söndag 20 december 2015

Söndagsuppdatering

Ni gissar rätt. Jag har precis betalat lite räkningar och har därmed datorn uppstartad, därmed blir det också blogguppdatering. Formen är på stigande, för er som är bekymrade (läs: mamma), tog min sista antibiotikatablett imorse. Har likt Abbe i Madicken överlevt krisen och är på god väg att bli frisk, med andra ord.

Veckan har på grund av sjukdom varit lite tam. Inte handlat julklappar, inte bakat och inte julstökat. Mest vridit mig på soffan och känt mig ynklig. Men i fredags efter jobbet slängde jag ut mattorna och dammsög, slarvade fram elljusstakarna (varav en fungerade), lade belysning i julgranen och började känna av en viss julstämning. Petade in nejlikor i mandariner, tände ljus och sådär.

Igår var det då dags att skrida till verket och handla julklapparna. En dryg timme orkade jag gå i stan innan mina nerver totalt brakade ihop. Så mycket folk överallt, julmusik som skrällde i högtalarna och allmän masshysteri. På den stunden hann jag säkra de flesta klapparna, dock. Man är väl effektiv när man väl kommer igång. En runda på Alko för att inhandla julens vin och så var det bara att styra kosan hemåt. Lite nervskadad av julrumban men i övrigt vid gott mod. 

Igårkväll övertalade Niinistö mig att hänga med på lite drinkar till Kilta. Jag som går på antibiotika fick bara dregla och titta. Å andra sidan var det ju smidigt att ta sig in till centrum i halkan, eftersom jag kunde ta bilen. Lite snickesnack vid tända ljus, lite livemusik och prat om gräsrökande i Australien (inga egna erfarenheter) och sådär. Idag har jag sovit länge, druckit morgonkaffe i soffan medan jag chattade med min gode vän S, och så slängde jag lite lakan i tvätten. Ska fortsätta min fridfulla söndag nu. Hej på er!

onsdag 16 december 2015

Tuttu homma

Det går INTE bra för Kronqvist nu. Inte nog med att jag knappt har sovit på ett par veckor och därmed känner mig mera död än levande - nu har jag dessutom gått och blivit SJUK till råga på allt. Den jävliga åkomman urinvägsinfektion, oh the joy! Höll på att gå av på mitten på måndagens veckopalaver, så ont hade jag i magen. Eftersom jag brukar syssla med denna åkomma rätt ofta visste jag direkt vad det var fråga om, och skubbade snabbt som attan till Työplus efter jobbet, fick som tur en kvällstid till en läkare.

Jag som är en expert inom ämnet UVI klev i stort sett in i mottagningsrummet och begärde satans stark medicin, för det brukar jag få. Inte denna gång, nu krävde läkaren både urinprov och blodprov (?), vilka skulle tas följande dag. För er som är bekanta med denna sjukdom står frågan lika klar som den gjorde för mig, nämligen: IMORGON?! ARE YOU KIDDING ME? Jag behöver medicin NU. Inga labbtest, ingenting, bara medicin.

Följande dag snabbt som ögat till laboratoriet, där en snäll sköterska stack mig i armvecket och sa att resultaten skulle komma på eftermiddagen. Ännu mera väntan. Satt med en varmvattenflaska i famnen på jobbet den dagen och hävde i mig kallpressad tranbärssaft. Uff, så jag hatar UVI. Den där jävliga krampen i magen, man får ju för fan sitta och blinka bort tårarna ur ögonen trots att man är en hårding som jag. Höhö.

Nåja. Ringde till Työplus och frågade efter resultaten på eftermiddagen. Damen i luren sa att hon är sekreterare och inte får gå in i mina papper, det skulle en sköterska göra. Och sköterskorna hade inga lediga tider mera den dagen. Jag får återkomma imorgon. Nu höll jag på att gå upp i limningen. IMORGON?! HUR MÅNGA DAGARS PROJEKT KAN DETTA RIMLIGEN BLI?! Detta kunde jag icke acceptera, så jag tjatade mig till en sjukskötartid ändå, fick mitt recept och kunde gå till apoteket. Äntligeeeeeeen.

Imorse vaknade jag och kände mig helt mörbultad. Sällan har nu min UVI varit såhär jävlig. Försökte ta en varm dusch och gick till jobbet ändå. Efter en dryg timme fick jag dock ge upp projektet och åka hem tillbaka. Jag som aldrig, aldrig sjukskriver mig fick helt enkelt se mig besegrad. Kunde varken sitta eller stå som folk, trots att jag alltså proppat i mig både två antibiotikatabletter och en värktablett.

Har legat på soffan under täcket och tyckt OERHÖRT SYND OM MIG SJÄLV idag. Druckit tranbärssaft, försökt värma magen med en vetedyna och däremellan skickat ynkliga meddelanden åt bästa L om hur dåligt jag mår. För några minuter sedan ringde en sjuksköterska från Työplus med närmare provresultat, och sa med bekymrad röst att jag måste åka till jouren om det inte snart lättar, eftersom inflammationen åker upp i njurarna annars. Alldeles speciellt om jag får feber. Och jag har frusit som en hund hela natten, ingen aning om jag har feber eller ej. Jag vet ingenting, bara att jag mår SKIT.

Men annars går det bra. LOL.

torsdag 10 december 2015

Zombie

Jonej, tackar som frågar - jag sover typ inte alls på nätterna för tillfället. En dryg vecka - eller är det redan två - har jag hållit på nu och vridit mig i sömnlöshet tills det är dags att gå till jobbet. Fattar inte vad problemet är. Jag är trött som ett AS, men sömnen lyser med sin frånvaro.

Värst var det natten till måndagen, då jag skrapade ihop knappa en och en halv timmes orolig sömn innan klockan slog 02.00 och jag inte lyckades få fatt i sömnen mera. Låg sedan där och gnisslade tänder tills det blev morgon, helt utmattad av sömnbrist men oförmögen att somna. Det var på så vis dessutom dålig timing, eftersom jag hade en uleåborgsresa per bil att företa mig klockan halv sju på morgonen. I mörker och pissdåligt före dessutom. Som tur var hade jag kollegan J med mig i bilen som höll mig sällskap i alla fall.

Hemresan var ingen rolig historia, en veckas sömnlöshet i bagaget och bilen full av kollegor. Fick anstränga mig till mitt yttersta för att orka hela vägen tillbaka till Kokkola. När jag kom hem stupade jag i soffan och kände mig totalt kaputt. Frös som en hund dessutom, fast det inte ens var kallt. "Om jag inte får sova inatt så blir jag totalt galen" tänkte jag för mig själv.

Jag blev inte galen. Men likförbannat sov jag två timmar följande natt. Anlände till jobbet illamående och skakig på hand. Kaffe var jag tvungen att hinka i mig för att hållas vaken, men det fick mig samtidigt att må ännu mera illa. Framåt eftermiddagen kändes det som att jag hade två alternativ att välja mellan: spy eller gråta. Jag valde inget av de nämnda. Drack lite mera kaffe bara.

Jo, roligt ska man ha. Har haft perioder av sömnlöshet tidigare, så detta i sig är inget nytt. Men frustrerande! Inatt har jag ändå sovit okej, skulle tippa på kanske tre timmar, på den tiden hinner man ju ändå vila upp sig lite. Känns lyxigt. Men seg i huvudet är jag, det går icke att frångå.

Mellandagarna är jag ledig. Fan vad jag ska sova då!

lördag 5 december 2015

Som ett trädgårdsredskap

Sover som en kratta nu igen. Den här veckan har farit riktigt "plörinäks", som den finskspråkiga befolkningen skulle uttrycka saken. Får aldrig någon sömn på kvällen, och när jag äntligen somnar så vaknar jag igen. Kring halv fem brukar jag slå upp ögonen och så är natten över. Särdeles trött är jag ändå inte, så egentligen spelar det ingen roll. Mycket kaffe bara och så iväg till jobbet. Och koka mera kaffe.

Julklappshandeln är inledd. Jag travade ner på stan en sväng idag på förmiddagen och kollade in utbudet. Köpte ett par grejer också. Ännu återstår det dock klappar att köpa, så på den fronten ser jag inte slutet ännu. Träffade på lite arbetskamrater och sådant i vimlet också.

Och som den observante kan notera så ligger det ÄCKLIG, VIT SKIT på marken och irriterar mig. Öppnade bildörren imorse och cirka en hel snödriva rasade in i bilen. Jag gillar verkligen inte snö. Inte!

Har en tuff träningsvecka bakom mig, dessutom. Har gått på flera HIIT-pass. Ni vet, High Intensity Interval Training. Så tungt att man nästan, nästan, nästan kolar vippen. Men ändå hålls vid liv. Det är roligt! Dels att hållas vid liv, men också att träna.

Nästa vecka ska jag till Uleåborg med jobbet en dag, vilket innebär svintidig väckning, och så på fredag har vi pikkujoulut med kollegorna. I och för sig så hade vi nog pikkujoulut med jobbet redan för några veckor sedan, men vi tänkte att vi skulle fira jul ordentligt i år. Det ska bli roligt!

Det om det. Nu ska jag fortsätta njuta av lördagen. Kanske tager mig en kopp kaffe, vem vet.


tisdag 24 november 2015

Intensivt så det förslår

Anledningen till att jag bloggar för tredje dagen i rad är främst att datorn råkar stå uppslagen på köksbordet för tredje dagen i rad. Eftersom jag är en människa som är lat utan dess like, är det nämligen i vanliga fall för jobbigt att plocka upp datorn från dess plats i sitt dammiga hörn och starta upp den. Tydligen.

Intensiv dag idag! Först jobb till halv fem, sedan hem och byta kläder och iväg på ett Grit-pass till gymmet. Det var som vanligt alldeles, alldeles förskräckligt. Just the way I like it! Om man nu kan säga så när man ännu två minuter innan passet startar starkt överväger att smita ut ur salen. Grit är alltså ett HIIT-baserat pass, där HIIT alltså står för High Intensive Interval Training. Det där med högintensivt är ingen underdrift, man håller faktiskt på att dö innan man har gjort sista repetitionen och segnar ihop i en liten hög på golvet. Så fruktansvärt plågsamt att det knappt är sant. Rekommenderas!

Sedan då. Hem i snabb takt, dusch och matlagning och inmundigande av nämnda föda, och sedan var det bara att snabbt föna håret, hoppa i stövlarna (gud vad jag hatar att det är sådant väder att man måste ha vinterstövlar), kliva in i bilen, plocka upp Niinistö och styra ut till Öjan för att hjälpa föräldrarna med lite datagrejer. Sedan äntligen hem och konstatera att man lyckats ro dagen i hamn. PUH!

Under öjavistelsen vred jag för övrigt  i mig två koppar kaffe, och fast jag annars är rätt opåverkad sådär sömnmässigt av kaffe så känner jag mig just nu ganska HYPERAKTIV. Få se hur gott jag sover i natt. Skit samma, jag är ju ändå trött som ett dött ägg när jag vaknar imorgon. Egentligen helt egalt hur jag sover på nätterna.

måndag 23 november 2015

Den där vita skiten

Man behöver inte ens titta ut genom fönstret för att bli varse om att det har blivit vinter, eftersom alla i helgen kände sig nödgade att informera om detta på Facebook. Dessutom i positiva ordalag av någon anledning. Själv känner jag som följer varje gång den första snön kommer:

NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ!!!

Jag hatar nämligen snö. HATAR. Riktigt ur djupet av mitt hjärta H-A-T-A-R. Jag ser inte en enda positiv sak med den där vidriga, vita skiten som täcker marken. Den är kall, blöt, den är i vägen, den är irriterande att gå i, cykla på, köra bil på.

I lördags ville jag bara lägga mig i fosterställning och gråta när jag vek upp persiennerna på morgonen och möttes av ett snölandskap. Det är på den nivån. Jag ser bara månader av pulsande, rutskrapande, och bilborstande framför mig.

Det är så mycket enklare med traditionellt novemberväder, ruggigt och regnigt. Man behöver inte skotta regn. Man behöver inte borsta regn av bilen. Och man behöver inte skrapa regn av rutorna på bilen. Jag väljer regn före snö alla dagar i veckan. LÄTT.

Men jag hörde till min glädje att den här snön skulle regna bort den här veckan. Håller tummarna för det. Ingen blir lyckligare än jag om det blir barmark igen.  

söndag 22 november 2015

Note to self:

Jag måste börja betala räkningar i tid. Har suttit och svettats med påminnelser här i en evighet och försökt reda ut vad det är jag ska betala och i vilken ordning. Tror att det är utrett nu i alla fall. Och betalat. Puh!

Nå, medan jag nu sitter vid datorn kan jag passa på att uppdatera er om vad som har hänt i mitt liv på sistone. Har haft en mycket trevlig helg! Den inleddes med jobbet pikkujoulut på golfklubben i fredags. En mycket lyckad julfest var det, med god mat, gott vin och trevlig samvaro. Jag och en kollega drog ut på jatkot på stan efter den officiella delen, och det var ett trevligt drag. Njöt av lite mera vin, lite kall Caipiroska och gott sällskap. Kvällen fortsatte ända ner på Calle, där låten "Another one bites the dust" fick en helt ny innebörd. Har skrattat hela helgen åt just den textfrasen i något modifierad form.

Lördagen gick i slappandets tecken. Först sent på lördagskvällen kom min kaveri (som i folkmun kallas för Niinistö av lite olika anledningar) över till mig. Vi satt i soffan, tittade på Sinkkulaiva och skämdes för deltagarnas del.

Idag har jag också tagit det rätt piano. Lite glasinsamling, lite butiksbesök och flaskpantning med nyss nämna Niinistö och framåt kvällen ett kaffebesök hos parenteserna i Öjan. Och nu har jag alltså rett upp räkningshögen här hemma. OCH NU SKA JAG ALDRIG MERA LÅTA FAKTURORNA BILDA EN SÅDAN HÄR HÖG. Ity det är förfärligt att styra upp sedan.

Chattade med min goda vän S på messenger idag, och vi kom överens om att nästa vecka ska bli super! En bra inställning, tycker jag. Kör på det ni också!

tisdag 15 september 2015

Ätande och sovande. Intresseklubben - var alerta!

Har blivit olidligt slö med att fixa lunchlåda nuförtiden. I sjuttiotre fall av sjuttiofyra skubbar jag tvärs över gatan på lunchrasten och köper en av två alternativ: kycklingsallad eller sparrissoppa. Kollegorna brukar ha bra roligt åt mig när jag för fjärde dagen i rad smäller en pyts med purésoppa i diskbänken i kafferummet. Inga nyheter där, liksom. Vet inte riktigt vart min inspis att laga mat att ta med till jobbet har försvunnit. Förr om åren gjorde jag ju det varje dag. Höh.

Idag fick magen vila från såväl sparrissoppa som kycklingsallad, för jag hade varit uppe på rehabiliteringsavdelningen och gjort sväljningsbedömningar på förmiddagen. Därmed hade jag också chansen att äta i hvc:s kantin. Eller i alla fall hämta maten från kantinen och sedan skubba iväg till rehabiliteringens kafferum, där jag brukar äta när jag befinner mig i huset. Idag var det grönsaksbiff till lunch, icke helt oävet.

Ikväll fortsatte jag på den vegetariska linjen och stekte ett parti bananplättar till middag. För att få upp proteininnehållet fläskade jag på lite extra med äggen och valde istället en pytteliten banan. Sedan jordgubbar och turkisk yoghurt som pricken över i:et. Smakade bra.

Har tagit en lång tupplur efter jobbet idag, och ändå känns det som om sömnen kommer att räcka till inatt också. Är tydligen inne i en period med stort sömnbehov just nu. Det kommer och går, det där, bara att lyda kroppen och sova när man är trött. Alltså hopp i duschen och sedan örat på dynan. Hej!

lördag 5 september 2015

Soffan

Har börjat med en irriterande vana. Nämligen att sova på soffan på nätterna istället för sängen. De senaste veckorna har jag somnat på soffan på kvällen, vaknat på morgonnatten och fått börja ta itu med kvällsrutinerna typ klockan nollfyra. Så står man då där och tvättar bort smink och borstar tand och plockar fram arbetskläderna och det håller på ljusnar bakom persiennerna. Sedan när man kryper ner mellan lakanen är man inte det minsta trött längre, och det tar länge innan man får fatt i sömnen.

Soffan har jag förresten köpt för en billig peng av min kompis S, och den tjänade mig väl redan under åbotiden. Den är skön som synden, och inte alls oäven att sova i. Men jag föredrar ändå sängen. Inte minst för att nacken brukar kännas sisådär efter att man har legat med huvudet uppe på armstödet i sex timmar. Ouch!

Lördag, säger ni? Jag tror jag kokar mig en kopp kaffe till och bökar vidare i soffan. Hej!

onsdag 2 september 2015

Roxette och plätt. Rimmar ju till och med!

Hello, bitches! Förlåt, det är klart att ni inte är det. Kan inte hjälpa att det är en catchy inledningsfras. Oj, så tiden går. Jag tänker hela tiden att jag ska blogga, men det verkar aldrig bli av. Jag jobbar, tränar, umgås med kompisar, dammsuger, tvättar lakan och har ganska fullt upp på dagarna. Sådär som nu folk har mest.

För några helger sedan var vi och återupplevde nostalgiska barndomsminnen genom att åka till Vasa och lyssna på Roxette. Det var en fin och stämningsfull kväll, med alla gamla hits. Synd bara att Marie verkade vara i dåligt skick, hon fick ledas in och ut från scenen och satt under hela spelningen i en stol och sjöng. Tappert dock att hon drog hela keikkan trots dessa fysiska begränsningar. En eloge åt Marie!

När kvällen sänkte sig över konsertområdet och Roxette stämde upp i "It must have been love" medan stjärnorna tindrade ovanför publikens huvudet - då kändes det ganska fint att stå med sina bästa kompisar och bara vara en del av hela grejen. (Trots att det var cirka sjutton kilometer kö till ölkranen och tjugosju till muggen). En fin kväll var det.

Det här är något av min bravur nuförtiden. Om man kan kalla en så enkel grej för ens bravur, ity detta är någonting en treåring skulle kunna göra med vänsterhanden. Bananplättar! Man tager ett stycke banan (gärna ganska brun), man mosar denna med en gaffel och blandar i två ägg. Denna smet bestående av två ingredienser steker man i en lagom varm stekpanna. Resultatet blir söta små plättar som man kan klicka en dutt turkisk yoghurt på, samt strö över en näve valfria bär. Kittlar dödsskönt i kistan. 

Ikväll cyklade jag till gymmet och drog av ett pass Bodycombat. Svettig som en lök tumlade jag ut på gatan efter väl förrättat värv och hoppade på cykeln för hemfärd. Och drabbades av en lite sällsam lyckokänsla när jag trampade hem längs de vackra neristadsgatorna med lutande trähus på mina båda sidor. Nytränad, med en roligt arbetsdag i garaget, på väg hem till mitt fina hem där en varm dusch och en portion egengjord moussaka väntade på mig. Jag har det så bra!

torsdag 13 augusti 2015

Kan icke med ord beskrivas

Ni minns att jag fick en splendid födelsedagspresent av gänget när jag fyllde 30 häromåret; en forsränningstur i norra Sverige? Efter att ha skjutit upp det hela förra sommaren fick vi till slut våra filofaxer synkade och bestämt ett datum för att låta detta spektakel gå av stapeln. Närmare bestämt första helgen i augusti i år. En gald liten samling på fem pers; två dudes och tre dudettes. Med väckning klockan nollfyra på morgonen, bilfärd till Vasa, färjan över till Umeå och sedan bil igen ut till Ekorrsele var vi klara för drabbning.

Nu ska jag berätta en sak till att börja med. En våtdräkt är himla klurig att få på sig. Vi kämpade på ganska bra där ute i lidret där man skulle byta om, och med milt våld hade alla lyckats tråckla in sig i sina dräkter, knäppt flytvästen kring bröstet och placerat den brandgula pottan på huvudet. Kändes nästan som att halva spelet var vunnit vid det laget. Men lite visste vi då vad som väntade!

Packade in oss i en skraltig paketbil och körde iväg till punkten där ränningen skulle ta sin början. Det var slingriga grusvägar och den långhårige, rundlätte farbrorn som körde hade inte direkt tänkt spara på gasen, märkte vi. Full fart på det rullande gruset, vi for omkring som vantar i sätena. "Tur att jag har hjälm. Och flytvästen dämpar väl lite den också när vi kör till skogs" tänkte jag i mitt stilla sinne. Men ser man på, vi hölls på vägen och kom fram till gummibåtarna som skulle frakta oss nedför forsen.

Forsränning är ingen walk in the park, för den som undrar. Innan vi satte oss i båtarna skulle vi till exempel skriva under ett avtal där vi försäkrade att detta skedde på egen risk. Och så skulle man uppge telefonnummer till närmsta anhörig. Bara en sådan sak. Sedan var det säkerhetsgenomgång, under vilken vi i princip fick veta att detta skulle gå åt helvete och att vi skulle trilla ur och att vi absolut inte fick simma mot land när detta skedde. Man skulle hållas i mitten av forsen och så skulle man fångas av kastlinan och allt vad det var. Panik fick man inte heller få, det var strängt förbjudet, för då dör man direkt. Ungefär.

Sedan var det iväg ut i forsen. Vår guide var en typisk norrlänning med cirka två kilo snus under läppen, och mera matade han in med jämna mellanrum. Såg aldrig att han spottade ut något av det. Han verkade lika uppspelt som vi när vi kom fram till det första partiet, när vi hörde dånet från forsen och såg de vita kaskaderna av vatten spruta. I det skedet tänkte nog de flesta i båten att det var dags att säga farväl till jordelivet. Nå, inte riktigt, men lite pirrade det nog i magen när man såg båten framför oss kastas runt i forsen.

Och mäktigt var det. Båten flög upp och ner, vi paddlade för att hålla den på rätt köl, ibland tog man bara lufttag med paddeln när man råkade befinna sig i luften, och ibland hackade man paddeln i en sten. Adrenalinet pumpade runt i kroppen, pulsen gick på högvarv. Det var så roligt! Så häftigt!

Halvvägs ner i forsen tog vi i land, gick uppför forsstranden en bit och sedan följde det coolaste av allt; forsränning utan båt, precis mitt i de värsta strömmarna. Forssimning! Guiden gav oss instruktioner om hur vi skulle göra. Man skulle simma det värsta man kunde snett ut i forsen, ända tills guiden blåste i visselpipan. Då skulle man vända sig på rygg och glida ner med forsen, tills en guide längre ner visslade igen och då skulle man simma det hårdaste och värsta man kunde igen för att ta sig mot land. En säkerhetsgubbe stod med kastlina och fångade upp de som inte kom till stranden av sig själva.

Detta var frivilligt, bara om man kände att man vågade skulle man göra det. Och jag tänkte att har jag tammefan kommit ända hit - då ska jag simma också. På darrande ben balanserade jag ut i forsen där vattnet nästan fick en att trilla omkull innan man ens hade börjat. "Jaha, finnarna ska i" flinade guiden som höll mig i handen för att jag skulle hålla balansen.

Sedan var det bara att blunda och hoppa ut i det okända. Simmade så hårt jag orkade, såg ingenting, hörde ingenting annat än dånet från vattnet omkring mig. Hörde inte ens någon visselpipa, men vände mig efter en stund på rygg och gled nedför forsen. Kallsup på kallsup, kunde inte andas, och var i något skede ganska rejält rädd och övertygad om att jag skulle drunkna. Men plötsligt sköljdes jag upp ur forsen, kunde med mina sista krafter ta mig genom strömmarna och in till stranden. Detta var så mäktigt, kommer inte ihåg när jag senast skulle ha fått en sådan adrenalinrush genom hela kroppen. Wow!

När vi någon timme senare drog upp båtarna på land vid slutpunkten för forsränningen var det idel glada leenden i gruppen. Alla hade haft roligt, alla var nöjda. Och jag var lycklig men stelfrusen om händerna. Fingrarna hade förvandlats till kritvita pinnar. Och med de pinnarna skulle man då få avkrånglat sig våtdräkten. Det var ett projekt i sig, kan jag säga. För att inte tala om att knäppa bh:n där ute i det kalla lidret...

Så att så går det till när man firar sin 30-årsdag ett och ett halvt år för sent. Så sjukt roligt hade vi! Måste vara den bästa presenten jag någonsin har fått!

Nedan bifogar jag en video från just den rutten vi rände. Precis sådär var det! Vid cirka 2,30 minuter syns forssimningen jag talade om.


fredag 24 juli 2015

MacGyver a phonecall away

I tisdags kväll vräkte jag en hög kläder i tvättmaskinen i källaren, startade densamma, trappade upp en trappa och fortsatte med mitt. Troligen var det att ligga på soffan, ity det brukar jag göra. Noterade vid startandet av maskinen att den lät lite ansträngd. Istället för "dnnn-schhhh-dnnn-schh", alltså att den simultant tar in vatten medan den startar upp, lät den mera "döööönnnn-dööönnn". Om ni fattar på basen av denna förklaring. Nå - jag tänkte inte mera på det. Ett par timmar senare återvände jag till källaren och möttes av en maskin som forfarande brummade "dööönnn-dööönnn". Stängde av den on konstaterade att tvätten var torr. Den hade alltså aldring satt igång. Och inte heller brunnit upp, vilket i efterhand var en bra sak.

Vad gör man då? Klockan tolv på tisdagsnatten när tvättmaskinen tydligt inte fungerar? Är man jag och därmed lika lyckligt lottad att ha en MacGyver på telefonavstånd - då drar man nytta av det. Ringde alltså mitt i natten till min storebror. Han svarade lugnt som vanligt, inte det minsta förvånad över att lillasyrran ringde vid denna tidpunkt. Frågade lite frågor om hur det lät mera exakt när jag startade maskinen, hummade eftertänksamt frågade ytterligare lite frågor om kranar och dylikt, och instruerade mig sedan att dra ur sladden och koppla ur vattnet och lite andra grejer jag skulle göra. Jag la på luren, gjorde som han sagt och ringde upp igen med en rapport om hur maskinen hade betett sig när jag gjorde enligt instuktionerna. Storebror ursäktade sig och sa att han inte kan komma direkt (klockan var här närmare halv ett på natten), men att han kommer dagen därpå och fixar den.

När jag la på luren var jag heeelt luuugn. Jag visste med säkerhet att imorgon är tvättmaskinen fixad. Det har nämligen hittills i mitt lifv icke funnits NÅGONTING min bror inte har kunnat fixa. Hur tur har man egentligen att ha en sådan bror?! Han kan bygga ALLT, och då menar jag ALLT. Och han gör det dessutom gärna och utan att göra större väsen av sig. Bara gör det.

Följande dag: lastbilsbrum vid husknuten och brodern dyker upp i sin gigantiska pickup som innehåller allt man kan behöva i alla situationer, typ motorsågar, spadar, stegar, alla verktyg som någonsin tillverkats, samt bakom ratten: sakkunnigheten själv. Iklädd arbetskläder som har fickor fyllda med allt man kan tänkas behöva kliver han ner i källaren, vrider på lite kranar, stänger av vattnet, drar ut tvättmaskinen från väggen, hummar lite mera, lossar en kran, vrider på några reglage, hummar igen. Jag står bredvid med en kaffekopp i handen och tittar på detta skådespel medan jag tar en klunk då och då. Hela tiden totalt lugn; jag vet att detta snart är fixat. Behöver liksom inte oroa mig; ojoj, ska detta gå att fixa? Måste jag köpa ny maskin? Hur ska vi få av vattnet? Kommer det att gå snett? Jag genomsyras av en fullständig trygghet: storebror är här - alltså är problemet löst.

En sväng via Kodin Terra för att köpa lite reservdelar senare är problemet åtgärdat. Mellan varven oljar brorsan dessutom mina knarrande gångjärn i ytterdörren som har stört mig det senaste halvåret. Helt sådär utan att kommentera saken. Jag startar tvättmaskinsprogrammet, maskinen brummar nöjt igång och så går vi och kokar kaffe. Sitter nöjt vid köksbordet och judiserar en stund innan brodern blir tvungen att åka iväg till ett möte med jaktföreningen. Innan han går ut genom den nu icke-knarrande dörren säger han "Ring på nytt om du behöver hjälp med något annat". Sådär bara. Och det vet jag ju att jag kommer att göra.

Har ni hört maken till bra storebror? Den bästa!

söndag 19 juli 2015

Förra helgen - K:stad!

Åkte till Kristinestad för att träffa en gammal studiekompis förra helgen. Vi brukar se till att träffas lite då och då för att hålla kontakten, S och jag. Det och mer eller mindre seriösa diskussioner på messenger...

I Kristinestad var det marknad! Det är lite som Jakobs Dagar i Jeppis, men ändå annorlunda. Massor med pipel i rörelse är det i alla fall. Och vi också där mitt i vimlet. Av alla bekanta man stötte på hörde det tydligen till att fråga "Vetcha ni ska ut i svängen ikväll?", varpå alla utan undantag svarade "Vetcha he". De där två orden är synnerligen användbara, för det passar liksom lite till allt möjligt. "Vetcha he". Kul!

Vi åt lite på Pavis och sedan for vi ut till klipporna i Kanonviken. Det var sjukt vackert. Ändlösa klippor, glittrande hav - just sådant jag gillar. Ganska blåsigt och kallt dock, som det har varit hela sommaren. Bikinin fick stanna i väskan den här gången. Eller "vieeskån" som det heter i K:stad.

Mot kvällen blev det problem. På så sätt att jag inte hade något armband till Jungman, partytältet där det skedde. Som tur var fick vi tag på ett armband utanför portarna och såg snabbt till att tjacka det. Och så var vi inne! Ett helt SUPERBT band var det som spelade, och jag som inte brukar dansa hölls halva natten på dansgolvet. De spelade BARA bra låtar!

Två armband! Problemet löst!

Var dessutom på en sjukt rolig förfest med långbord och plockmat hos en av S:s kompisar innan vi drog iväg till Jungman. Det fanns sjuttiotusen olika rätter, rödvin, småplock och annat trevligt. Dessutom är det så roligt att sitta och lyssna på k:stadsdialekten, den är väldigt vacker. Och kul humor har de i sydösterbotten, den passar bra ihop med den vi har här i norr. Bålen serverades t.ex. av två typer utklädda till munkar, som kom inskridande med ett stort träkors rätt vad det var. 

Det var den helgen i Kristinestad, det. Lite seg i huvudet var jag när jag framåt söndagskvällen masade mig i bilen för den dryga två och en halvtimmarsfärden hem. Men det var det värt!

tisdag 14 juli 2015

Spontanhäng i skären

Tisdag idag, och jag börjar småningom ha återhämtat mig från en intensiv helg, men den ska jag berätta mera om sedan. Roligt har jag i alla fall haft, så inåt helskotta roligt!

Idag har jag i två omgångar gjort mitt bästa för att sola lite i trädgården, men varit tvungen att ge upp båda gångerna, eftersom jag var nära att drabbas av frostskador. Solen lyser, men termometern ståtar med mäktiga fjorton plusgrader. Det är lite lite när man är iklädd bikini, trots att det är rätt lä på min gård. När en molntuss glider framför solen känner man hur kallbranden slår till i tårna. Hui.

Igår hamnade jag av misstag ut i skären, eftersom jag... ja, det var en del grejer med bilar som skulle föras på service och bytas mellan oss familjemedlemmar, så jag hängde på ut till villan med mamma och pappa. På väg ut ur stan stannade föräldraskapet till vid Minimani för att handla, men jag orkade inte följa med utan stannade i bilen. (Detta betyder i klarspråk att jag inte hade sminkat mig och därmed såg ut lite som en demon). När mamma och pappa kom tillbaka ut ur affären höll jag en liten upprörd föreläsning om att man ABSOLUT INTE FÅR LÄMNA BARN I BILEN PÅ DET HÄR SÄTTET på sommaren. Jag kunde ju ha dött, herregud. Tror dock inte att någon annan tyckte att det var kul. Nå, huvudsaken var ju att jag gjorde det. Höhö.

Stannade även till vid Nyströms och hämtade hunden, som sedan snällt låg på bilgolvet och sov med nosen på min fot. En viss skillnad mot vår förra hund som inte direkt var något bildjur. Läs: han kräktes i bilen om man körde längre än tre kilometer.

Sedan blev det ex tempore-häng på skäriterrassen resten av eftermiddagen och kvällen. Det var riktigt varmt där i lä sålänge solen sken. Sedan fick man kaffe och sådär, och framåt kvällen grillade pappa älgkött, så jag behövde inte ens laga mat igår. En ganska gemytlig semesterdag, the way I like it. Ska man prompt leta efter något att klaga på skulle det få vara femton grader varmare, men det ska vi inte fästa för mycket uppmärksamhet vid, tycker jag. 

fredag 10 juli 2015

Rastlös själ

När det lider mot kväll dessa semesterdagar med dåligt väder och jag alltså mest varit hemma hela dagen, då är det som om någotng skaver i mig. En rastlöshet - måste ut och hitta på någonting! Som tur är har jag en likasinnad i min kaveri N, som aldrig är sen att haka på. Alltså är det mera regel än undantag att vi drar iväg någonstans, om inte annat så för en kvällskaffe någonstans.

Igår var "någonstans" Kahvila Saha i Yxpila. Ett bohemiskt, mysigt sommarcafé vid sjöstranden. Där man får termoskaffe för en och femtio och där det ibland kan finnas någon egenhändigt ihopsvängd mockaruta eller någonting annat i en låda vid kassan. Om det är fint väder tar man plats på den gistna, knarrande terrassen på någon skranglig stol vid ett lutande bord. Inifrån själv cafét hörs musik, för där sitter ofta något sällskap och spelar och sjunger.

Igår var det inte mindre än fyra lösa hundar som svansade omkring på terrassen, puttade upp dörren till cafét med nosen och gick in emellanåt. Ibland stannade någon av hundarna till vid någon gäst, fick en klapp på huvudet och traskade sedan vidare.

Regnar det kan man klättra upp på caféets vind och ta plats i någon av de omaka stolarna som finns där, till exempel en gungstol medan man dricker sitt kaffe. Det gjorde bästa L och jag sist. Satt och knirrade fram och tillbaka och pratade viktigheter.

Och häromdagen hittade jag en fyrklöver här hemma på gården. Den finns nu i ett vattenfyllt snapsglas på köksbordet, och varje gång jag går förbi nickar jag mot den och tänker "Jepp. Feeling lucky". 

torsdag 9 juli 2015

Hunden, då

Jo, familjen Kronqvist har blivit med hund. Eller korjaan - det är min far som har skaffat hund. Och nu ska jag skriva några rader om det. Häng med.

Det är ingen hemlighet att jag inte är särskilt brydd gällande djur. Jag är ingen direkt djurvän, jag har inget behov av att själv ha djur och upplever dem främst som störande moment. Undantaget är hundar. Hundar är kanske det enda djuret jag aktivt hatar. Tycker inte om innehundar, kan inte fatta vaför man vill ha en stinkande (jo, hundar LUKTAR ILLA), dreglande och gnyende/skällande sak inne i sitt hem. Jag vill inte bli hälsad på av hundar, jag vill inte klappa dem och jag vill definitivt inte bli slickad på, för det är äckligt. Usch.

Lite mera förståelse har jag för jakthundar, för det är liksom någon point med dem, och jag tycker att jakt är intressant. Lite som ledarhundar för handikappade, det fattar jag också. Och knarkhundar på flygfält. Jakthunden har en uppgift, förutom att lukta illa. Dessutom är jakthundar huvudsakligen utomhus, där jag tycker att djur ska vara. Utomhus, i stall, i hagar, ja ni fattar. Inte hemma och för faa-en inte i soffor och sängar. Djur är utomhus - människor är inomhus. Så tycker jag.

Men i och med den här lilla saken, den än så länge minimala jämthunden Figaro, har jag töjt på gränserna lite. Figaro är ju lite som en familjemedlem, och då kan jag sträcka mig till att tycka om honom. För han är rätt söt. Fast han ännu är valpig och nafsig och busig och ganska jobbig mellan varven. Han är präglad på min pappa och går efter honom som en svans, vilket i sig är rätt sött.

När Figaro blir stor ska han bli "älgarnas skräck", enligt pappa. Känns lite osannolikt att tänka på just nu, just eftersom han är så liten (ölburk for size, se ovan). Men växer fort, det gör de, jämthundarna. Figaro har redan lååånga bakben och stora, klumpiga tassar som han snubblar över.

Här undersöker Figaro min väska. 

Så att, ja. Jag ogillade ju katter rätt mycket också ända tills vi skaffade vår Sven, som kom att bli den bästa katten ever. Så kanske Figaro har samma effekt på mig, vem vet. Sjukt sör är han än så länge i alla fall.

onsdag 8 juli 2015

Varje dag något skoj

Semestern fortskrider på ett mycket gemytligt sätt. Man kunde ju lätt vänja sig vid en tillvaro som denna! I måndags var det igen fint väder, och jag styrde kosan mot skären, där jag brottades med hundvalpen, solade, badade och allmänt nästan njöt ihjäl mig.

Pappa fixade rökt sik framåt kvällen, vilket ju också det är en njutning i sig. Hade man inte varit tvungen att bena hade jag lätt ätit ett kilo. Nu nöjde jag mig med två fina firrar i solskenet på terrassen. Gott!

Lite senare på kvällen samlades vi med gänget för att spela Mölkky. Tyckte personligen att jag låg ganska bra till, men fick se mig omkörd på slutrakan. Segern gick till Åland.

Efter en dag med sol och bad i skären och Mölkky kände jag mig inte som mitt fräschaste jag, håret i bakslick med diadem likt Zlatan och blänkade ansikte av alla soltimmar. Men när man bara ska varva ner med AM (After Mölkky) på Bryggan är det inte så noga. Alltså var det dit vi styrde kosan och satt och njöt tills solen gick ner.

Igårkväll gick vi ut och åt på Amarillo med ett par kompisar. Det var en trevlig sysselsättning som avslutning på en mulen och regnig dag. Och ikväll ska vi på bio med gänget. Varje dag något skoj. Tack, mina fina kompisar som jag får tillbringa semestern med! Jag tycker om er <3

lördag 4 juli 2015

Sol, sol, sol

Eftersom Foreca hade lovat sol och sommarvärme hela dagen igår drog jag ut till skären. Och en fin dag blev det. Ute i skären var förutom föräldraskapet dessutom båda mina bröder och dessutom min faster med man. Fullt hus, alltså.

Här befann jag mig. På mage på bryggan med lite podcaster och böcker och solen värmande över ryggen. Nere till vänster skymtar stegen ner i vattnet, och den brukade jag naturligtvis också några gånger. Ligga i solen och njuta med avbrott för svala dopp är nog det bästa jag vet. Tröttnar aldrig.

Gänget i skären skulle upp hem en sväng, och jag stannade kvar som barnvakt åt den nya lilla familjemedlemmen - jämthunden Figaro. Han är pappas nya bebis, och lämnar inte sin husse med en tum. Figaro går som ett frimärke efter pappa och ylar om han försvinner iväg någonstans. Alltså fick jag stanna kvar och trösta knyttet när familjen åkte iväg. Det är tänkt att Figaro ska börja nosa upp älgar när han blir större (än så länge är han liten som ett popcorn, nästan), men än så länge har han främst specialiserat sig på ölburkar. Han nosar fram dem under stuggrunden och leker med dem i evigheter. I övrigt gillar han att nafsa i tår, en irriterande vana. 

När kvällen sänkte sig över viken badade vi lite bastu (skööönt) och sedan var det grillat älgkött på menyn innan jag ansåg skäridagen vara klar och åkte hem. Idag på förmiddagen lyste solen, men nu är det mulet. Och jag borde klippa gräset. 

torsdag 2 juli 2015

Tomat, brandbil eller annan valfri röd sak

Nej. Jag har fortfarande inte ringt till Peten putki om det stockade avloppet i köket. Inte ens fast bästa L skickade meddelande igår eftermiddag med orden "Har du ringt åt Pete?". Bra att man har kaverin som håller koll på en. Försöker i alla fall.

Igår var det så fint väder! Somnade i solen i trädgården och vaknade illröd som en kräfta. Måste vara ett tecken på ålderdom, för tidigare i mitt liv brukade jag då aldrig bränna mig. Fan. Vi bor ju nästan på Nordpolen, här är ju knappt ens sommar. Störtlöjligt.

Jag tog min rödfnasiga lekamen och drog på kaffe till Bryggan med damerna igårkväll hursomhelst. Vi diskuterade som vanligt allt mellan himmel och jord, gapskrattade lite för högt och spanande in snygga puttputtbåtar i gästhamnen. Då vet man att sommaren är här.

Imorgon har det utlovats fint väder, och jag tänker som följer: sol, bad, sol, bad och en och annan bikinikaffe däremellan. Det är min favoritsysselsättning, som trogna bloggläsare vet.

tisdag 30 juni 2015

Bastukväll

ETT SÅNT RIKT LIV MAN LEVER när man en vanlig måndagskväll surrar runt i Öja, plockar upp sina bästa vänner från olika destinationer och styr ut till skären för att bada bastu! Det är fan ta mej fint som SNUS, hela skiten! För det var nämligen just det vi gjorde igår. Jag hade tillbringat dagen här hemma ute på gården i solen, cyklat en sväng till gymmet och hem igen via butiken. Packade väskan med badkläder och handduk och rev iväg.

Skäribastu är bästa bastun. Särskilt tillsammans med de där fina typerna jag har att göras med. Vattnet var iskallt och pappas nya hundvalp envisades med att bita oss i fötterna hela tiden när han kom åt, men annars var det perfekt. Fiilis dessutom att tvätta sig sådär old school med tvättfat och skopa.

Idag har jag varit och hämtat pappa som hade fört bilen på service, en sväng till Öja där det malades på morgonkaffe för fullt och sedan hem igen. Det som irriterar mig mest för tillfället (vilket inte är särskilt mycket för tillfället, jag har det rätt bra) är att avloppet i köket är stockat som tusan IGEN. Det har putsats av min bror i flera omgångar med vill inte ge sig. Efter konsultation av grannen här på andra sidan väggen har jag förstått att jag måste ringa Peten Putki för att få bukt med problemet. Nu ska jag bara arbeta upp mod ett tag. Hatar ju att ringa okänt folk. Särskilt när man ska redogöra för någonting man inte själv förstår sig på. Ja, jävlar.

fredag 26 juni 2015

Ferie i full gång

Hej igen och hoppas att ni har hittat hit. Här firar jag semester för fullt, fem veckor har jag tänkt ha ledigt. Icke fy skam! Den riktiga semesterkänslan har kanske inte riktigt infunnit sig, med tanke på att det är kring femton grader ute om dagarna. Men loma on loma, som det heter. Även om det skulle regna småspik.

Var så illa tvungen att företa mig min hatsyssla nummer ett igår. Nämligen den som involverar mackapären på bilden ovan. Få saker avskyr jag så innerligt som att klippa gräs. Det är - som pappa skulle uttrycka sig - "druu anstaltt", vilket alltså innebär att det är ett segt, långsamt och tidskrävande göra. Främst eftersom att min gräsmatta är brant och jobbig, gräsklipparen är tung och gammaldags utan dragfunktion, klipparbladen är inte slipade på detta århundrade och - ja, jag hatar själva sysslan helt enkelt. Nåja, gjort blev det och nu kan man igen spatsera på en nyklippt gräsmatta och känna sig nöjd.

Som ett resultat av rastlöshet tjatade jag med mig N ut på en biltur igår. "Ut å köör", som det heter här. Vi drog till Punakalliot och stod och frös i blåsten en mikrostund innan vi flydde in i bilen igen. Högt vatten, hård blåst och fräsande vågor. Inte riktigt likt mitt smultronställe som jag tillbringade i princip hela sommaren 2014 på. 

onsdag 24 juni 2015

Om en resa

Hej bloggen och alla läsare. Som jag inte vet om ens finns kvar. Med tanke på att jag inte har bloggat på år och dag. I alla fall månad och dag. Ibland kommer det saker emellan, helt enkelt. Tänkte ändå att jag skulle berätta för er om vad jag pysslat med den senaste tiden, och då främst resan som jag och N företog oss i maj. Jo, resan. Jag på resa. Jag som är en hemmakatt som inte vill åka utanför Kokkolas gränser om det inte riktigt kniper. N började här i vintras prata om att det vore kul att åka till USA och hälsa på lite släktingar. Och som ifrån ett högre perspektiv hörde jag mig säga att jag gärna följer med. Lite oväntat, kanske. Eller som min lillebror sa när jag i telefon berättade att vi var på väg: "Va? Tu hatar ju ti reis...". Äsch, man kan väl ändra sig, tänkte jag.

Månader av förberedelser följde. Det var ESTA:n att ansöka om, fixande av pass, bokande av hotell, korrespondens med släktingarna over there, fixande av internationellt körkort, intyg hit och dit. Och så en tidig morgon hoppade vi på tåget till Helsingfors med varsin stor kappsäck. På väg!

Växlande till oss lite dollars på flygfältet. Då började det genast kännas mera verkligt. Sedan var det lite flyg upp och ner, det var Frankfurt, Chicago och därifrån till det lilla flygfältet i staden Duluth i Minnesota.
Annars så rekommenderar jag Lufthansa som flygbolag. De bjöd på vin hela resan till Chicago. Vi tog såklart skumpa, precis som vi hade bestämt långt på förhand. På väg till USA ska det vara bubbel! Hela resan från start till mål tog väl ett dygn sådär. Vi var alltså lite slitna men ganska fnissiga när vi tumlade av flyget i Minnesota. Mitt i natten. Ringde en taxi och tog oss fram till hotellet. Sov någon timme, åt amerikansk frulle med typiskt blaskigt kaffe innan vi strövade iväg till en shopping mall som fanns på andra sidan vägen. Miller Hill Mall, om jag inte minns fel. Travade runt, tittade och klämde på saker, tittade på folk och pausade med en enorm kaffe när vi blev trötta.

Bodde sedan några dagar hos N:s släkting och blev väl omskötta. Alla var så fötjusta i att vi var från just Finland, alla var intresserade och artiga och vänliga. De flesta verkade ha någon typ av rötter från Finland och roade sig med att säga några fraser på finska åt oss, och vi nickade artigt och iddes inte alltid säga att vi faktiskt är svenskspråkiga. Spela roll.

Varje dag nytt program. Vi körde runt och tittade på vattenfall, fyrtorn, stränder, parker, åt ute på superamerikanska ställen. Det var dåligt väder under hela vistelsen i Minnesota, vilket var lite tråkigt. Men vi lät det inte hindra oss från att ha trevligt.

Köpte värktabletter en dag och blev lite konfunderad när jag öppnade burken. Var det Viagra jag hade köpt?

Framåt helgen tog vi in på hotell igen och lät N:s släkting vila ifrån oss lite. Traskade (okej småsprang i regnet) ner på stan och tog en liten barrunda på lördagskvällen. Var såklart tvungen att dricka Bourbon! Annars också så var det superamerikanskt ute på krogen. Alla killar hade t-shirt och lippis.

Efter en vecka i Duluth flög vi åstad för en vecka i New York! Det är en mycket speciell stad som inte egentligen kan beskrivas - den ska upplevas. Vilken puls! Ständigt högt tempo, dygnet runt. Polissirener, folk som hojtar, kärror med mat, gula taxibilar och folk, folk, folk överallt. Ganska snabbt fick man vänja sig vid att köa. 30-45 minuters kö till toaletten var vardagsmat. Och inbilla er inte att man liksom sätter sig ner på kaffe någonstans. Icke. Det finns inte ens sittplatser. Man köar och köar fram till disken, man får sin enorma jätekaffe och så armbågar man sig ut på gatan igen där man går och dricker samtidigt ur sin take-awaymugg.

Men en härlig stad var det. Så mycket att se och uppleva och dofta på och lyssna på. Vi bodde i Chinatown, så där fanns det i alla fall att dofta på, om vi säger så. Fisk, främst. För att få vila öronen lite ibland så drog vi ett par gånger in till Central Park där vi slappade i gräset, läste, tittade på folk och beundrade de fina hästarna som gick runt med turister i kärran efter sig. Och så hade vi vårt stammisställe där vi stack oss in på en och annan Prosecco under veckan. Hade faktiskt en regel som löd att vi skulle dricka skumpa varje dag i New York, och den följde vi ganska bra. Ett par dagar i slutet av veckan blev det ingen Prosecco, tråkigt nog. Å andra sidan vägde vi upp det genom att ta flera skumpaglas andra dagar. Man får inte vara dum!

En fredagskväll tog vi tuben ut till Yankee Stadium i Bronx för att gå på baseballmatch. Det kändes superamerikanskt och naturligtvis drack vi Bud Light. Vi fattade i alla fall så mycket av spelet att vi förlorade, och så visste vi när man skulle bua och när man skulle hurra. Annars var vi mest där för fiilisen, och fiilis var det!

En dag tog vi oss upp i Empire State Building bara för att vi hade möjligheten. Det var högt, kan man sammanfatta det som. Och gungade gjorde det också. Mäktigt.

Stack oss också förbi Times Square en kväll för att ooh:a och aah:a åt alla neonskyltar, allt folk och hela stämningen. Det går inte med foton eller ord att beskrivas - detta måste också upplevas. Det är stort och färggrannt och pulserande, så mycket kan jag säga. 

Mycket att se och upptäcka i New York, det är det. Vi startade varje morgon från hotellet, gick hela dagen och insöp stämningen, upplevde och såg så mycket som möjligt, och återvände till hotellet först på kvällen. Vissa kvällar för att duscha, hoppa i en klänning och dra ner på stan igen på någon liten drink. Vi var med färjan till Staten Island, vinkade åt Frihetsgudinnan, var till Ground Zero, shoppade, letade matställen, tittade på folk. Och gick, gick, gick.  Hade blivit varnade om att det inte går att få annat än skräpmat om man inte har bokat bord på restauranger långt i förväg, men vi hittade ställen varje dag utan större problem. En dag på en mysig innergård till en restaurang, en dag ett matställe i bottenvåningen på Empire State Building. Och så vidare.

Det var en fantastiskt fin resa och vi hade mycket roligt. Bästa resesällskapet hade jag också, N är organiserad och planerande av sig och jag, jag har inte så stor skillnad vad vi gör så länge jag får vara med. En lyckad kombo. Detta ska jag minnas så länge jag lever. 

söndag 3 maj 2015

Väktar'n

Travade på darriga ben ut ur gymmet häromkvällen och möttes av en liten tant som tydligen var på väg till Anttila som finns i samma byggnad som min gymkällare. Tanten gjorde stora ögon när jag stegade mot de automatiska dörrarna - hon kom alltså emot mig utifrån gatan - och frågade förfärat på finska att "Åh nej, stänger du nu?!". Jag samlade mig i en sekund och försökte inbegripa vad hon riktigt menade. Hon hann till och med upprepa sin fråga - om jag låser dörrarna nu. Då trillade polletten ner och jag drog paralleller mellan hur jag såg ut - svarta träningsbyxor, svart huppari med en svart väst med reflexdetaljer på och håret bakåtdraget i hästsvans - och vad hon högst antagligen trodde att jag var. En väktare. Men det var jag ju alltså inte och tanten fick gå och handla i lugn och ro. Bra det.

Det är förresten inte första gången folk tar fel i butiker. Mer än en gång har folk misstagit mig för en expedit i någon klädbutik och jag får ursäkta mig med att jag är här och handlar precis som de. Vet inte. Kanske jag har ett sådant utseende? Och så var det ju den där lustiga gumman som bad om hjälp med att hitta en svart mascara häromåret. Borde eventuellt byta bransch.

Orsaken till att jag sitter här och bloggar så frenetiskt är att jag håller på slåss mot mig själv gällande att orka betala räkningarna som ligger i en prydlig hög här. Bloggande är bra mycket skojigare än att knappa in referensnummer, kan jag meddela.

Annat jag sitter och dividerar med är om jag ska orka gå till butiken eller ej. Det avgjort viktigaste jag behöver i detta nu är torrschampo, och jag ställer mig tveksam till om det finns i närbutiken nere på hörnet. Är man välsignad med det lilla fjun jag har högst uppe på skulten är man beroende av torrschampo. En dusch av det gör håret stävare och tjockare och på alla sätt trevligare. Fråga vilken storbloggare som helst.

lördag 18 april 2015

Artikulationssvårigheter

Ännu en arbetsvecka är till ända. En som började exakt 04.50 på måndag morgon med att vakna och ta sig till uleåborgståget. Gäsp på den. En givande dag var det förvisso, men arbetshandledning och alueneuvottelu med en massa talterapeuter på Oulun Yliopisto. Men icke desto mindre lång.

När jag var nitton år sökte jag in till logopediprogrammet på OY, det har jag tidigare nämnt. Kommer ihåg en sen natt i en bar, då jag för en finskspråkig bekant försökte förklara vart jag hade sökt in. Hur jag än ansträngde mig för att artikulera blev det bara "Oulun Ypi-olisto" av det hela. Gång på gång. Måste ha varit väldigt... trött den kvällen.

Min sambo C i Åbo fick en gång på en julfestsitz en termometer i julklapp, och nu minns jag inte vem av oss det var som försökte uttala detta ord, men det blev bara till "mermoteter". Efter det hette tingesten just det hemma hos oss. Typ "Usch, vad kallt det är här i köket. Kan du kolla på mermotetern vad det är för grader egentligen?". Och så hade vi en liten leksaksbjörn på en hylla i köket, och den lilla nallen fick det pampiga namnet Rüdiger efter en tysk vi pratade med på en fest.

Hade förresten en lång lista på märkliga ord och uttryck vi höll oss med där i Åbo. Bensaburger, till exempel. Och Hallis Special (det var någonting med rostat bröd med knackkorv emellan, har jag för mig). Hemliskrapula var en annan grej. Håhå, alla dessa dagar i vårt lilla kollektiv i Hallis. Kunde ha varit riktigt roligt om jag inte hade varit så ledsen och till brädden fylld av angst.

Ni kommer väl ihåg att rösta imorgon? Det måste man göra, för det har kungen sagt.

söndag 12 april 2015

Sweet sixteen

Vi börjar väl med väderleksrapporten, va? Plus sexton! Man blir ju lycklig för mindre, om vi säger så. Vågar man nu tro att den här vintern börjar vara slut? Vädergudarna spår förvisso lite slask imorgon, men jag räknar med att det smälter efterhand det når marken. Snart får jag börja fundera på hästbajs och fröpåsar och min lilla odlingslåda i min lilla trädgård. Kanske ärtor i år?

Imorgon är det tidig väckning. Jag och kollegorna ska till Uleåborg, som vi brukar med jämna mellanrum. Arbetshandledning och lite annat program. Det är väldigt lärorikt och nyttigt, men det brukar bli så hiskligt långa dagar. Särskilt som tåget avgår - gäsp - 05.40. Får se till att pallra sig upp i tid, antar jag.

Helgen har förlöpt i lugnets tecken. Jag har handlat på stor-Cittari, betalat räkningar, kaffiterat med bästa L och company, byggt en trasig blus med pikaliima och lite annat smått och gott. Nu tänkte jag steka lite broiler om det är okej för allihopa. Hej!

fredag 3 april 2015

Bananen i solskenet

Det sågar på här. Vinter, vår, vinter, vår. Häromdagen fick jag gräva fram vinterstövlarna innan jag pulsade till jobbet. Andra dagar promenixar man med solbrillor på näsan. Nå, det jämnar väl ut sig till sommaren, tänker jag. 

Här njöt jag i alla fall av solen när jag traskade hem från en dag vid svarven. Fråga mig inte varför jag ser ut som en banan, för det vet jag inte. 

Långfredag idag då. Vet inte riktigt vad jag ska hitta på. Börjar väl med kaffe. Häpp!

söndag 15 mars 2015

Skären i solen

Packade en ryggsäck med kaffetermos igår och stack ut till skären. Håhå. Mitten av mars och solen värmde redan riktigt ordentligt. 
 
Det är redan öppet vatten längre ut. En försmak av sommar, mmm! 

Vi satt på bryggan och njöt i solen. Korkade till och med en öl våren till ära, och nog smakade den bra där med en knakande is och fågelkvitter i bakgrunden. Pappa hade dessutom sågat upp en vak som jag den här gången lämnade oprövad. 

Idag lyser solen också. Det är härligt med vår!

lördag 14 mars 2015

Stöldgods

Kära dagbok. Inatt drömde jag att jag stal en säck grillkol från Prisma. Sedan fick jag dåligt samvete och gick för att hämta en streckkod från en likadan påse för att kunna gå till kassan och betala kolet. Av någon anledning stoppade jag streckkoden i MUNNEN på väg till kassorna, så när jag kom fram var den blöt och söndertrasad. 

Och när jag tänker efter var det förresten ett paket kex jag stal från första början och inte alls grillkol. Inte lätt att bli klok på drömmar, inte. 

söndag 22 februari 2015

Städivern som icke infann sig

Äntligen har jag städat den här lilla svinstian från golv till tak. Kräver alltid ett visst mått av självdisciplin och rent tvång av mig själv innan jag kommer mig för. Nu var här total misär - blommorna slokade i krukorna, diskmaskinen var otömd och mera disk väntade i en överfull ho, dammkorvar virvlade på golvet, kläder i överflöd på stolen i sovrummet. Muggen var ett inferno av damm och tandkrämsstänk på spegeln. Lördagen blev därmed min städdag.

Det är fullt vårväder. Dropp från taken och fågelsång i buskagen på morgnarna. Och fullständigt livsfarlig halka. Tog mig about tio minuter att skrinna med soppåsen till tunnan igår. Om det sluttar uppåt slirar man på stället när man försöker gå. Sluttar det neråt är det total livsfara. Borde dra till Öjan och gräva fram mina gula spikskor av märket Karhu. Skulle vara perfekta att trippa fram med i det här föret.

Har två veckor av tågresande bakom mig. En tur till Åbo och en till Uleåborg. Tidiga väckningar och långa dagar och obekvämt bökande i tågsäten. Inkommande vecka är äntligen en normal arbetsvecka här i Kokkola. Åtta till fyra, normal mottagning. Ser fram emot det.

Nu ska jag skynda mig till butiken innan de stänger för ikväll. Lär ta en stund att slira dit.

måndag 16 februari 2015

Snrrrk

Håhå. Befinner mig på tåg igen. Denna gång på väg mot Uleåborg och arbetshandledning. 

Annars bra, men jag har vaknat 04.55 för att hinna plocka upp en kollega och forsla oss båda två till tåget. Väckningstider som börjar på en fyra är aldrig bra. Inte heller väckningtider som börjar på 5, 6, 7 eller 8 heller om ni frågar mig, men det hör inte hit. 

Hade planerat att sova på tåget, men nu har jag ju redan hunnit vakna till och känner mig pigg. Får bli ett Blankens & Swanberg-poddavsnitt istället. Hoj!

lördag 14 februari 2015

Svisch - FOMP

Så ungefär lät det idag när jag traskade runt bilen för att frigöra densamma från snö - och jag plötsligt halkade och föll på arslet. Upp fort som fa-en kom jag såklart, och det är möjligt att ingen såg mig. Det viktigaste är därmed sånär som på säkrat. Det näst viktigaste är ju att man inte slår sig, och jag kan nu med några timmars inkubationstid känna av en ömmande smärta i ena - ja, vaför förfina - revabullon. Och handleden på samma sida ömmar den också. Så fånigt att halka, det är bara gamla kärringar med dålig balans som sysslar med sånt.

Det har varit sjujävla halt i Kokkola den senaste veckan. Riktig blixthalka. Jag har skrinnat fram över parkeringsplatsen på jobbet och känt mig som en annan konståkare. Minus piruetter, då. Nu hade ett tunt snölager lagt sig över isskorpan. Lika med ännu mer förrädisk blixthalka.

Idag har jag travat på stan och skött Viktiga Ärenden. Det och handlat lite kläder. Inne på Halpa-Halli stod en gåbbe och spelade positiv och delade ut ballongdjur. Det tyckte jag var himla trevligt. Positiv är ett instrument till och med jag skulle klara att spela.

Ikväll hade jag tänkt städa och belöna mig själv med ett glas vin. Men så kom jag på att jag inte orkade städa, och efter den insikten belönade jag mig med ett glas vin i alla fall. Trevlig helg och skål, peeps!

tisdag 10 februari 2015

Full fart hemåt

Jodå, här har man mått som en konung. Lillebror hämtade mig från tåget igår och så susade vi snabbt och smidigt hem till honom i ett varmt och ganska blött Åbo. Lite skillnad mot de manshöga snövallarna man vant sig vid i Kokkola...

Paj hade han gjort, det lilla livet. Passade perfekt för en restrött och hungrig flicka. 

Dessutom fick man vin till maten. Dethär med skolning är ju förjävla kul!

Skämt åsido så var det verkligen det. En synnerligen intressant kurs i ämnet stamning. Alla mest speciellt gillade jag diskussionerna i grupp på eftermiddagen. Jag fick många nya idéer och det känns som om jag har ett lass med metoder och övningar att ösa på med på jobbet. Dessutom blir man sådär allmänt jobbinspirerad av att träffa kollegor och lyssna på föreläsningar. Ser fram emot att gå till mottagningen imorgon!

Sitter just nu med domnande arsle på tåget på väg hem. Det har varit två långa dagar och jag är ganska trött. Ganska trött men mycket nöjd. 

måndag 9 februari 2015

Tufftuff

Hej från järnvägen någonstans mellan Kokkola och Tammerfors. En annan avslutade arbetsdagen idag med att svinga väskan över axeln och traska till tågstationen för att hoppa på första bästa tåg söderut. 

Ska nämligen på skolning imorgon, och eftersom Åbo ligger så irriterande avsides så drar jag ner redan ikväll. Tanken är att jag ska inkvartera mig hos min åbobror. Förutsatt att han kommer ihåg att jag är på väg, alltså. 

Kursen gäller stamning och jag är sjukt peppad på att få höra vad föreläsaren - någon slags stamningsexpert - har att säga. Ska bli oerhört intressant!

Känns lite märkligt att vara tillbaka på åbotåget. Just like back in the days. Man har ju nött den här järnvägssträckan förr, om vi säger så. 

torsdag 5 februari 2015

Roligt ska man ha. NÄSTAN JÄMT

Man undrar ju vad det är för vits med denna löjliga mängd snö. Inte har jag någon direkt nytta av den heller. Snöarbete är jag som sagt inte så ivrig på, så det är främst bilplatsen jag har skottat, resten av gården får man pulsa igenom om man har tänkt ta sig någonvart. Som jag redan tidigare nämnde.

 På tal om bilar, ja. Den här jäveln åsamkar mig onödigt mycket huvudbry, kan jag tycka. Dess dörrar fryser nämligen fast stup i kvarten, och hur man än skuffar, rycker och drar så vägrar förardörren att öppna sig. Låsboet har väl fått fukt i sig och direkt vi rör oss under nollstrecket slutar det att funka. Så står man då där på morgonen och har bråttom till jobbet och kommer inte in i bilen. 

Har man tur går ens passagerarsidan att öppna, och så får man öppna förardörren inifrån (inifrån är det inget problem, det är bara kopplingen yttre handtag - låsbo som inte funkar). Har man otur får man göra som jag gjort redan flera gånger i vinter: krypa in genom bakluckan, åla sig fram till framsätet och därifrån öppna dörren inifrån. Ett jävla sjå om ni frågar mig.

När man så ligger där tvärs igenom bilen för att med sina yttersta krafter nå fram till dörren för att kunna öppna den - för att kunna få fatt på borste och skrapa för att gräva fram bilen och göra den i körbart skick, då undrar man litegrann varför man egentligen ska bo i det här jävla landet. När man sedan har gjort bilen så snöfri som möjligt och rödkindad och nersnöad sätter sig bakom ratten - för att konstatera att all is ju sitter på insidan av rutan så att man får börja skrapa där också. DÅ undrar man däremot ganska MYCKET varför man egentligen ska bo i det här jävla landet.

Jepp, jepp.

tisdag 3 februari 2015

Work and play

Investerade i en ny doft i helgen. Som varje välordnad kvinna bör så har jag två dofter; den ena andas vardag och den andra fest. Och nu var det festdoften det var slut på. Har ju rätt hård åtgång, om vi säger så. HÖHÖHÖ. Nånej, men den var slut. Stod vid parfymhyllan och höll på att bli alldeles hög på mitt sniffande när jag arbetade mig igenom hyllmeter för hyllmeter. Helt onödigt med facit i hand, för efter den första doften bedövas näsan och man har ingen uppfattning om vad som doftar vad.

Det blev till sist den här, hur som helst. Är inget direkt Lady Gaga-fan, men doften kändes lagom partajig i min söndersniffade näsa. Så ska vi komma ihåg att jag har ägt en Celine Dionparfym en gång och verkligen gillat den, trots att jag formligen avskyr artisten. Jag menar bara att man inte alltid behöver göra kopplingen bra musik = god parfym. 

Kuriosa: när jag flyttade till Åbo använde jag Naomi Campbells Cat Deluxe-parfym, och den doften kan jag inte dofta på utan att få ångest i varje vrå av min kropp. Jag kopplar samman Åbo och den doften så oerhört starkt att det knappt är sant. En dusch av den parfymen och jag är tillbaka på avgrundens rand i staden jag avskyr så mycket.

Det om det. 

Det har kommit kopiösa mängder snö här. Igår efter jobbet var jag tvungen att stanna bilen på gatan och medelst storskyffeln skotta snö så det bara sprutade kring öronen för att på något sätt få fram min bilplats. Resten av gården är oskottad, så jag pulsar fram när jag ska någonstans. Man kunde förstås skotta den om man kände för det, men jag tänker såhär: snart är det maj. Väntar på det istället.

tisdag 20 januari 2015

Öronbarnet

Ja jävlar. Mycket ska man höra innan öronen trillar av. Mer eller mindre. Just angående öron har det varit en omtumlande helg, kan jag berätta. Har nämligen drabbats av barnsjukdomen öroninflammation och droppar nu antibiotikadroppar i hörselgången två gånger om dagen.

Det började med att jag i fredags morse lite sömndrucket petade mig i örat med en bomullstops. Jag veeeet. Man får inte göra det, men jag var ju jätteförsiktig. Plötsligt sa det bara KLICK, och så var örat stendövt. Alltså inte lite tilltäppt - totalt ur spel. Hörde ingenting på höger öra. Just i den stunden önskade jag så att jag hade gett fan i att peta i det där örat, men det var så dags då.

Fick skynda mig till jobbet och förlita mig på vänster parabol den dagen. Inte det lättaste, för när man är van att ha två öron och plötsligt bara har ett, då är man lite illa ute. Kändes som om det sjåsade också i det friska örat, när nu det andra inte hjälpte till det minsta. Framåt eftermiddagen började också balansen lida, tyckte jag hade svårt att ens gå rakt. Äsch! Inga lediga tider till arbetshälsovården fanns det heller. 

Tänkte att jag skulle klara mig utan läkarbesök över helgen, men tji fick jag. På lördagen höll jag på att gå upp i limningen på grund av trycket i örat, hörde ingenting och kände mig totalt handikappad. Bara att stega iväg till första hjälpen och låta en sköterska titta på örat. Och what do you know, mitt petande i örat hade orsakat vax på trumhinnan (äckligt, jag vet, men skit i det nu) och inflammation i hörselgången. Fick penicillin utskrivet, och så genom att spola örat med varmt koksalt fick jag plötsligt hörseln tillbaka. Tack, snälla sköterska!

Jodå, roligt ska man ha. Nästan jämt.

måndag 5 januari 2015

Jullov

"Tu skriiver int na meir" sa min mor igår när de var här på besök, så då ska jag väl göra det då.

Julen kom och gick. Den spenderades traditionsenligt vid Nyströms med det vanliga schakket. Vi gjorde de vanliga sakerna och slog som vanligt rekord i julklappsmängd. Varje år likadant: "Oj, blev det såhääär många?", och man kunde tro att det är ett dussin bortskämda barn som ska få alla de där paketen. Men icke, det är familjen Kronqvists julfirare där den yngste medlemmen är 25 år. Ha!

Inte för det, jag fick bara nödvändiga och fina saker. Tror också att mottagarna av julklapparna var nöjda, för så verkade det. Åt min lillebror med nytt jobb och kontor hade jag till exempel köpt lite kontorstillbehör. Som en pennvässare i form av en katt, där man ska sticka in pennan i röven på katten och den med tillhörande ljudeffekt (högt jamande) blir vässad.

Juldagskvällen tillbringades hemma hos mig. Folk från både Kokkola och Öja och Jakobstad hittade hit och vi klämde ner oss i soffor och fåtöljer och smuttade glögg och vin och spelade ölspelet innan vi i två omgångar tog oss in till centrum och Calle. En lyckad kväll.

Nyårsaftonen tillbringades i nya men goda vänners lag, där vi först spelade kort och sedan traskade ner till torget i absolut blixthalka och kollade på fyrverkerierna. Resten av natten tillbringades på Kilta där vi smuttade kalla drinkar och pratade om allt mellan himmel och jord.

Och igår, igår hade jag födelsedag! Lillebror och Svägerskan dök upp med en bukett tulpaner som jag gillar så mycket. Resten av familjen plus några kompisar kom också över på kaffe och tårta, och trots att jag letade fram alla stolar huset hade att erbjuda (okej, inte hela huset, jag gick inte och knackade på hos Tuulikki och Vesa och bad att få låna) räckte det inte. Och då hade jag dessutom plockat fram båda nattduksborden att sitta på. Ändå var det för lite. Får nog gå till Biltema och köpa ett par klaffstolar någon gång inför nästa drabbning.

Det har varit en lång ledighet den här julen. Två och en halv vecka nästan. Det har varit skönt med sovmorgnar, men nu igen - liksom efter sommarsemestern - börjar jag känna av suget efter jobbet. Är laddad att börja på igen, har saknat kollegorna och klienterna och ser fram emot vardagen. På bästa sätt.