Det slår till när man minst anar det. Stod i allsköns ro och kockade och fixade i köket. Blev klar, packade ner alltihopa i lådor (vet inte hur det blev, men det svider fortfarande i näsan och ögonen av vitpeppar, det är ett bra tecken), plockade undan, fyllde diskmaskinen, torkade bort.
Och. Blicken föll på kylskåpsdörren. Som hade Arga Lappen fäst med en magnet på sig. Arga Lappen som jag själv hade lagt upp. Som ett sista desperat försök att tvinga mig själv att få röven ur vagnen någon himla gång. Jag är som bekant sääää-hääämst på att få vissa saker gjorda. Allra mest speciellt räkningar och sådant. Jag är så perkeles värdelös på att ta mig i kragen så jag skäms inför mig själv, och då är det bedrövligt. Noo er he uuslit memme.
Jag har fått räkningar och påminnelser och nu-MÅSTE-du-betala-påminnelser så att man får vara rädd att hamna i finkan på vatten och bröd. Det räcker inte med att jag öppnar kuvertet och lägger det i betala-facket jag har på arbetsbänken. Till sist måste jag ta själva fakturan och lägga den på kylskåpsdörren, så att själva summan står i ögonhöjd, så att jag inte kan missa den.
Och så gör jag det ändå inte. Hur. Svårt. Kan. Det. Rimligen. VARA?!
Nu fick jag - som det så vackert heter på öjadialekt - totalt i nerven memme sjölv att jag rev ner räkningarna (jo, plural), med våld tvingade ner mig framför datorn och betalade dem. Sedan tömde jag hela räkningsfacket och betalade allt som fanns. Och stod till sist helt hysteriskt och rensade plånboken på gamla kvitton, bara för att bli av med detta plotter som regerar i mitt liv.
Varför hade jag till exempel inte ett utan två nyckelkort från sverigeresan i somras kvar i plånboken? Tur och retur. Tänkte jag att jag ännu skulle behöva gå ner i hytten och hämta något viktigt?
Hela detta projekt tog exakt lika länge som snabbprogrammet på min diskmaskin, 33 minuter. Var det värt all denna vånda och allt detta uppskjutande? Signatur undrande_84.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar