Läsarnas val

Jag väljer att berätta om min tid på peffan (pedagogiska fakulteten, alltså "lärarhögskolan") i Vasa, varför jag slutade och varför jag därmed inte blev lärare. Och vad jag egentligen tycker om PF. En ganska intressant fråga, jag har skrivit förvånansvärt lite om Vasatiden, med tanke på att jag hann tillbringa en bra stund där.

När jag var nitton år tog jag stundenten i Karleby. Funderade redan då på detta med talterapi, men på den tiden fanns ingen svensk utbildning. Jag sökte alltså till Oulun Yliopisto, för att studera samma sak på finska. När man är nitton är man tydligen odödlig. Magistersexamen på finska - lätt! Till mitt försvar ska jag säga att jag tror att det nog skulle ha kunnat gå riktigt okej. Man fick skriva tenter och arbeten på svenska, även om undervisningen gick på finska. Skulle antagligen ha varit en grymt lärorik tid.

Jag var och skrev inträdesprovet på våren 2003, men kom inte in. Ibland funderar jag på hur mitt liv skulle se ut idag om jag hade blivit antagen. Antagligen väldigt annorlunda. Knappast hade jag bott här, till exempel.

Som andra alternativ sökte jag halvhjärtat till PF i Vasa. Mest för att komma in någonstans, och PF är inte särskilt krävande på den fronten. Jag sa till och med under intervjun att jag absolut far till Uleåborg om jag kommer in där, för jag vill hellre bli talterapeut. Ändå kom jag in.

Alltså blev det Vasa hösten 2003. Jag trivdes jättebra, hade massor med vänner och bekanta i stan, så där så man stötte på folk i alla butiker och på gatan. Studielivet var också uppskattat. Varje, varje, varje tisdag köade vi utanför Ollis, och sedan drack vi öl för två euro stopet, och salmix-shottar till samma pris. Emma och jag brukade sitta i evighetslånga diskussioner i skolan. Det var luncher som varade i timtal och maratonkaffepauser.

Det var egentligen bara en sak med Vasa jag inte gillade det minsta, och det var peffan. Jag trivdes aldrig där, och det var mitt eget fel. Jag har aldrig velat bli lärare. Jag kan inte tänka mig att arbeta som en sådan, och har inget som helst intresse för yrket. Jag tycker att det verkar långtråkigt och ointressant, hela grundskolemiljön är för mig motbjudande.

Jag passar inte som lärare. Jag har inte tålamod att vara en auktoritär hönsmamma som håller ordning på en klass. Som ska medla i barns konflikter ("Man får inte kasta snöbollar!") och tjata om samma saker tusen och en gånger ("Tysta nu! Nu får ni lyssna. Sch! Tysta! Nu får ni sänka volymen. Flickor, tysta där bak!").

En gång var jag på praktik i ett lågstadium där man under två veckors tid förhandlade om en snökoja. Läraren förmanade att "Man kan inte äga en snökoja på gården. Alla måste få vara med och leka i den!". Det måste de inte alls! Livet är inte rättvist, för fan. Väx upp och bygg en egen jävla koja om ni vill ha en. Den som har byggt kojan bestämmer väl vem som är med. Eller skit samma förresten - det är bara en snöhög, era töntar. Hade jag lust att säga. Jag kan liksom inte på allvar börja argumentera om sådana saker.

Det var alltså mitt eget fel. Man ska naturligtvis inte gå på en utbildning som leder till ett yrke man inte vill ha. Men av någon anledning blev jag bara kvar. Det var enkelt att bara trava på i samma hjulspår. Jag hade mitt sociala nätverk i Vasa, och jag ville vara där. Jag hade min dåvarande pojkvän där. Jag hade i princip alla min bästa vänner där. Jag älskade studielivet och allt som hände i Vasa. Allt utom skolan.

Jag gjorde någon halvdant försök till att söka till logopediprogrammet i Umeå, beställde studiehandboken, ansökningsblanketter och ringde till studentexepditionen i Umeå, men det visade sig att man bara tog in folk med 1½ års mellanrum. Och inte just det året jag ringde och hörde mig för. Då blev det av bara farten ett år till i Vasa.

Det var inte bara själva målet med peffan, alltså att bli lärare, som inte lockade. Själva utbildningen var inte min grej. De som har gått på peffan vet hur det ligger till, och det är inte hävt. Ni vet de där duktiga och präktiga flickorna som finns på de flesta årskurser i grundskolan. Alla sådana samlas under samma tak på peffan. Tillsammans med några vilsna pojkar. Attityden är därför duktig, besserwisser-aktig och relativt falsk. Så klart fanns det undantag - jag hade många fina vänner på PF, en del av dem har jag kontakt med ännu idag.

Men den allmänna attityden på peffan saknar jag inte ett dugg. Lite sådär att "om du får någon information som inte andra har - håll den hemlig så kan de ovetande hamna i klistret!". Som flyttade föreläsningar, tentkapitel som tillkommit, var man hittar material, studiecirklar och annat som man gärna vill vara medveten om. Sådant hölls ofta hemligt, så fick de präktiga känna sig extra duktiga. Och så kan man oskyldigt säga att "jahaaaaa... du visste inte att vi andra hade träffats och gjort den här uppgiften tillsammans, ojdå".

Jag är dock medveten om att det här till en stor del nog var beroende av mig själv. Eftersom jag inte hade något intresse av hela utbildningen, var jag en sådan som folk irriterade sig på. Som med flit gjorde saker och ting dåligt, lämnade uppgifter ogjorda och sket i att dyka upp. Och försökte göra mig lustig över saker istället för att bara utföra det vi skulle. Satt mest och petade med onödigheter, och la mera tid på att kritisera skolan och lärarna och uppgifterna än på att få någonting produktivt gjort. Ett riktigt teini-uppträdande.

Ibland skäms jag ganska rejält över mitt beteende på peffan. Jag stötte faktiskt på en klasskompis från PF på krogen en gång för ett par år sedan. Lite lätt salongsberusad och emotionell bad jag om ursäkt för mitt beteende och min attityd. Hon sa faktiskt att hon förstod att jag aldrig trivdes där, och att hon var glad att jag hade kommit in på den utbildning jag ville från första början. Det kändes helt okej. Fast ibland skäms jag ändå. Det var ju så onödigt.

Därför kommer jag aldrig att glömma de där små sakerna på logopedin, de som har gjort mig så glad. Som när jag kämpade med statistiken ifjol, och klasskompis J som hade klarat tenten gav mig sina anteckningar "...om de kan vara till någon hjälp" tills jag skulle skriva. Anteckningar som hon själv hade lagt massor med tid på, men inte tvekade att låna ut om det kunde gagna en klasskompis. Eller att folk alltid frågar hur det är när man springer på dem i skolan.

För att inte tala om våra hjälpsamma lärare. Som mailar och kommenterar och frågar och peppar med uppgifter och avhandlingar. Det är annat än lågstadiepedagogiken på PF. Den som riktas mot de studerande, alltså. Kommer aldrig att glömma "sittpricken" man skulle hålla rumpan på när vi hade teori i jumppasalen. Alla hade en egen prick. Även Brita, 40 år och vuxenstuderande.

Speciellt det där sista året i Vasa började jag få seriös leidon. Nu var inte studielivet särskilt kul längre, det strulade med pojkvännen, och skolan blev till absolut nada. När vårterminen började blev jag singel och än mer uppgiven med hela detta stapplande. Slutade skolan helt och hållet, och extraknäckte bara lite som kvällsvakt på ett ställe i Smedsby. Nu var jag dessutom så persauki som man kan vara. Inga pengar alls. Det var ganska deprimerande. Och man kan inte be om pengar av sina föräldrar när man är ett sådant slakär så man inte ids studera, och inte har ett heltidsjobb. Major wake up-call. Nu jävlar.

Jag skaffade böckerna till inträdesprovet i logopedi på Åbo Akademi, för nu hade en sådan utbildning startats. Och resten är historia, som det heter.

Det här kanske förklarar lite varför det blev tre år i Vasa, trots att det inte ledde någon egentlig vart. Varför jag både trivdes och vantrivdes samtidigt. Det bevisar hur fort tiden kan gå om man inte är vaksam, och att det krävs en liten kraftansträngning för att bryta gamla mönster.

Idag har jag samlat in det sista materialet till gradun i logopedi. Det trodde ni inte!:)