Ikväll stack jag iväg på ett Bodypump-pass för första gången på cirkus två år. Så länge jag bodde i Hallis gjorde jag två pass i veckan, eftersom det fanns så nära till hands, bara en knapp kilometer ifrån lägenhetsdörren. Jag springer förvisso och lyfter skrot så där annars också, men själva Bodypump-konceptet har rostat lite.
Bodypump är nog en av de roligaste träningsformerna jag vet. Det är en kul kick att få lyfta skivstänger i grupp med pumpande musik och till någon annans instruktioner. En total kontrast mot ensamma löprundor och egenkomponerade gymprogram som jag oftast sysslar med. Jag ser tjusningen i dem också, men kontrasten! Kontrasten, mina damer och herrar! Dessutom är pumppi (som man sådär nonchigt kan kalla det) grymt effektivt. Alltså i klartext utmattande.
Det var tungt idag. Två års pumppipaus är verkligen två ljusår. Ungefär en tredjedel in i passet darrade mina ben så grymt så jag knappt hölls stående. Hu, vilken känsla. Skräckblandad förtjusning. När jag - rätt så medtagen - skulle hoppa av cykeln hemma på gården gav båda knäna bara efter. Som tur höll jag i cykelstyret, annars hade jag segnat ihop på uppfarten.
Jag räknar med att vara ganska ynklig imorgon. Om det inte hörs någonting av mig så vet ni var ni har mig. Kvidande av smärta på sängbottnen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar