Taskig bloggspiration

Har inte kommit mig för att uppdatera bloggen på evigheter. Orsaken är den samma som alltid - jag är i Öja. Om det beror på att här inte händer någonting, eller på att jag har fullt upp med mitt rafflande liv låter jag vara osagt. I Öja blir det allt som oftast skralt med bloggande.

Den här veckan har kantats av jobbigt väder. Ett massivt snöfall som aldrig verkade sluta, och som har orsakat igensnöade vägar, takras och trafikolyckor. Plogbilsförarna har jobbat dygnet runt, sovit någon timme här och där och fortsatt att ploga. Ändå hinner de inte ploga hälften av vad som skulle behövas. Jag har hört om folk som har varit tvungna att ta traktorn långa vägar till jobbet, helt enkelt för att man inte kommer fram med bil. Plogbilar har kört fast i snön och tvingats dras loss med traktor.

Det här är en riktig extremvinter. Snödrivorna är så höga att man inte ser någonting när man ska ut på landsvägen från infarten till gården. När jag har varit ut och sprungit är snövallarna på båda sidor av vägen lika höga som jag - man springer liksom i en tunnel utan tak. Och ändå har det vräkt ner mera och mera och mera.

Vackert är det så klart med all denna snö. Jag har dragit ut på små löprundor kvällstid, vädret till trots. I fredags hade både snöfall och vind avtagit, så det var riktigt skönt ute. Jag tog en runda i trakterna, och tänkte på hemvägen gena över Heimdjäälon, åkern som ligger strax bakom barndomshemmet i Djupsund.

Jag visste såklart att det var mycket snö, så jag var beredd att pulsa rejält de där två-trehundra metrarna. Jag ville bara testa, dessutom är det ganska skoj att härja i snö. Jag var dock inte beredd på att det skulle bli en sådan extrem upplevelse. Snön gick mig till grenen på de grundaste partierna. Stundvis till midjan. Och den var kompakt, men höll ändå inte att springa på. När jag hade kämpat mig halvvägs över åkern var det liksom för sent att vända om, så det var bara att fortsätta gräva sig fram. Man fick liksom ta sats och hoppa för att få fram ett ben i taget, samtidigt som jag grävde med armarna.

Ett par gånger tröt krafterna, och jag ramlade omkull. Då gällde det att försöka ta sig upp, vilket var lättare sagt än gjort. Snön gav efter, och det fanns ingenting att ta i, och mera snö rasade ner i gropen jag låg i. Det blev nästan obehagligt när det kändes som man skulle kvävas där i snön. Hur pinsamt skulle inte det ha varit? Att drunkna på sin egen åker, 150 meter hemifrån.

Det tog en dryg kvart att böka sig fram över åkern. När jag med darrande ben stapplade upp på farstubron var jag alldeles bortdomnad från midjan ner. Ländryggen krampade och jag var hejdlöst andfådd. Det var ganska kul, faktiskt. Lite otäckt, men kul:)



Att uttrycka mig som att jag var "helt slut" skulle jag ändå inte göra. Det kommer jag nämligen att tänka mig för innan jag säger att jag är. Inte efter att ha sett det här. Detta - mina damer och herrar - DETTA är att vara helt slut.

Igår var jag på ein, som det heter, till Wanha Lyhty. En fantastiskt god öl, vill säga. Varför är öl alltid så jävla gott när man har bil och vet att man bara får dricka en? Varför är det så?! Så fel...