Första klass

Det är bevisat. Det går inte att ställa sig iväg till tåget i tid. Inte någonsin. Jag kan inte komma ihåg att jag en endaste gång skulle ha kört i lugn takt från Öja till stationen i stan, stillsamt samtalande om väder och vind för att lugnt promenera in till biljettförsäljningen. Sedan stå på perrongen och invänta tåget och sedan sansat kliva ombord.

Idag varvade jag upp motorn på mammas röda Ford hemma på gårdsplanen medan föräldrarna skyndsamt drog in fötter och ben i bilen och snabbt stängde dörrarna. Med närapå ylande däck surrade vi iväg mot stan. Till och med mamma, som brukar tycka att jag kör för vårdslöst vände sig mot mig på Yxpilarääton och sa bestämt: "Lägg plattan i botten. Det är ju raksträcka här!".

Alltid bråttom till tåget. Alltid. Jag vet inte varför. Väskan var packad, jag var klädd och klar. Det är bara någonting i slutskedet av min planering som skiter sig så att det blir så inihelvete bråttom.

Åt helvete med den prydliga promenad in till biljettkontoret som anstår en dam - jag sprang som ett oljat streck och hojtade halvvägs framme vid kassan: "Åbo! Hinner jag?!". Damen i kassan knappade och klickade och knappade så tålmodigt och eftertänksamt på sin dator att jag var på vippen att fråga om hon hade tänkt lägga färdigt sin patiens eller vad det var fråga om. Till sist höjde hon blicken och förkunnade: "Tja... en minut".

Äh, vafan. En minut är ju ganska lång tid, beroende på vad man jämför med. Man borde ju logiskt sett hinna betala, få biljetterna, lägga växelmynten i plånboken, ta kappsäcken, promenera från biljettkontoret till spåret, öppna dörren och lyfta in packningen och sedan stillsamt stiga på själv. Eller?

"Tyvärr är tåget fullt" sa damen långsamt och tydligt. "Men det finns platser i första klass..." fortsatte hon sävligt. "Jajajaja!" avbröt jag och viftade med plånboken. Det fick bli första klass då, det hjälps inte. Efter ett rekordsnabbt betalade bokstavligen slet jag åt mig biljetten och sprang till tåget. Precis när jag klev på rullade det iväg. Tur att jag har så jävla lågt blodtryck av naturen. Med dessa stressiga pärsar stiger det i alla fall till normala nivåer.

Nu har jag i alla fall fått pröva på första klass, en ny upplevelse för mig. Lite rymligare säten, Iltalehti och Iltasanomat fick man att läsa, och så ingick obegränsat med vatten, kaffe, te och till och med små enstycksförpackade kex. Så utomordentligt gulligt av VR. Lite flygplanskänsla, faktiskt.

En lite snofsigare tågresa än jag är van vid. Inte helt fel.