fredag 30 november 2012

Och nu ba: "BRRR!"

Tog en fredagslänk i ett rysligt kallt Kokkola ikväll. Ingen snö ännu, men en råkall, isande vind som pinade en hela vägen. Elva minusgrader är det, men den där vinden gjorde att det kändes som om man var ute och sprang i Sibirien någonstans.

Hemvägen var dessutom kryddad med en ettrig motvind precis ända tills jag slog igen dörren bakom mig. Sakta gick det, benen domnade bort i kölden, tårarna rann i motvinden och frös till is på kinderna. Trodde ansiktet skulle frysa sönder innan jag var hemma. Fy, så kallt det var! Som tur var fick jag tina upp mig i bastun en lång stund när jag var klar.

Sådär annars idag har jag jobbat, städat och plockat fram julbelysningen. Ljusstake samt stjärna på fot. Det är ju faktiskt lillajul imorgon om jag inte riktigt är ute och cyklar. Börjar bli okej med belysning vid det laget. Lillajul, förresten - borde börja fila på önskelistan om man ska ha något att lägga under kvasten imorgon. Får alltså börja bläddra i leksakskatalogerna och se vad jag ska önska mig. 




torsdag 29 november 2012

Brr!

Uj, så kallt det är! Enligt Foreca är det "-11, tuntuu kuin -19". Undrar just hur de mäter det där. Hur det känns, alltså. Är inte sådant en mera subjektiv upplevelse? Själv tycker jag att det har känts som absoluta nollpunkten idag.

Ingen snö ännu, så det var på bara gator jag trampade iväg till gymmet ikväll. Isande vind som tog andan ur halsen på en. Ilade i tänderna. Bet i kinderna. Kallt, kallt, kallt. Det gäller bara att bli van nu. Första köldknäppen är alltid värst. Första minusgraden överhuvudtaget, förresten. Man undrar hur i helskotta det kan vara såhär svinjävla kallt. Och så visar termometern minus två grader. När man har acklimatiserat sig så brukar man klara kölden bättre.

Jag har varit så hiskligt morgontrött den här veckan att jag nästan har varit tvungen att peta mig själv ur sängen med ett glödande järnspett. Ibland skulle man verkligen behöva en rejäl käftsmäll där i gryningen och någon som skriker åt en att sluta ligga där och snooza. Men det är ju alltid som roligast att sova när man skulle ha som minst tid.

En rolig egenskap skulle annars vara att vara morgonpigg. Allt skulle vara så mycket lättare då. Om man inte var tvungen att övervinna den där uppstigningstortyren innan man får börja på med alla roligheter som dagen innebär. För det är ju bara det där med att konkret resa sig upp ur sängen som är jobbigt. Tänk om man bara skulle vakna, knäppa i fingrarna och sprätta upp som en fjäder. Boiiing!


onsdag 28 november 2012

"Sidooo!"

Som ni kanske kan lista ut när ni läser rubriken har jag gjort statsbesök i Jakobstad idag. Jobbgrej, för den som undrar. Har fått lära mig nya grejer om tänder och läppar och gommar och olika sätt att fixa till för korta tungband (KNIPS!) och annat intressant. Samt fått besöka Malmska för första gången i mitt liv, det var ju på tiden.

Min vackra bil, som alltså borde se ut såhär :) har redan en tid sett ut såhär .) Som en enögd smiley, alltså. Eftersom jag är en uppskjutare av guds nåde så kom jag mig aldrig för att byta den där himla brännaren, och rätt vad det var såg bilen ut såhär )

Alltså inga framljus alls. En aning dunkelt att köra, kom jag på. Först då masade jag mig iväg till Minimani och ställde mig för att fingra på brännare på bildelsavdelningen. H7 skulle de vara, det hade jag på klart. Eller var det månne 7H. Who gives a shit. Hur som helst så var detta ju ungefär som att köpa mascara. Ni vet, man ska ha en vanlig jävla svart mascara, och så står man och bläddrar bland Dazzling Black, Velvet Black, 100  % Black, Super Black och hundra till.

Där står man då och stirrar uttråkat. En lång rad med 7H eller H7 eller 4H eller vad de nu hette. Alla med fantasifulla namn, det var Night Breaker och det var Super Longlife och det var Blue Whatever. En gammal bekant råkade traska förbi och jag hängde honom genast i ärmen och bad om hjälp. Med lite förenade krafter och ännu hjälp av en försäljare som slöt sig till truppen (jag blev kallad "tyttö", vilket i sammanhanget kändes lite lustigt) hittades rätt förpackning och jag kunde traska till kassan och tjacka mina nya brännare. Inte är det lätt att vara Strong Black Independent Woman, alltid. Gällande vissa saker måste man visst be om lite hjälp.

Och nej, för er som undrar så bytte jag inte brännarna själv. Skulle såklart ha varit siisti att göra det (Strong Black Independent...), men jag har på känn att min bror inte skulle ha haft nerver att stå och titta på ett sådant projekt i snålblåst, beckmörker och minusgrader i Mjosund. Därför fick han göra det själv istället, samtidigt som jag stod bredvid och pep att det var kallt. Sen fick jag kaffe också.


tisdag 27 november 2012

Det trodde ni inte!

Idag har jag och en kollega hållit en föreläsning om sväljningsproblematik för en publik på ungefär tjugo åhörare. Visserligen hade vi delat upp det så att kollegan till största delen pratade och höll i trådarna, men några slides var i alla fall mina. Det gick riktigt bra, jag var inte ens nervös, utan det kändes främst trevligt att berätta om ämnet och ge lite praktiska exempel.

Jepp, den här helsvenska öjbon har föreläst på finska, dessutom om ett ganska invecklat ämne. Det hade ni inte trott va? Inte jag heller.

måndag 26 november 2012

The paper

Måste bara delge er detta klipp. Det utgör nämligen en grund för ett stående skämt inom familjen Kronqvist. Det föreställer alltså en stressad nyhetsuppläsare som blir hysteriarg på sin sminkör bara sekunderna innan sändning. Så sjukt roligt!

Detta har alltså blivit någon slags återkommande replik på Nyströmsbackan. Alltid då tillfälle bjuds ska man se till att baka in den här repliken. Typ om man sitter och fyller i en blankett ska man vråla "I must do something on THÖ PEJPÖR!". Eller om man ska tända i spisen och kommer traskande med gårdagens ÖT och möter någon av familjemedlemmarna: "I must do something on THÖ PEJPÖR!". Eller om man ska gå på muggen: "I must do something on THÖ PEJPÖR!". 

Viktigt är att man höjer rösten mot slutet av satsen och just THÖ PEJPÖR ska vrålas i falsett. Så oerhört barnsliga är vi vid Nyströms.

OJOJ

HEJ PÅ ER, GUBBAR OCH KÄRRINGAR! NEJ, JAG HAR INTE GLÖMT PÅ CAPS LOCK, JAG FÖRSÖKER BARA KONKRETISERA ATT DET JU ÄR MÅNDAG IDAG. OCH SOM VI VET INNEBÄR MÅNDAGAR EN SÅ ATT SÄGA LITE UPPTRISSAD TILLVARO.

Nä. Egentligen inte så fasligt. Har haft en ganska sedvanlig dag på jobbet när jag tänker efter. Men den där vanliga hem-packa-väskan-byta-om-cykla-till-gymmet-träna-cykla-till-butiken-cykla-hem-duscha-laga-mat-slänga-i-tvättmaskinen-och-allt-det-där-ni-vet-rumban, den har jag genomfört.

Och nu, nu häller jag upp kaffe i min gröna favoritmugg, lyssnar på tvättmaskinen som centrifugerar, på klockan som tickar, på kaffekokaren som knäpper sådär med jämna mellanrum. Utanför fönstret är det Martin Beckmörkt, och här inne sitter man och myser. Yes, måndagen. Jag gillar dig.

söndag 25 november 2012

Så gick det då

Uuh. Drog på mig träningskläderna och trampade till gymmet. Duktigt seg i både kropp och knopp. Knappt någon sömn och gårdagens vinsmuttande i bagaget. Var lite knäsvag och svettig redan när jag hämtade en skivstång och ställde mig för att vänta. Uuh, som sagt. Och ett sådant bra beslut det var! Fantastiske Timo drog söndagspumpen, och han hade mixat ihop ett dödspass med BARA bra musik. Det var Guns 'N' Roses, det var Bon Jovi, det var AC/DC, det var Eye of the Tiger och allt möjligt. Jag går igång något så inåthelvete av sådant. Ni kan tro att jag var nöjd med ett sådant upplägg.

Var så nöjd och glad och tillfredsställd (och darrig särskilt i bröstet och axlarna) när jag cyklade hem i beckmörkret. Ställde cykeln mot husväggen och tog i samma fart en rask powerwalk till Halkokari för att hämta bilen jag lämnade där igårkväll.

Det var mörkt där längs sundstranden.

 Alldeles ensam traskade jag längs cykelvägen med en bra podcast i öronen och funderade.

Nu är vi i realtid. Jag har tagit en ångande het dusch - så kallad bastudusch som vi kallade det för i åbokollektivet. Då bodde vi tre brudar tillsammans och hade en dusch, vilket betydde att man måste meddela om man tänkte duscha länge. "Jag tänkte ta en bastudusch, passar det?", och om man fick jakande svar var det bara att ställa sig och vrida varmvattenkranen i botten och stå där i timtal. Nånej, inte timtal. Men rätt länge. Så har jag fixat lite mat och stjälpt i mig kvällskaffet. Sitter nu i soffan och vickar på stortårna och känner mig rätt nöjd.

Sådär om vi ska summera helgen så har den varit rätt okej. Jag har städat, handlat två julklappar, fixat två nya handdukskrokar på toaletten, slappat i soffan och tittat på senaste Erik och Mackan-avsnittet, druckit vin på krog (trots denna min krogskräck och allmänna angst, men jag jobbar ju på den) och tränat. Så mycket mera kan man väl knappast kräva av ett helt vanligt veckoslut i november. Ja, och så såg jag julgubben i stan också.

Ljusterapi

Ojoj. Slog på min ljusterapilampa mitt framför fejset, och sitter nu och stirrar rakt in i det kritvita och låtsas att jag sitter på Sundmunplayan och lapar sol. Man får ta till dessa knep i november. Sedan tänkte jag hoppa på cykeln och dra till gymmet en sväng. För att få någon slags struktur i tillvaron. För idag är det nämligen ingen stadga överhuvudtaget i den här kvinnan. Tror jag behöver a) ljus b) få svettas och c) endorfiner för att bli till människa idag.

Seg 2.0

Ööäääh. Blev lite vin igår i Halkokari, sedan en vända på Huissi med lite mera vin, sedan avslutades kvällen i rimlig tid eftersom vissa av oss skulle jobba idag också. Kulkul. Själv skulle jag ju inte det. Jobba alltså. Men jag kunde inte somna sedan. Låg och vred mig till ungefär halv åtta i morse, sedan fick jag leidon. Har slumrat någon timme här på förmiddagen, men kan i princip klassas som död baserat på min hjärnverksamhet och övrig vakenhetsgrad.

Så mycket för den veckovilan. Sova ut under helgen? Pscht! Sedan har jag en bil i Halkokari också som borde hämtas vid tillfälle. En liten höstpromenad är nog just vad jag behöver. Gäsp.


fredag 23 november 2012

Simma

Lite annorlunda fredagsprogram den här veckan. Efter avslutad arbetsdag drog jag nämligen och simmade. Det var en intressant upplevelse. Bland annat låg en tant på mage och guppade i bassängen hur länge som helst, rörde sig bara framåt någon decimeter då och då. Hon var nämligen ute och - snorklade.

Sedan kan man ju tycka att det finns mera fascinerande miljöer att snorkla i än just en simhall. Typ något korallrev eller så. Kanske hon övade eller något, vad vet jag. Eller så var hon ytterst intresserad av just kakelfogar.

En tanke slog mig där i bassängen. Jag måste lyfta en smula på hatten åt dem som håller på med tävlingssim. Eller nä förresten, det måste jag inte alls. Ni är ju tammefan helt dumma i huvudet. Kan det RIMLIGTVIS finnas någonting tråkigare än att träna simning? Stirra i samma kakelbotten timme ut och timme in, dag ut och dag in. Man åker på ett världsmästerskap. Och stirrar in i ett annat kakelgolv. Man deltar i OS. Ett annat kakelgolv.

För några veckor sedan la jag rätt mycket tid på att stirra i ett kakelgolv. Då var jag magsjuk och tillbringade en hel helg på knä framför toalettstolen. Det var bara en helg, och jag fick redan så oerhörd leidon av att se de där samma stenplattorna. Hur orkar man göra sådant om man inte måste?

Alltså som omväxling var det helt okej att simma. Idag var det till exempel frivilligt. Men jag menar sådär som heltidssysselsättning, nej fy. Simning kan faktiskt vara den gren som är mera långtråkig än skidåkning, eventuellt. Låt mig aldrig bli motionssimmare!

Och herregud så slut man blir av en vända i simhallen. Jag dog nästan när jag kom hem. Måste ligga i soffan och dregla en lång stund innan jag hade hämtat mig. Vet inte om jag har gjort det ännu heller. Men nu ska jag i alla fall dammsuga, hej!


Tillägg:
Jo, ps förresten! Nu pratar jag alltså om simning som i en träningsform. Simning sommartid är en helt annan sak. Där är det inga långtråkiga längder och bassängbotten och klor. Simma som i strand och bad och saltvatten och rekreation - det eelskar jag.

torsdag 22 november 2012

Idag däremot: JA!

Kvällens pass på gymmet var bara så bra. Så roligt! Det var ett mixat program, och ett bra sådant. Ikväll var det verkligen bara roligt och trevligt - och samtidigt läskigt tungt att träna. Och tungt är alltså en bra sak. Mot slutet av passet, när den darrade duktigt i knäna - då dånade plötsligt AC/DC ur högtalarna. Man får ju onekligen en extra kick av inledningsriffet till Thunderstruck. Yes!

Jag frågar mig ännu en gång: Hur klarar man sig utan detta? Att köra ur kroppen, att känna hur det bränner och svider, att pina sig själv så man mår illa, och sedan jogga ner, ha världens endorfinrus i kroppen. Känna hur det stramar och packar i musklerna här och var när man slänger sig på soffan efter avklarad dusch. Jag fattar inte.

Imorgon är det faktiskt fredag igen. Det är ju lite otroligt på något vis. När hände det, liksom?

onsdag 21 november 2012

Nej

Var ute och sprang en riktigt dålig länk ikväll. Det gick mest tungt och var usligt, inte alls roligt. Ingen fjutt alls under dojorna. Men de här dåliga rundorna behövs ju också. Så att de som är bra verkligen känns bra, menar jag.

Lyssnade på en briljant podcast av Alex och Sigge samtidigt som jag sprang. Idag handlade det bland annat om röster och röstanvändning. Alltså ganska exakt mitt område. Kul att det finns andra som också lägger märke till hur folk pratar.

Äh, jag vet inte. Lite trött i ögat också. Tror det blir en tidig kväll och nya tag imorgon. 

tisdag 20 november 2012

Om att kanalisera energi

Det slår till när man minst anar det. Stod i allsköns ro och kockade och fixade i köket. Blev klar, packade ner alltihopa i lådor (vet inte hur det blev, men det svider fortfarande i näsan och ögonen av vitpeppar, det är ett bra tecken), plockade undan, fyllde diskmaskinen, torkade bort.

Och. Blicken föll på kylskåpsdörren. Som hade Arga Lappen fäst med en magnet på sig. Arga Lappen som jag själv hade lagt upp. Som ett sista desperat försök att tvinga mig själv att få röven ur vagnen någon himla gång. Jag är som bekant sääää-hääämst på att få vissa saker gjorda. Allra mest speciellt räkningar och sådant. Jag är så perkeles värdelös på att ta mig i kragen så jag skäms inför mig själv, och då är det bedrövligt. Noo er he uuslit memme. 

Jag har fått räkningar och påminnelser och nu-MÅSTE-du-betala-påminnelser så att man får vara rädd att hamna i finkan på vatten och bröd. Det räcker inte med att jag öppnar kuvertet och lägger det i betala-facket jag har på arbetsbänken. Till sist måste jag ta själva fakturan och lägga den på kylskåpsdörren, så att själva summan står i ögonhöjd, så att jag inte kan missa den.

Och så gör jag det ändå inte. Hur. Svårt. Kan. Det. Rimligen. VARA?!

Nu fick jag - som det så vackert heter på öjadialekt - totalt i nerven memme sjölv att jag rev ner räkningarna (jo, plural), med våld tvingade ner mig framför datorn och betalade dem. Sedan tömde jag hela räkningsfacket och betalade allt som fanns. Och stod till sist helt hysteriskt och rensade plånboken på gamla kvitton, bara för att bli av med detta plotter som regerar i mitt liv.

Varför hade jag till exempel inte ett utan två nyckelkort från sverigeresan i somras kvar i plånboken? Tur och retur. Tänkte jag att jag ännu skulle behöva gå ner i hytten och hämta något viktigt? 

Hela detta projekt tog exakt lika länge som snabbprogrammet på min diskmaskin, 33 minuter. Var det värt all denna vånda och allt detta uppskjutande? Signatur undrande_84.

Happy Tuesday till alla och envar

Fick feeling, kutade till närmsta butik och bunkrade upp med lite varor och ska nu koka ihop matlådor för en hel armé. Armén består förvisso bara av överbefälhavare Kronqvist, men hon ska ha någon mat på dagarna hon också. En liten med synnerligen ettrig trupp är det, för er som inte visste. "Anfall är bästa försvar" är överbefälhavare Kronqvists valspråk.

Herregud så mycket skit jag pratar. Hur orkar ni med mig?

Jag handlar ju snabbt och på fiilis, och när fiilisen säger att jag vill hacka lök och stå och fräsa den en tisdagskväll - då gör jag det. Dessutom är jag på något vis rastlös ikväll. Det ska vi kanalisera så att det resulterar i något man har nytta av.

Om någon brandvarnare tjuter i Kokkola ikväll, då vet ni vad det beror på. Klart slut.

måndag 19 november 2012

Nnnnnnnn... NU!

Sedvanlig måndag här. Har haft så fullt upp att jag under arbetsdagen bara snabbt hann dra i mig en (1) kopp kaffe, och då var det redan eftermiddag. På tok för sent för dagens första kopp. Det var det ena med det andra, dagen susade förbi. Skynda hem, som alltid på måndagar snabbt svida om till träningskläder, cykla till gymmet. Träna klart, cykla hem, pit-stop vid närmaste butik, in och handla det nödvändigaste. Hemåt med matkassen i cykelkorgen. Kall näsa. Musik i öronen.

In genom dörren, slänga mat i ugnen. Lax idag. Springa ut med soporna, emedan de hotade att spränga sophinken under diskbänken. In tillbaka, duscha, fixa med maten vid sidan om. Äggklockan ringer. Maten är klar. Äta, plocka undan, brygga kaffe, slå på diskmaskinen.

Och exakt nu. Häller jag upp en kopp av den varma, svarta drycken. Sätter mig ner, viker upp laptopen. Lyssnar på det terapeutiska, lugna bruset från diskmaskinen och smuttar på kaffet som smakar extra bra efter dagens strapatser.

Aaaaaah. Resten av veckan är smooth sailing efter att man klarat måndagen.

söndag 18 november 2012

Anyone? No?

Det var egentligen det jag skulle skriva, när jag råkade sväva iväg i föregående inlägg. På tal om söndagar och sådär, så hade jag gärna tillbringat den här på Ikea. Om vi nu ska hitta någonting som är dåligt med Kokkola - HÖHÖ - så är det väl att det är så hiskligt ovigt att ta sig till Det Blågula Varuhuset. Ikea är ser ni perfekt helgsysselsättning, det upptäckte jag i Åbo. Nu skulle jag dessutom ha ärende dit, jag har flera grejer jag skulle behöva baxa hem därifrån, möbler och sånt.

Surfade runt lite och hittade förutom det jag ursprungligen skulle ha flera smågrejer som såg intressanta ut.
 De här gröna muggarna har jag sex stycken av. Nu har en av dem spruckit, så jag skulle behöva utöka mitt lager. Helst skulle jag ha typ tio av dem, det betyder att jag behöver fem gröna till. Eller kanske fem vita? Då skulle jag ha ett kul, tvåfärgat set som skulle passa med mina grön-vita assietter.

Julduk! Eftersom jag inte gillar "julpynt", ni vet rött och tomtar och glitter, så skulle den där gråa löparen med snöflingor passa fint på mitt vita köksbord.


Jag funderar på glöggmuggar - behöver man sådana? Jag hittade egentligen perfekta glöggmuggar för halvassit här i stan, men jag kunde inte bestämma mig för hurpass nödvändiga sådana är. Jag har som bekant svårt med överlopps prylar, och vill helst bara äga nödvändiga saker. Hur ofta behöver man glöggmuggar? Typ två kvällar i året. Lite därför äger jag knappt några julsaker (en julstjärna på fot har jag, för man kan byta stjärnan till en vanligt lampskärm efter julen), just för att de känns så onödiga. Man använder ju dem bara en liten stund strax kring jul.


Möbler sedan. Jag skulle vilja ha den här hyllan.

Kan någon ta mig till Ikea, tack?

Höhö

Idag har jag inte gjort många knop. Och jag försöker alltid att inte ha dåligt samvete eller liksom, jag vet inte... skämmas över en sådan sak. Man behöver inte vara så duktig alltid. Man får ligga på soffan och vicka på tårna med laptopen i famnen en hel söndag ifall det skulle locka. Om man nu har möjligheten.

Ibland blir man bara så irriterad på folk som prompt ska stoltsera med att "Ja, hos oss var det väckning halv sex imorse, HÖHÖ!" när man nämner att man har haft just en sådan här slödag. "Det är tidig väckning hos oss vardag som helg, HÖHÖ!". Underförstått "Vi har gjort något vettigt av den här dagen". Nå höhö på er själva. Det fattar jag väl. Hade jag småbarn och hund och - I don't know - badrumsrenovering eller skogsröjning på gång så hade jag också lagt min helgtid på det.


Nu har jag inte det. Och om jag får välja hur jag tillbringar en ledig novembersöndagsförmiddag så är det gärna i sängen. Gillar sovmorgon. Även om jag inte är en bakfull tonåring. Måste jag ha dåligt samvete för det?

Sedan kan vi ju fundera på och jämföra vad vi håller på med inne i veckorna och vad som är "vettigt" eller "viktigt". Jag jobbar på dagarna, någon annan byter blöjor, bygger sandkakor eller värmer tuttflaskor. Om alla av oss gjorde det ena eller det andra så skulle inte riktigt det här samhället gå runt. Det behövs av båda.

Nu var det inte alls det här jag skulle skriva om. Det bara liksom slant. Något slags präktighetsinlägg, jag ber om ursäkt.


lördag 17 november 2012

Drömmen

"Något av det absolut tråkigaste som finns är att höra på när folk berättar vad de har drömt om". Ett känt faktum och en sliten kommentar. Men jag vet inte, stämmer det? Ibland kanske, men jag tycker att det kan vara rätt kul att lyssna ibland.

Häromnatten drömde jag en märklig grej. Det var liksom en lång kö av hästar som sprang efter varandra. Alla hästarna var väldigt tjocka och klumpiga, med bulliga kinder (hästar har väl inga kinder egentligen?), så det såg ganska lustigt ut. Förutom hästen som sprang först. Den var smal.

Vad betyder den här drömmen? Jag försökte fråga av psykologen* på jobbet, men hon kunde inte svara.

En smal häst och sedan många tjocka. Vad kan det betyda?

*Obs, detta var ett skämt, ifall det inte framgick. Inte att jag frågade psykologen, för det gjorde jag när vi satt och drack kaffe. Utan att jag på något sätt skulle anta att en psykolog är en drömtydare eller allmän personkännare eller något. Måste ju vara den mest irriterande kommentar man får som psykolog, att "Oj, höhö, är du psykolog? Då håller du alltså på analyserar mig nu då? HÖHÖ!".

torsdag 15 november 2012

Myötähäpeä

Så pinsam grej på gymmet ikväll. Till pumppipasset hade nämligen en helt ny brud sökt sig. Och om vi säger som så så var det inte för att träna. Hon var nämligen uppstylad till tänderna. Jag menar, seriöst iklädd minimala träningskläder. Det finns väl ingen som går och tränar i bara sport-bh? Det gjorde den här. Och var hela passet ytterst noga med att spegla sig från alla vinklar.

Detta var uppvisningsträning 2.0. Har faktiskt inte sett något liknande på det här gymmet förr. Vad jag vet brukar folk komma för att träna. Jag har i alla fall inte sett att någon har utslaget, nogsamt plattat hår, full makeup och bar mage där förut. Det var mest den där toppen jag hakade upp mig på. Det känns lite Cindy Crawford-aerobic över sådant. Lite som den där grejen med cykelbyxor med stringtrosa ovanpå i början av 90-talet.

Dessutom var hon så hurja obekväm där hon stod och stirrade och stirrade från alla håll och kanter och hela tiden drog i byxlinningen och försökte träna så att det såg snyggt ut. Eller mera "träna", kanske. Såg inte så mycket av den varan, mest var det speglande och lite tafatt petande med lite vikter.

onsdag 14 november 2012

Men AJ!

Alltså ni tror säkert att jag hittar på bara för att ha någonting att blogga om, men jag lyckades idag med ännu en ny bedrift. Jag körde över min högra stortå med skrivbordsstolen. Medan jag satt på den. Stolen alltså, inte tån. Eller ja, jag satt ju i princip på tån också. Med stolen.

Hur är det ens möjligt? Jag satt i allsköns ro på kontoret, och så med en hiskligt knastrande rullade jag stolen framåt, och krånglade in högertån under ett av hjulen. Och den knycklade in sig i strumpan och fastnade. Medan jag själv satt på stolen. När jag försökte dra undan foten gick inte det heller, utan den klämdes bara fast hårdare. Herregud så ont det gjorde med den vassa hjulkanten som skar in i nagelbandet.

Instinktivt försökte jag hastigt som fan resa mig upp för att lätta på tyngden  mot tån, men eftersom jag satt fast ledde det bara till att jag upprepade gånger studsade upp och ner på stolssitsen. Med tån i kläm under mig. Ögonen tårades och jag visste inte hur jag skulle vara.

Det är verkligen ingen dans på rosor detta med att Jobba På Kontor. I mitt fall är det mera en dans på stortån. Med en stol som redskap. Aj.

tisdag 13 november 2012

Veckans händelse

Följande är såklart en mycket viktig sak i mitt liv, ni förstår säkert varför. Vi har nämligen fått en ny kaffekokare på jobbet. Den förra var minst sagt opålitlig. Elgrejer som funkar enligt principen "nåja, ditåt" känns inte så roliga att ta i, särskilt inte när sagda tingest är vattenfylld och man står och lutar mot en diskbänk i rostfritt stål. Alltså klev min handlingskraftiga kollega iväg och bad om en ny kokare till talterapeuternas kafferum.

Gissa hurvidpass stolt sagda kollega var när hon återvände med en skinande vit, sprillans ny MOCCAMASTER? Nå, rätt så!

Nu mår vi, kan man lugnt säga. Det är numera mycket viktigt att man poängterar att vi har en MOCCAMASTER. Gärna ska man också nämna vem som har fixat fram den. Och specifikt understryka att det är en MOCCAMASTER. Typ "Jaha, då var det MOCCAMASTERkaffedags då". Eller "Någon som vill ha en kopp MOCCAMASTERkaffe till?". Eller "Jaha, jag tror jag tar och slår av MOCCAMASTERN då, om alla har fått sitt MOCCAMASTERkaffe".

Så oerhört barnsligt. Men ändå. MOCCAMASTER. Ni vet.

måndag 12 november 2012

Måndagsgalenskap

Jag börjar småningom ha rott den här måndagen iland. Och det med väldigt sparsamt med sömn i ryggen, för jag somnade typ never ever igårkväll. Och som vi alla vet vid det här laget så främjas ju kreativiteten av lite lagom sömnbrist. Det tycker både jag och Edith Södergran.

Och sedvanligt avslutades måndagens arbetsdag med att jag skyndade mig hem, bytte om och packade väskan för att hoppa på cykeln och snabba mig iväg till gymmet för lite måndagspump. Synd att måndagspumpen är lagd så tidigt i schemat, jag hinner nätt och jämnt dit om inget oförutsett sker på jobbet.

Samtidigt är det ju lite så jag vill ha det. Avsluta dagen med flaggan i topp, liksom. Triumferande sådär i tanken klappa mig själv på axeln när jag cyklar hem i mörkret. Bra jobbat, bruden. Det var mycket att stå i, men du klarade det.

Förresten vaknade jag till en synnerligen trevlig överraskning redan igår. Vek upp sovrumspersiennerna och möttes av ett totalt snöfritt landskap. Det hade tydligen regnat ihärdigt hela natten, för det fanns verkligen inte en flinga kvar. Kastade vinterkappan och stövlarna åt fanders och kunde nöjt traska ut iklädd höstkappa och sneakers i den fuktiga, ljumma luften. Hösten - avsevärt mycket trevligare än vintern, det står jag fast vid.

Nu är planen som följer: koka kaffe, tända ljus, hämta filt och ta plats i soffan. Måndagskväll när den är som finast.

söndag 11 november 2012

I Öja igen

Det var då ett himla spring till Öjan i helgen. Ikväll fann jag mig där igen. Anledningen denna gång var att fira min pappa på farsdagen.

Det blev kaffe och tårta. Som ni ser så syns knappt skeden på den här bilden, för han har en sådan hisklig fart på sitt tårtätande. I can haz tårta, säger han. Sedan satt vi och garvade kring bordet och diskuterade alternativa framtidsyrken kring frågan "Om du inte jobbade med du jobbar med nu - vad skulle du jobba med då?" och garvade lite igen. Ibland spårar det ur så oerhört. Det var någonting om att leverera pepparkakor med specialeskort och så var det något annat också som totalt bar iväg. Sällan flabbar jag så hjärtligt som vid kaffebordet vid Nyströms.

På tal om pepparkakor annars, här är det jag åstadkom igår. Tjugofem stycken vackert bruna kakor klara att garneras och hängas upp. Hoppas hålen håller, det vore ju synd om de där pepparkakorna började åka i backen en efter en annan under december månad.

lördag 10 november 2012

Nyströms

Hej från Varikko. Alltså Nyströmsbackan, om jag var lite otydlig. Hade lovat min mor att komma och baka pepparkakor åt henne, och det man lovar bör man också hålla. Har nu framställt 25 pepparkakor, samtliga med utstansade hål att fästa upphängningsband i. Kakorna ska nämligen fraktas till Öja daghem, där de ska fungera som julkalender åt barnen.

Till exempel sådant idag.

Tandläkaren

Nåja, nu har jag varit hos tandläkaren. Kuriosa: när jag gick i lågstadiet här i Kokkola kommer jag ihåg att stadsborna alltid ursäktade sig för läraren att de varit borta för att de hade varit "i tandläkaren". Varje gång. "Ursäkta att jag är sen, jag har varit i tandläkaren". Ni vet, på finska heter det ju att man har varit "hammaslääkärissä". Och varje gång svarade vår lärare "Du menar väl ändå HOS tandläkaren?". 

Överlag så pratade kokkolabarnen en ganska vidrig svenska, just för att den hade så starka influenser av finskan. Man pratade liksom finska på svenska. Till exempel pratade de ofta om "vår mamma", eftersom man på finska använder uttrycket "meidän äiti". "Vår mamma kommer och hämtar mig idag". På ordentlig svenska behöver man inte specifikt berätta att man pratar om VÅR mamma, det heter bara mamma. Min mamma eventuellt.

Annars också så blandade man ganska friskt mellan språken. Jag berättade en gång att vi hade en hund som hette Findus, varpå en klasskompis tyckte det var ett kul namn och frågade "Vem ha keksi det?". Jag, mitt stackars okunniga barn såg antagligen ut som ett frågetecken, för jag visste nog inte vad "keksiä" betydde, annat än sådana man kan äta. Sedan kallade alla sina väskor för "reppu", och samme lärare frågade varje gång tålmodigt "Menar du din ryggsäck?". Sinsemellan pratade de flesta finska, särskilt pojkarna. Och lärarna fick oavbrutet uppmana oss att prata svenska på rasten. Eller inte OSS, herregud. Vi hade inte kunnat prata finska ens om våra liv hade hängt på det. Men de tvåspråkiga som helst slog om till finska när det gick.

Exakt hur långt från ämnet har jag kommit nu då? En bra bit skulle jag tro. Det var ju egentligen tandläkaren jag skulle prata om. Nå, vi försöker styra in på det spåret igen nu då.

Vet ni, jag älskar fortfarande att gå till tandläkaren. Det är så gemytligt att ligga där i stolen, höra det rispande ljudet när tandläkaren går igenom tand för tand, pickar lite med instrumenten, killar med gummihandskarna, pysslar på lugnt och metodiskt. Mumlar till tandsköterskan som sitter och knackar på datorn.

Och så blir jag så barnsligt glad när tandläkaren berömmer mina tänder. Som en unge som är hos rådgivningstanten och får höra att man är så duktig och har vuxit så fint, och kan hoppa så fint på ett ben. Allt var bra med tänderna, trots att jag har gått till tandläkaren exakt två gånger de senaste tio åren. Jag är så oerhört lat med att komma ihåg sådant. Men tydligen oerhört noga med att sköta mina tänder. Och det är jag också, det kan jag intyga.

Det var ett trevligt besök. Jag fick en tandborste och allt. Och är välkommen på nästa kontroll om tre till fyra år, sa tandläkaren. Bara att fortsätta som förr då.

tisdag 6 november 2012

Spåren

I iz back on track. Som kanske Ali G skulle ha uttryckt saken. Ordningen är därmed återställd, och vi kan ånyo börja lunka på i de invanda spåren. Vilket i mitt fall ju är en bra grej. Invanda spår är bra spår om ni frågar mig.

I helgen hade jag Lillebror och Svägerskan på besök. Besöket inleddes med blomsteruppvaktning, har ni hört på maken så näpet? Orsaken var "ingen särskild". Hur gulligt på en skala är det med en långhårig drasut med ringar i båda öronen som kommer med en blombukett åt sin syster? Typ tusen.

Sedan strax efter besöket gick det ju som det gick, hmpf. Håller mina hårdaste tummar för att jag inte lyckades överföra några bakterier på mina gäster, det vore ju oerhört pinsamt i så fall. Lägligt nog lyssnade jag precis häromveckan på en podcast av Alex Schulman och Sigge vad-han-nu-heter, och där diskuterades bland annat det intensiva hat man känner för den som just smittar en med magsjuka. Det är en brinnande avsky, man verkligen svär eder över den som TÄCKS komma och orsaka detta helvete åt mig.  Fast man på något intellektuellt plan fattar att det ju inte är så att någon smittar en med flit. Men ändå måste man svära över den där jävla Alina som kom hit med sin jävla magsjuka, varför fattade hon inte att hålla sig borta om hon en gång gick omkring med sina äckliga bakterier. Plus en lång radda svordomar.

Det om det. Nästa helg ska jag i alla fall ha roligare. Det lär inte bli så svårt. 

På tal om spåren förresten, så drömde jag inatt att jag var på skidtävling. Och det var inte alls roligt, jag var riktigt arg när jag vaknade.

 

måndag 5 november 2012

Krisen

Ser ut som om jag precis som den lunginflammationssjuke Abbe i Du är inte klok Madicken börjar ha överlevt krisen. Det var visst den kloka gamla gumman Linus-Ida som sa att krisen är den som avgör om man dör eller blir frisk. Och nu har jag ju inte dött.

Fick så lov att sjukskriva mig från jobbet idag ännu, för frisk är jag inte. Jag som aldrig brukar behöva sjukskriva mig. What do you do. Men det verkar i alla fall som om livet segrar.


lördag 3 november 2012

Länge sen sist

Egentligen hatar jag den här typen av inlägg och statusuppdateringar på Facebook - för det är liksom lalalala, jag vill inte veta, tysttyststyyyst.

Men jag fick en förfärlig magsjuka ikväll, och så mycket kan jag säga att nu är hon inte så stursk, Kronqvistskan. Ganska ynklig är hon.

Usch vad detta suger.

torsdag 1 november 2012

Vasa

Det var en lång dag igår. Sisådär efter lunch packade jag ihop mig på kontoret och stack iväg till Vasa på en jobbgrej. Anlände med andan i halsen eftersom färden tagit längre än beräknat på grund av taskigt före och för att jag snurrade runt i stan och försökte hitta parkeringsplats.

När jobbgrejen var över tog jag en snabb runda via ett par butiker. Traskade fram på lite slaskiga vasagator och fick en sådan obestämbar känsla i hela kroppen. Jag får alltid samma fiilis i den stan. Dels blir jag sentimental och bara går och minns och längtar tillbaka. För vasatiden var så fantastisk. Dels blir jag lite ledsen och illa till mods. För vasatiden var ju så... mangleiss. Mest blir jag dock sentimental och går omkring med ett fånigt flin på läpparna. Minns alla de sena nätter då man åt pizza efter krogen, minns hur man köade in till något eftersläpp, minns innergården vi genade över när vi gick från 17 till Ollis.

Dessutom utspelade sig jobbgrejen igår på Hotel Astor, vilket i princip var i samma byggnad som jag bodde i då det begav sig. Högst uppe på sjätte våningen vid tågstationen. Mittemot Omenahotelli. Tror ni jag stod och stirrade med darrande underläpp (nå inte riktigt, men you get the picture) upp mot den rostiga balkongen där uppe och mindes hur jag brukade lägga nyckeln i en vante och kasta ner åt mina besökare? Kanske.

Det är såklart något speciellt med den första studiestaden. Det är liksom ens egna första kapitel. När man flyttar hemifrån för första gången. Klart att det blir en alldeles unik sak. Dessutom hände det sjukt många kul grejer i Vasa. Kommer antagligen att bli lite gråtmild varje gång jag återvänder dit.

Sedan tog jag en sväng via bästa E, där jag fick kvällskaffe och sedan också begrava ansiktet i händerna och kvida av skam när vi tittade på lite gamla foton. Jag överväldigades så att säga av min egen fånighet. Körde sedan hem i ett beckmörkt landskap och klev innanför dörren klockan nio, tretton timmar efter att jag traskat ut genom densamma på morgonen. Lite småfrusen och kall om nosen som en välmående hund.

Så att sånt.