Hunden, då

Jo, familjen Kronqvist har blivit med hund. Eller korjaan - det är min far som har skaffat hund. Och nu ska jag skriva några rader om det. Häng med.

Det är ingen hemlighet att jag inte är särskilt brydd gällande djur. Jag är ingen direkt djurvän, jag har inget behov av att själv ha djur och upplever dem främst som störande moment. Undantaget är hundar. Hundar är kanske det enda djuret jag aktivt hatar. Tycker inte om innehundar, kan inte fatta vaför man vill ha en stinkande (jo, hundar LUKTAR ILLA), dreglande och gnyende/skällande sak inne i sitt hem. Jag vill inte bli hälsad på av hundar, jag vill inte klappa dem och jag vill definitivt inte bli slickad på, för det är äckligt. Usch.

Lite mera förståelse har jag för jakthundar, för det är liksom någon point med dem, och jag tycker att jakt är intressant. Lite som ledarhundar för handikappade, det fattar jag också. Och knarkhundar på flygfält. Jakthunden har en uppgift, förutom att lukta illa. Dessutom är jakthundar huvudsakligen utomhus, där jag tycker att djur ska vara. Utomhus, i stall, i hagar, ja ni fattar. Inte hemma och för faa-en inte i soffor och sängar. Djur är utomhus - människor är inomhus. Så tycker jag.

Men i och med den här lilla saken, den än så länge minimala jämthunden Figaro, har jag töjt på gränserna lite. Figaro är ju lite som en familjemedlem, och då kan jag sträcka mig till att tycka om honom. För han är rätt söt. Fast han ännu är valpig och nafsig och busig och ganska jobbig mellan varven. Han är präglad på min pappa och går efter honom som en svans, vilket i sig är rätt sött.

När Figaro blir stor ska han bli "älgarnas skräck", enligt pappa. Känns lite osannolikt att tänka på just nu, just eftersom han är så liten (ölburk for size, se ovan). Men växer fort, det gör de, jämthundarna. Figaro har redan lååånga bakben och stora, klumpiga tassar som han snubblar över.

Här undersöker Figaro min väska. 

Så att, ja. Jag ogillade ju katter rätt mycket också ända tills vi skaffade vår Sven, som kom att bli den bästa katten ever. Så kanske Figaro har samma effekt på mig, vem vet. Sjukt sör är han än så länge i alla fall.