söndag 31 januari 2010

Första klass

Det är bevisat. Det går inte att ställa sig iväg till tåget i tid. Inte någonsin. Jag kan inte komma ihåg att jag en endaste gång skulle ha kört i lugn takt från Öja till stationen i stan, stillsamt samtalande om väder och vind för att lugnt promenera in till biljettförsäljningen. Sedan stå på perrongen och invänta tåget och sedan sansat kliva ombord.

Idag varvade jag upp motorn på mammas röda Ford hemma på gårdsplanen medan föräldrarna skyndsamt drog in fötter och ben i bilen och snabbt stängde dörrarna. Med närapå ylande däck surrade vi iväg mot stan. Till och med mamma, som brukar tycka att jag kör för vårdslöst vände sig mot mig på Yxpilarääton och sa bestämt: "Lägg plattan i botten. Det är ju raksträcka här!".

Alltid bråttom till tåget. Alltid. Jag vet inte varför. Väskan var packad, jag var klädd och klar. Det är bara någonting i slutskedet av min planering som skiter sig så att det blir så inihelvete bråttom.

Åt helvete med den prydliga promenad in till biljettkontoret som anstår en dam - jag sprang som ett oljat streck och hojtade halvvägs framme vid kassan: "Åbo! Hinner jag?!". Damen i kassan knappade och klickade och knappade så tålmodigt och eftertänksamt på sin dator att jag var på vippen att fråga om hon hade tänkt lägga färdigt sin patiens eller vad det var fråga om. Till sist höjde hon blicken och förkunnade: "Tja... en minut".

Äh, vafan. En minut är ju ganska lång tid, beroende på vad man jämför med. Man borde ju logiskt sett hinna betala, få biljetterna, lägga växelmynten i plånboken, ta kappsäcken, promenera från biljettkontoret till spåret, öppna dörren och lyfta in packningen och sedan stillsamt stiga på själv. Eller?

"Tyvärr är tåget fullt" sa damen långsamt och tydligt. "Men det finns platser i första klass..." fortsatte hon sävligt. "Jajajaja!" avbröt jag och viftade med plånboken. Det fick bli första klass då, det hjälps inte. Efter ett rekordsnabbt betalade bokstavligen slet jag åt mig biljetten och sprang till tåget. Precis när jag klev på rullade det iväg. Tur att jag har så jävla lågt blodtryck av naturen. Med dessa stressiga pärsar stiger det i alla fall till normala nivåer.

Nu har jag i alla fall fått pröva på första klass, en ny upplevelse för mig. Lite rymligare säten, Iltalehti och Iltasanomat fick man att läsa, och så ingick obegränsat med vatten, kaffe, te och till och med små enstycksförpackade kex. Så utomordentligt gulligt av VR. Lite flygplanskänsla, faktiskt.

En lite snofsigare tågresa än jag är van vid. Inte helt fel.

lördag 30 januari 2010

Saker man kan höra i kafferummet på jobbet

En av vårdarna på jobbet har en pappa som är ganska gammal, men som fortfarande bor hemma och sköter sig själv de flesta dagar. Lite gaggig verkar han dock vara, för hon är tvungen att ringa och kolla hur det går då och då.

Till exempel igår, för att höra om han hittat hundkorven hon hade köpt åt hans hundar och lagt på nedersta hyllan i kylskåpet. Men inte svarade gubben, inte. Hon rynkade pannan lite förbryllat, och ringde till sin bror istället.

(På finska) "Hej, hördu! Skulle du kunna kolla om pappa har hittat hundkorven? Och - om det visar sig att han inte har fattat att det är hundkorv utan ätit den själv - kan du kolla så att han inte börjar slicka sig i röven?!".

Wanha Lyhty


Igårkväll gick familjen Kronqvist minus en bror ut för att äta middag i Kokkola. Vi gick till Wanha Lyhty, en väldigt mysig restaurang som jag bland annat har ätit studentmiddag på i nådens år 2003. De har god mat, tända ljus, mysig stämning och restaurangdelen är inhyst i en källarvåning. På övre våningen finns en bar med mjuka fåtöljer och gamla trämöbler där man kan sticka sig in på till exempel en kalja eller en fördrink. Själv har jag varit där på ett vinglas någon gång. Rekommenderas!


Det var riktigt gemytligt att sitta där och smutta på lite rött och njuta av Oscarschnitzeln, som jag beställde in. Mätt och belåten blev man också, eftersom maten på det här stället inte består av två korslagda sparrisar med en flisa parmesan överst.

Sådant en fredagskväll.

fredag 29 januari 2010

Inte somna, inte somna, inte somna...

Jag är precis hemkommen från mitt sista arbetsskift det här "jullovet". Jo, det som jag hade hoppats skulle bli arbete under julhelgen och mellandagarna och kanske en vecka in i januari blev i själva verket heltidskontrakt från mitten av december till sista januari! Väldigt skönt att få förtjäna lite pengar, och just så här lämpligt mitt inne i studieåret. Men det blev ett längre break från studierna än jag planerat, så det blir att sätta fart på när den nya veckan tar vid. Nu ska jag se till så det blir drag under galoscherna!

Jag klarar överlag bra av att jobba morgnar. Lite gäspigt är det såklart till en början, men samtidigt känns det bra att få gå hem på eftermiddagen. Där dyker min svaghet dock upp som ett brev på posten: eftermiddagskoman. Jag är som klubbad när jag sätter mig i bilen och åker hem. Segar mig in, byter kläder och kollapsar på soffan eller sängen för att - som jag lurar i mig själv - ta en powernap. Sedan är jag i princip medvetslös. Igår kom jag innanför dörren cirka halv fyra, dråsade omkull på sängen och vaknade kvart över sex. Fan också. Vad är det för vits med lediga kvällar om man sover bort dem?!

Fast det är ändå så kallt att man i det längsta drar sig för att göra någonting som innebär att man måste ta sig ut i kölden. Det rör sig omkring eller lite kallare än -20 hela tiden. Nu är det -16. Trots kölden tänker jag inte kura ner mig i någon filt på soffan idag, för det blir inte till någonting. Ska hälla upp ännu en kaffekopp och övervinna tröttheten.

onsdag 27 januari 2010

Kalla vindar

Synd att det skulle bli iskall halvstorm just idag när jag hade min lediga dag. hade eventuellt - eventuellt - tänkt dra ut på en skidtur längs öjaspåret med solsken på näsan och varm dricka i vätskebältet. Iskalla vindar är nämligen det iskallaste som finns. Blåsten får några minusgrader att kännas som värsta nordpolsklimatet, och det är så kallt att det gör ont. Hu!

Igårkväll var det också ganska kallt, runt tio minusgrader, men relativt vindstilla. Jag drog på mig windstopper-kallingar, iklädde mig reflexvästen, pluggade i hörlurarna och stack ut och sprang. Vilken vacker kväll! En riktigt, riktigt bra löprunda blev det dessutom. Den sista biten var en oplogad väg utan belysning, men någon sådan behövdes inte heller. Det var nämligen alldeles månljust. Fick en sällsam, nästan lycklig känsla. Alldeles ensam i kvällen och snön. Stjärnorna ovanför huvudet och andedräkten som ett vitt moln kring munnen. Knädjup snö som sprutade kring anklarna de sista några hundra metrarna.

Trots att det idag var ett bistrare klimat med tretton minusgrader och en redig blåst som fick snön att yra, tog jag en kort löplänk. Dubbla långkallingar under löparbrallorna, fingervantar under handskarna och uppfälld huva som skydd mot vinden. Det gick hur bra som helst.

Jag har haft mera inspiration att springa nu när jag har vistats i good old Öja. I Åbo har jag så klart också sprungit hela tiden, men sällan har det känts riktigt roligt - speciellt på den senaste tiden. Mest har jag gjort det som tidsfördriv, för att hålla igång kroppen och för att rensa hjärnan. Som variation till gymmet och för att jag mår bra av att röra på mig.

Det är en helt annan sak att jogga ut i mörkret och ensamheten ute på landet. Jag känner mig mera påfylld än uttömd efter en löplänk här. Ibland drar jag så klart på lite extra för att pina hjärtat lite och för att utmana kroppen, men oftast gör jag lagom korta små rundor. Det ska inte vara så att man bävar för en överlång löprunda, att man vet att man kommer att vara dödsslut och illamående när man kommer tillbaka. Att man måste backa nedför vindstrappan resten av kvällen. Hellre en bra, lagom runda där både kropp och knopp får det de behöver.

Imorgon blir det morgonskift, och sedan får vi se vad dagen bjuder på.

Hvad skall man bli?


Hittade en rolig bok i bokhyllan i min gamla kammare igår kväll. Jag är inte säker, men jag tror att den kommer från antingen mommos eller fammos. När eller varför vet jag inte, men den har stått i min hylla redan i många år, och jag tror att jag aldrig har öppnat den. Pärmen är brun och helt utan text, så jag har aldrig noterat vad den handlar om. Döm om min förvåning när jag för skojs skull slår upp den och på titelbladet läser "Hvad skall man bli? Ungdomens viktigaste fråga".

Ack om jag ändå hade öppnat den där boken tidigare. Kanske hade jag varit hjärnkirurg vid det här laget i så fall? Med privatmottagning i Monaco. Kanske hade jag uppfunnit ett botemedel mot all cancer, eller så hade jag blivit den första kvinnan på månen? Här tragglar jag på med mina studier ännu, och kommer så att göra ännu en tid...

Vilken läcker bok detta är! Tryckt i Stockholm år 1899, läser jag. Innehåller sex kapitel med maffiga rubriker, såsom "Vikten af tidigt arbete" och "Välj en nyttig, din lust och begåfning motsvarande kallelse" samt "Sträfva efter duglighet". Det sista kapitlet sammanfattas som "Det viktigaste bland det viktiga. Bed och arbeta".

Ett av kapitlen behandlar "äktenskapsfrågan". Författaren ger goda råd när det gäller val av partner, giftemål och att leva tillsammans. Allting är lustigt föråldrat, och särskilt jämlikt kan man inte påstå att det är. Men en sak framhåller skribenten tydligt:

"Framför allt, unga kvinna, gift dig icke med en man som är begifven på starka drycker! [...] Om jag hade en röst med tiotusen basuners styrka, så skulle jag ropa så att det återekade genom ditt väsens alla känslor och tankar dag och natt: Icke en drinkare!"

"Många flickor äro mycket lättsinniga, då det gäller denna sak. Man kan få se jungfrur gå arm i arm med druckna ynglingar. Usch, så fult, så förnedrande för dem! Ingen flicka, som har aktning för sig själf, gör så. 'Fröknarna' hålla ock till godo med tvåfota svin ibland".

måndag 25 januari 2010

Det är sig likt

Helgen = som den brukar = jobb. På lördag kväll for jag på kaffe tillsammans med fina flickorna L och B. Vi drog riktigt till Jakobstad, till caféet som heter Fredrika. På plats var ungefär vi och servitrisen. Undrar hur bra den där firman snurrar egentligen.

Jo, förresten. Ungefär halvvägs in i vårt fikande smällde det i dörren och en konstig tant kom in. Hon hade en lång kappa, stor mössa och röda vantar. Vankade fram och tillbaka. Ställde sig vid kassan utan att beställa någonting. Talade lite tyst för sig själv. Satte sig vid ett bord en stund. Tog till sist en runda till i caféet medan hon diskuterade med sig själv, och gick sedan ut. Inte den mest lönsamma kunden, precis.

På jobbet är det mesta sig likt. Jag har fått två armar kring mig av en gullig tant, samtidigt som hon mumlade "Se on mun kulta se..." med munnen mot min skjorta. Detta när jag förde en bricka med lite saft och smörgås åt henne till kvällsbit. Man smälter ju!

Har precis vippat in en kaffekopp medan solen utanför fönstret för snön att glittra. Nu börjar den här vackra tiden av vintern! Jag sticker iväg på kvällsskift. Sköt om er!

fredag 22 januari 2010

Jokapaikanhöylä M. Kronqvist

Igår hoppade jag in som vikarie på dagiset i Öja. På ett vis är ett sådant arbete lite liknande det jag gör på åldringhemmet, men samtidigt väldigt olikt. Till likheterna hör att man eventuellt kan vara tvungen att upprepa det man säger sjuhundra gånger, och det ändå inte nödvändigtvis tar skruv. Fast när det gäller åldringar kan man inte bli irriterad på samma sätt, eftersom de faktiskt helt fysikalist inte kan minnas det man har sagt för tre sekunder sedan. Barn väljer ofta att inte minnas eller fjanta bort det de inte vill göra, vilket för mig kan vara frustrerande;)

Det som förenar barn och åldringar är också att mycket handlar om rutiner och inrutade regler. Men - när jag ombads att bädda sängarna efter middagsvilan var jag på vippen att fråga föreståndaren om hur sängtäckena ska vikas in och i så fall hur många centimeter, tills jag kom på att detta är barnsängar på ett dagis. Huvudsaken är att de blir snyggt och prydligt bäddade, inte att de bäddas på exakt rätt sätt. Det är exempel på sådant som är exceptionellt viktigt och livsavgörande för en dement åldring. Att sängtäckets ränder är vända åt rätt håll, att dynan är ovanpå överkastet och att det står ett glas vatten och ett glas rödmjölk på nattduksbordet och att persiennerna är öppnade i exakt rätt vinkel. Varje dag.

Hela det där med att äta, gå på toaletten och ha rätt kläder på sig är ganska liknande för barn och åldringar i lite sämre skick. Man får påminna om att dricka upp mjölken, att inte ta flera knäckebröd nu, att gå och kissa innan vi går ut, att man måste ha ordentligt med kläder på sig, och så vidare.

Det som också förenar de jag vanligtvis jobbar med och dem jag umgicks med igår är söthetsgraden. Jag tycker nämligen att åldringar är så gulliga. Darrande, vithåriga, lomhörda mummun som man får ta i handen och tala högt i örat på. Som man får stoppa om och paja lite på täcket när man lägger dem till natten. Och visst var det gulligt när den där lille yrvakne killen som var knappt en tvärhand hög satt och koncentrerat petade i sig sin mellanmålspannkaka och en liten äppelklyfta igår.



Min dag som dagistant gick riktigt bra. Vi sjöng bordsbön, borstade tänder, läste Teskedsgumman och älgen, spelade Afrikas stjärna, byggde pussel, och när det var dags att vila blev det några kapitel ur Lotta på Bråkmakargatan.

Riktigt skoj att återuppleva dagis på nytt. Det var nämligen samma ställe jag själv gick till på morgnarna för exakt tjugo år sedan. Samma Rasmus Nalle målad på kanslifönstret, samma klosslåda och till och med samma tanter. Förr fick jag gömma ansiktet i tant E:s famn och leka Bulleri-bulleri-bock, men nu drack vi istället kaffe tillsammans. Tiderna ändras:)

torsdag 21 januari 2010

Femton i femton


Så här ser man ut när man har stakat sig fram 15 kilometer i knappa -15 grader. Notera den frostiga mustaschen. De yvigt vita näshåren besparade jag er genom att beskära bilden lite lämpligt.

Hemma i duschen hade jag sju blå tår och tre vita. Men summan av de tår som fortfarande satt kvar var i alla fall tio, så man ska inte klaga!

Olika sätt att dricka kaffe:

Jag råkar gilla att dricka kaffe. Bara kaffe. Svart ska det vara - ingen mjölk och inget socker. Den som bjuder mig på kaffe lär sig snabbt att jag dricker det så. Utan någonting i eller vid sidan av. Inga bakverk och ingenting att knapra på, tack.

Till exempel kaffe på ABC. Gärna i sällskap av bästa L.



Kaffe framför datorn. Jag gillar att sörpla java och läsa bloggar. Det är relaxing.


Julaftonskaffe hos familjen Kronqvist. Den fina servisen är arvegods från mommo.


Asså jag vet inte. Men den här muggen känns inte riktigt... jag.


Oujee! Attitydkaffe!


Villakaffe på föräldrarnas sommarstuga i skären.

Elefantkaffe i heimgååln.

Jag inser en sak. Jag gillar motivet "kaffe i kopp". Finns hur många som helst på hårdskivan!

Hehehe...


Har man ingenting annat att göra en mörk januarikväll kan man till exempel knipa fast en brödklämma kring svansen på Sven för att se hur länge det dröjer innan han upptäcker den.



Det hände ingenting. Sven fjantade omkring hela kvällen med klämman på svansen utan att märka någonting. Han åt. Han låg på soffan. Han puttade sin lilla boll. Han gick och strök sig kring mina ben. Allt detta med en plastklämma med Bäst-före-datum kring svansen.

Det såg ganska fånigt ut. Som när en fin dam trippar ut ur en allmän toalett med en meterslång tolettpappersremsa fastkletad under skon.

onsdag 20 januari 2010

Kaffe, tofflor samt en och annan kaka

Idag stack jag iväg på kaffedejt med min goda vän P och hennes bebis. Som inte ens är någon bebis längre, utan en finurlig ung man som nyligen firat ettårsdag. Vi hade väldigt trevligt, och lille A verkade uppskatta min imitation av en racerbil. Speciellt det gnisslade ljudet av däck var skoj. Efter en kort, kylslagen promenix med lillen i vagnen somnade han på altanen och vi (jag var på vippen att skriva "vi mammor" här...) tog en kaffekopp vid köksbordet.


Efteråt drog jag ner en repa på stan. Köpte tofflor, halleluja. Det är en sådan där sak jag har haft för avsikt att köpa i säkert fem års tid, men liksom aldrig kommit mig för. Dessa svartvita lapplandstofflor föll mig dock i smaken. Mina fötter är i skrivande stund varma och sköna.

Har rastlöshetssyndrom idag, antagligen för att jag har varit ledig. Jag försökte sysslesätta mig med att baka ett par kakor, kvargtårta i långpanna och Junibackens chokladkaka, men likförbannat kröp det i benen hela kvällen. Var på vippen att ta mig en löprunda men eftersom klockan är över tio och det är ungefär femton minusgrader ute känns det som om jag borde låta förnuftet tala istället.

tisdag 19 januari 2010

Kakel och bakel

Har arbetat hela helgen. På söndagen startade jag en timme tidigare till jobbet och stack och simmade innan. Det är trevligt med simning som omväxling. Man blir på något vis inne i sin egen värld när man ångar på med vattnet forsande över öronen.

Men jag skulle nog inte vilja bli tävlingssimmare. Eller jo, när jag tittade på tjejen på banan bredvid, i strömlinjeformad dräkt, badmössa och simglasögon, hon som avverkade en längd på några få sekunder och dessutom gjorde sådana där snitsiga kullerbyttevändningar varje varv. Så långt är det okej att vara proffs. Men intti faan skulle jag vilja stirra på det där kakelgolvet dagarna i ända. Stirra i kakelgolv förknippar jag med när man exempelvis har råkat dricka lite väl mycket rödvin. Att vara tävlingssimmare måste vara som att ha ständig krapula.


Igår fick jag ett infall och bakade för första gången i mitt liv muffins. Riktiga american muffins med chokladflarn i. Har inte smakat, men de såg riktigt stiliga ut i alla fall.

Är ganska slak efter att ha jobbat övertid idag. Tror jag ska ta katten under armen och gå och dö på soffan en stund. So long!

måndag 18 januari 2010

Gammalt krafs

Jag fortsätter att botanisera i min gamla garderob. Tanken är att den så småningom ska bli helt tom, så att den kan användas till någonting vettigt. Till exempel vinterkläder, julbelysningar eller vad man nu kan tänkas vilja uppbevara i en stor walk-in-closet med hyllor. För tillfället finns där väldigt många skor, prydnadskrafs och gamla skolböcker och häften.



Jag hittade till exempel mitt allra första skrivhäfte från när jag gick på ettan. Skrev tydligen om tomtar och troll på den tiden (det var innan jag började blogga...).



Busskortet! Det man hade i lilla facket i ryggsäcken och aldrig visade upp för chauffören. För han kände igen oss alla ändå. Jag funderade ofta på vad det betydde att "missbruka kortet", som står längst ner. Var det att till exempel skrynkla ihop det..?:)

torsdag 14 januari 2010

Vapaata

Ledig dag från jobbet idag. Jag har tagit sovmorgon och sedan ätit slöfrukost i sällskap av tv:n. Har en massa papper och bråte i en garderob på vinden som så klart borde rensas ur i något skede. Borde ha gjorts redan, heter det.

Hoppas att jag har möjlighet att dra iväg till någon loppis här vad det lider, för jag har en massa småpryttlar som jag inte behöver. Vad gör man till exempel med prydnadskatter, udda ljusstakar, skor jag aldrig riktigt använt, eller massor med snäckor i en burk? Jag tycker som så att man erbjuder folk att köpa dem för några cent, och det som inte går åt får åka till soptippen. Eller skänkas till någon, vad vet jag...

Diktamenshäften från lågstadiet hittade jag i parti och minut. Visst är det sött att se hur man stavade sig igenom sje-ljuden, men man behöver liksom inte fjorton häften för att minnas sådant. Ett sparade jag för säkerhets skull, resten får gå.

På en hylla fanns en väldigt fet spargris, gjord i papier maché i dagis. Jag klippte för skojs skull upp den för att kontrollera innehållet innan den åkte i soporna, och se där - 9,30 mark!

I en låda fanns delar av en väldigt fin dockservis i porslin jag fick som liten. Om jag hittar alla eller de flesta delarna kunde man kanske spara den, eller ge den i present till någon liten flicka. Få se. Först och främst borde jag bara rensa ur.

onsdag 13 januari 2010

Vem har lämnat små, små spår?


Jag har mina aningar om vad det är för en liten farbror som har traskat här. Med små, mjuka tassar på en iskall farstubro.

Livet på landet




Så här ser det till exempel ut när man tar sig till frisören i Öja. Det var tolv minusgrader och en väldigt vacker vinterdag när jag traskade iväg uppför backen mot den ganska nyöppnade salongen.



Frisörens hund Pluto vill alltid vara med. Först hälsar den på kunden, och sedan ligger den i en stol och observerar processen. Om man vill kan man säkert få en utvärdering efteråt. Två korta skall betyder att det blev en snygg frisyr, medan ett långt ylande står för att klippningen misslyckades.

När jag sist hade klippt mig och återvände till jobbet granskade en mummu mig med kritiska ögon. "Kylläpä meni nätti tyttö pilalle..." var hennes kommentar. Inte heller gillade hon när mitt hår var lockigt här tidigare i veckan. Nå det hjälps inte:)

tisdag 12 januari 2010

Öja-Market levererar:

Är det någonting jag är handikappad utan så är det KLÖVERVASELIN. Jag bara måste ha mitt klövervaselin. Lämnar inte hemmet utan att ha applicerat ett lager, och tar det alltid i väskan om jag ska någonstans.

Hittar jag inte den lilla gula burken blir jag alldeles nervös. Kallsvettas, darrar och kanske kräks. Eller vänta, det där var kanske symptomen för heroinabstinens..? Hur som helst, jag är svårt vaselinberoende. Mina läppar kräver det.

För några dagar sedan var vaselinet slut. Det är dock förvånande hur länge man kan tvinga fram vaselinrester ur en till synes tom burk. Jag rensade den totalt. Polerade bottnen. Till sist fick jag inse att det inte går att få ut mera ur den. Sent på kvällen var det dessutom. Jag stod darrande vid dörren i nattsärken (nästan) och viskade med darrande röst åt min bror, som precis var på väg till ABC i stan. "Kan du köpa Klövervaselin åt mig?" vädjade jag.

Men vid Abc fanns inga av de platta, gula plåtburkarna jag behövde. Jag fick klara mig till följande kväll, då jag efter avklarad arbetsdag svängde in via Öja-Market. I denna butik där nästan allt finns, där fick jag mitt vaselin. Ah. Ordningen återställd. Tack, Öja-Market!

söndag 10 januari 2010

Lockar

Mitt hår är av den envisare sorten. Nu menar jag inte att det skulle vara så tjockt eller självlockigt eller rikligt som jag har hört att en del har, och som lär vara svårt att tygla. Gud nej. Sådant hår skulle jag vara ytterst tacksam för, för det hår jag har förärats med själv hör till motsatsen. Det är fjunigt, tunt, obestämt ljust och spikrakt. Det där sista är en sanning med modifikation, för på senare år har jag börjat få lite krökar och svängar i håret. Inte lockar eller virvlar, men sådär så det böjer sig lite i topparna.

Förutom att mitt hår är typiskt nordiskt och tunt, har det i hela mitt liv vägrat att låta sig påverkas av några metoder för att locka sig. Permanent är beprövat för sisådär femton år sedan, så när sådant gällde, och visst blev det en och annan krok i håret. Men lockigt skulle jag inte ha kallat det.

Till julfester och liknande hände det sig att mamma försökte locka mitt hår i så länge jag gick i dagis och lågstadiet. Resultatet var knappt synbart, och innan vi var framme vid festen var håret spikrakt igen. Mitt hår vill bara inte vara lockigt.

För ett par år sedan testade jag sådana där skumgummikorvar i håret. Efter duschen tvinnas håret omsorgsfullt och i små sektioner upp på korvarna, och behålls så tills följande dag. Skumgummit är ganska mjukt, så det går bra att sova med dem i huvudet, men håret är ganska spänt, så det luggar lite på vissa ställen.

Resultatet är förvånansvärt. Håret blir lockigt! Riktigt krulligt på morgonen, men några timmar senare blir det det mera normalt, riktiga korkskruvslockar. Och de håller tills jag tvättar ur dem, även om jag är ute i väder och vind, och de har till och med klarat en dag i bastun på jobbet.

Dessa skumgummikorvar i vått hår är fram till nu det enda som har lyckats fixa lockigt hår på den här kvinnan. Särskilt ofta blir det inte, men det är skoj att kunna variera också mina fjun någon gång. Uppiggande att få vara lockig för ett par dagar.

Men. I födelsedagspresent fick jag i år en plattång. Hur konstigt det än kan låta är en plattång ett väldigt effektivt sätt att göra lockar. Man tvinnar liksom hårtestar kring det varma järnet, vilket resulterar i att det lockar sig.


Och kolla - mitt hår som inte har låtit sig lockas med tång tidigare fick ge upp när det ställdes inför min nya plattång. Det blev inte lika lockigt som med skumgummipapiljotter, men riktigt fina korkskruvslockar bildades, och snabbt gick det!

torsdag 7 januari 2010

Yrt

En väldigt yr och stressig dag på jobbet idag. Det har varit både det ena och det andra hela dagen, och helst flera saker samtidigt. Jag har yrat på och försökt hålla ställningarna på flera olika platser samtidigt. Antagligen är någonting fortfarande på hälft, men jag försöker att inte tänka på det. Alla har blivit omskötta enligt alla konstens regler i alla fall.


Efter en sådan virrig dag smakar det bra med en stor kopp kaffe framför brasans knastrande. Bäst hittills denna torsdag.

onsdag 6 januari 2010

Födelsedagsfirande på Heimdjäälon

Den här veckan har jag hunnit med en del, fast det inte är mera än onsdag. Till exempel fylla år, som en liten avslutning på detta jul- och nyårsfirande och alla helger.


Dagen till ära bjöd jag naturligtvis på en kopp kaffe ur mommos gamla servis. Ingen limsa och inga sugrör, ej heller några innelekar eller ballonger. Inga inbjudningskort och ingen fiskdamm, men ett mycket trevligt litet födelsedagskalas medan kölden knäppte i knutarna.



Jag hade som jag brukar bakat en födelsedagstårta. Mamma frågade varifrån jag fått receptet, och såg lite orolig ut när jag svarade att jag hade hittat på tårtan helt själv. Efter lite konsulterande med Internet och lite modifikationer på de recept som fanns där, vill säga.

Istället för den vanliga gräddtårtan på sockerkaksbottnen med jordgubbssylt mellan bottnarna blev det en mörk chokladkaka. Fylld med persikopuré och grädde. På toppen grädde, persikoskivor och chokladkulor. Det var en god kaka tyckte jag. Det tyckte de andra också.

tisdag 5 januari 2010

Global uppvärmning - reven heller!

Riktig vinter är det. Termometern ståtade med -18 för en stund sedan, men det verkar sjunka hela tiden. Kallare är utlovat.

Jag byltade på mig och gick ut till bilen för att plugga i motorvärmaren inför färden till jobbet i eftermiddag. Det är ett vacker vinterlandskap som möter en där ute, men kallt! Sven satt på hallmattan och ryste till när jag öppnade ytterdörren och en kall vindil nådde hans lilla nos.



Rikligt med snö har vi också. Här under finns två buskar. Någonstans slingrar sig en ljusslinga också, men den måste grävas fram med jämna mellanrum för att inte vara helt snötäckt.



Här finns en bil. Tror vi. Eller var det en moped? Kanske det förresten är gräsklipparem som glömts ute sedan i somras? Hur som helst - någonting finns där under snön i alla fall.







Heimdjäälon by winter.

söndag 3 januari 2010

Teveteveteve


Det må jag dock säga. Att det är en herrans tur att inte den här familjen tillhör ett laestadiansläkte.

(Inte bara för att jag just nu skulle skämmas så oerhört å hela religionens vägnar för att man hemlighåller någonting som är så fel, upprörande och traumatiskt; incest och pedofili. Utnyttjande av människor, av små barn. Bara för att hålla masken och inte visa att även här hos oss sker sådana hemska saker, liksom i alla samhällets grupper. Istället är det viktigaste att man håller en fläckfri fasad, oberoende av att det leder till att man förstör många människors liv.)


Television är nämligen synd när man är en laestadian. Och jag har väldigt svårt att ett liv utan tv här på Nyströmsbackan skulle vara möjligt. Här tittas nämligen på tv från morgon till kväll. Och det är inte jag som tittar.

Det där med svenskspråkig tv verkar vara fascinerande. Vare sig det är FST, SVT eller TV4, så följs ungefär allt som sänds med. Det är Strömsö, Bonde söker fru, Idol, Robinson, På spåret, En annan del av Köping, all herrans schlagersmörja, Diggiloo, Doobidoo, Så ska det låta, Minnenas television, samtliga filmatiseringar av Astrid Lindgrens böcker, alla svenska filmer såsom Sällskapsresan, Göta Kanal, Drömkåken, Stjärnorna på slottet, Allsång på Skansen - allt, allt, ALLT som sänds på svenska.

Jag har helt gett upp hoppet om att få titta på tv i det här huset medan jag är här under jullovet. Skit samma, det är ändå ingenting jag direkt måste följa. Jag brukar mest titta på Conan O'Brien innan jag går och lägger mig, men det hinns inte med här. För min mor och delvis min far sitter hysteriskt klistrade framför burken och glor.

Det börjar milt sagt börja gå till överdrift. Det spelar ingen roll om min lillebror eller någon bekant kommer hit, tv:n ska stå påslagen på hög volym. Om någon börjar prata, vilket kanske är normalt om man befinner sig flera i samma rum, eller om man har besök, bemöts man med ett "sssccchhh!", varpå volymkmappen pressas in ytterligare. Allt för att inte missa ett ord av vad som sägs. Känns lite snopet att tvingas ta hänsyn till en elektrisk apparat. I alla situationer.

Jag hoppas lite stillsamt att tv:n ska gå sönder. Eller att den ska bli ytterst värmekänslig och bara gå att ha påslagen på låg volym under en timme eller två kvällstid.

Bakis (ursäkta den prutthurtiga ordvitsen)

Tror att jag håller på att dra på mig någonting så onödigt som en förkylning. Huvudet känns tungt och näsan täppt. Och jag rör mig likt en sengångare efter att ha sovit bort hela förmiddagen och dessutom toppat med en lång tupplur på eftermiddagen.



Jag har hur som helst bakat lite idag. Rörde, kokade upp, vispade och blandade. Det fantastiska internätet erbjuder recept till i princip allt. Bara att googla på de ingredienser man har eller ungefär vad man vill framställa, och vips dyker det upp tusentals förslag.



I föräldrahemmet finns denna utomordentligt söta plåtburk i vilken det i alla tider uppbevarats kakaopulver. Retro så det förslår.



Resultatet av mitt bakintresse kommer ni antagligen att få se senare. Men här är en tjuvtitt. Mmm. Kaka.

fredag 1 januari 2010

Mmm... kakel

Arbetsdagen idag gick betydligt bättre än igår. Vi var ett trevligt team som skötte om morgonskiftet, och dagen gick ganska fort.

Men kanske jag ändå var ganska trött idag? Efter att ha kört hem i femton minusgrader, och svängde in i garaget just som bilen började bli varm på allvar kände jag mig lite småfrusen. Gick på muggen det första jag gjorde när jag kom hem, och satte mig sedan en stund på det varma kakelgolvet för att tina upp mina iskalla händer och fötter.

Jag somnade på fläcken där jag satt, och vaknade knappa en och en halv timme senare. Fortfarande på mugg-golvet. Hoppsan då.

Gott Nytt År

Jag firade inte nyåret speciellt våldsamt eftersom jag jobbar hela nyårshelgen. Har haft morgonskift både på nyårsafton och -dagen. Igår blev det inte till någonting på jobbet. Det började med ett litet, obetydligt misstag nästan det första jag gjorde och så gick det som det brukar. I mina försök att kompensera och jobba extra effektivt och vara extra duktig blev allt jag rörde vid bara pannkaka.

När jag gör någonting som inte riktigt lyckas blir jag nervös, och så fortsätter jag att göra bort mig. Kan inte koncentrera mig, blir nervös och förstår fel och fortsätter att balla bort mig. Nu handlar detta om helt obetydliga petitesser, som inte gör någonting i slutändan, men jag blir alldeles neurotisk ibland när det inte går exakt enligt planerna. Jag var riktigt lättad när jag fick dra arbetskläderna av mig och gå hem klockan tre.



Kvällen tillbringades med flickorna hemma hos B. Jag som skulle upp 05.55 på nyårsdagens morgon fick nöja mig med att smutta Coca Cola Zero och se glad ut. Strax före tolvslaget stack vi över till en annan stuga i byn, där folk hade samlats.


En liten, liten hund var också med på festen, vare sig han ville eller inte. Mest satt den under köksbordet och såg ynklig ut. "Kan ni inte gå hem snart..?" tänkte den nog. Där skålade vi in det nya året, och jag sökte mig hemåt ganska snart efter det. Var i säng strax efter ett, så det blev en tidig kväll för den här damen.