 mars 2010

Taskig bloggspiration

Har inte kommit mig för att uppdatera bloggen på evigheter. Orsaken är den samma som alltid - jag är i Öja. Om det beror på att här inte händer någonting, eller på att jag har fullt upp med mitt rafflande liv låter jag vara osagt. I Öja blir det allt som oftast skralt med bloggande.

Den här veckan har kantats av jobbigt väder. Ett massivt snöfall som aldrig verkade sluta, och som har orsakat igensnöade vägar, takras och trafikolyckor. Plogbilsförarna har jobbat dygnet runt, sovit någon timme här och där och fortsatt att ploga. Ändå hinner de inte ploga hälften av vad som skulle behövas. Jag har hört om folk som har varit tvungna att ta traktorn långa vägar till jobbet, helt enkelt för att man inte kommer fram med bil. Plogbilar har kört fast i snön och tvingats dras loss med traktor.

Det här är en riktig extremvinter. Snödrivorna är så höga att man inte ser någonting när man ska ut på landsvägen från infarten till gården. När jag har varit ut och sprungit är snövallarna på båda sidor av vägen lika höga som jag - man springer liksom i en tunnel utan tak. Och ändå har det vräkt ner mera och mera och mera.

Vackert är det så klart med all denna snö. Jag har dragit ut på små löprundor kvällstid, vädret till trots. I fredags hade både snöfall och vind avtagit, så det var riktigt skönt ute. Jag tog en runda i trakterna, och tänkte på hemvägen gena över Heimdjäälon, åkern som ligger strax bakom barndomshemmet i Djupsund.

Jag visste såklart att det var mycket snö, så jag var beredd att pulsa rejält de där två-trehundra metrarna. Jag ville bara testa, dessutom är det ganska skoj att härja i snö. Jag var dock inte beredd på att det skulle bli en sådan extrem upplevelse. Snön gick mig till grenen på de grundaste partierna. Stundvis till midjan. Och den var kompakt, men höll ändå inte att springa på. När jag hade kämpat mig halvvägs över åkern var det liksom för sent att vända om, så det var bara att fortsätta gräva sig fram. Man fick liksom ta sats och hoppa för att få fram ett ben i taget, samtidigt som jag grävde med armarna.

Ett par gånger tröt krafterna, och jag ramlade omkull. Då gällde det att försöka ta sig upp, vilket var lättare sagt än gjort. Snön gav efter, och det fanns ingenting att ta i, och mera snö rasade ner i gropen jag låg i. Det blev nästan obehagligt när det kändes som man skulle kvävas där i snön. Hur pinsamt skulle inte det ha varit? Att drunkna på sin egen åker, 150 meter hemifrån.

Det tog en dryg kvart att böka sig fram över åkern. När jag med darrande ben stapplade upp på farstubron var jag alldeles bortdomnad från midjan ner. Ländryggen krampade och jag var hejdlöst andfådd. Det var ganska kul, faktiskt. Lite otäckt, men kul:)



Att uttrycka mig som att jag var "helt slut" skulle jag ändå inte göra. Det kommer jag nämligen att tänka mig för innan jag säger att jag är. Inte efter att ha sett det här. Detta - mina damer och herrar - DETTA är att vara helt slut.

Igår var jag på ein, som det heter, till Wanha Lyhty. En fantastiskt god öl, vill säga. Varför är öl alltid så jävla gott när man har bil och vet att man bara får dricka en? Varför är det så?! Så fel...

tisdag 2 mars 2010

Men - nu RÄCKER det!!!


Det ser ut som om det här kvinnhjonet har tjutit som ett litet barn. Det har hon inte. Hon har bara varit ute och sprungit. I rejält snöoväder, tuff blåst och längs oplogade vägar. Det var kallt, tungt och jävligt. Hela jag var täckt av snö när jag kom in tillbaka efter förrättat värv. Snöblästrat ansikte, rimfrost på både krage och i ögonbryn och med våta skor.

Och - om det inte slutar vräka ner snö snart så börjar jag tjuta på riktigt. Ge mig en minusgrad, vindstilla och stjärnklart en kväll. Nyplogat, krispig luft och lätta fötter.