Jokapaikanhöylä M. Kronqvist

Igår hoppade jag in som vikarie på dagiset i Öja. På ett vis är ett sådant arbete lite liknande det jag gör på åldringhemmet, men samtidigt väldigt olikt. Till likheterna hör att man eventuellt kan vara tvungen att upprepa det man säger sjuhundra gånger, och det ändå inte nödvändigtvis tar skruv. Fast när det gäller åldringar kan man inte bli irriterad på samma sätt, eftersom de faktiskt helt fysikalist inte kan minnas det man har sagt för tre sekunder sedan. Barn väljer ofta att inte minnas eller fjanta bort det de inte vill göra, vilket för mig kan vara frustrerande;)

Det som förenar barn och åldringar är också att mycket handlar om rutiner och inrutade regler. Men - när jag ombads att bädda sängarna efter middagsvilan var jag på vippen att fråga föreståndaren om hur sängtäckena ska vikas in och i så fall hur många centimeter, tills jag kom på att detta är barnsängar på ett dagis. Huvudsaken är att de blir snyggt och prydligt bäddade, inte att de bäddas på exakt rätt sätt. Det är exempel på sådant som är exceptionellt viktigt och livsavgörande för en dement åldring. Att sängtäckets ränder är vända åt rätt håll, att dynan är ovanpå överkastet och att det står ett glas vatten och ett glas rödmjölk på nattduksbordet och att persiennerna är öppnade i exakt rätt vinkel. Varje dag.

Hela det där med att äta, gå på toaletten och ha rätt kläder på sig är ganska liknande för barn och åldringar i lite sämre skick. Man får påminna om att dricka upp mjölken, att inte ta flera knäckebröd nu, att gå och kissa innan vi går ut, att man måste ha ordentligt med kläder på sig, och så vidare.

Det som också förenar de jag vanligtvis jobbar med och dem jag umgicks med igår är söthetsgraden. Jag tycker nämligen att åldringar är så gulliga. Darrande, vithåriga, lomhörda mummun som man får ta i handen och tala högt i örat på. Som man får stoppa om och paja lite på täcket när man lägger dem till natten. Och visst var det gulligt när den där lille yrvakne killen som var knappt en tvärhand hög satt och koncentrerat petade i sig sin mellanmålspannkaka och en liten äppelklyfta igår.



Min dag som dagistant gick riktigt bra. Vi sjöng bordsbön, borstade tänder, läste Teskedsgumman och älgen, spelade Afrikas stjärna, byggde pussel, och när det var dags att vila blev det några kapitel ur Lotta på Bråkmakargatan.

Riktigt skoj att återuppleva dagis på nytt. Det var nämligen samma ställe jag själv gick till på morgnarna för exakt tjugo år sedan. Samma Rasmus Nalle målad på kanslifönstret, samma klosslåda och till och med samma tanter. Förr fick jag gömma ansiktet i tant E:s famn och leka Bulleri-bulleri-bock, men nu drack vi istället kaffe tillsammans. Tiderna ändras:)