tisdag 31 maj 2011

Vad är det för vits?


Man undrar ju - vad är det egentligen för vits att ha extrem systematik med sina papper - övre facket för obetalda räkningar, undre för betalda, samt tydligt märkt pärm för olika papper? När man ändå stuvar hundraåttio helt irrelevanta papper och tidningar och kompendier och skit i det övre facket, så att man aldrig hittar och kan betala räkningarna och snyggt och prydligt flytta dem till det undre facket, och sedan arkivera allt i pärmen med de tydligt märkta mellanbladen?

Jag har mera liksom fått en påminnelse, hivat det i det råddiga övre facket dit det har försvunnit, fått en ny påminnelse och gjort samma sak. Tills jag idag lekte arkeolog och gjorde en utgrävning bland kuverten och gjorde en massa fynd. Om man nu kan kalla obetalda räkningar för fynd. Hm.

söndag 29 maj 2011

Lördaxdax

Annorlunda lördagsaktivitet igår. Hängde nämligen på med bästa L och tre andra för att - wait for it - bowla. Vilket jag har gjort senast i högstadiet. Det var ju riktigt kul! Även om, eh... "tekniken" hade rostat aningen under pausen på tio år. Men i alla fall lyckades alla svinga klotet åt rätt håll i alla fall, alltså mot käglorna och inte mot medspelarna. Lite annorlunda fiilis på bowlandet var det nu också jämfört med högstadiet. Typ mera musik och öl, mindre jumppatimme.

Sedan en sväng till Amarillo, där det var fullpackat med folk. Lite vin och skitprat. Sedan hem och krypa under täcket. Då började ett ettrigt pipande störa mig. Pip - paus på typ en halvminut - pip - paus igen. Jag fick helt enkelt inse att jag verkade ha en brandvarnare i min lägenhet. Vilket jag inte hade en aning om, eller ens ägnat en tanke åt. Den där brandvarnaren hade tydligen slut på batteri, och meddelade härom med sina förbannade pipningar. Upp ur sängen, hämta en stol, lokalisera pipet och slita ner fanskapet. Sedan sova.

Nu har jag kommit så långt att jag har druckit morgonkaffe (klockan tre) och tänkte ställa mig iväg till gymmet för lite söndagspump. See you there!

lördag 28 maj 2011

Långdraget

God morgon Neristan! Den här kvinnan sitter och försöker vakna till liv med kaffekopp (balja) nummer två, håret på ända, laptopen i famnen och ser ut som sju svåra år. Och nu menar jag på riktigt att är ganska klubbad. Inte som jävligt irriterande personer som bara "Ojojoj, jag är så trött och sliten och osminkad, har inte gjort någonting åt håret. Ursäkta för att jag publicerar såhär hemska bilder på mig själv", och så sitter de där, uppspacklade och klara med en hårtest lite charmigt på sniskan. Bah! Jag ser för fan ut som Kurt Cobain. Och han har varit död sedan 1994.

Hade en arbetsdag modell längre igår, 8-22.10, för att vara exakt. Hade "lite att göra" och "ett par grejer jag måste fixa", och så gick det som det gick. Nåja, det gick ganska bra. Ännu bättre efter att bästa L som hade kvällsskift på akuten kom övertraskande med en Burana åt mig, eftersom en förjävlig mensvärk höll på att mörda mig inifrån. Så kan vi hoppas att ingen dog på akuten under tiden...

När jag till sist satte punkt för dagen hade jag hunnit med det jag hade tänkt. Det hade bara tagit många timmar mera än planerat. Känslan när jag stämplade ut och gick ut till cykeln var hur som helst VICTORY. Och lite hunger. Det var en vacker och mycket blåsig kväll, regndroppar som yrde och ett konstigt, kompakt mörker. Hur är det med det där askmolnet förresten? Har inte riktigt hunnit följa med nyheterna den senaste veckan.

Nu är det lördag och ledigt. Jag funderar på att belöna mig med ett klädesplagg eller åtta.

onsdag 25 maj 2011

Typer på tåg, del - äh, va fan...

Tog en blixtvisit till Åbo igår för att avklara opponeringen av Den Viktiga Skriften. Hoppade på morgontåget i Kokkola, fick en plats på andra våningen och såg framemot en fridfull resa med stillsamma pendlare som koncentrerat knackar på sina laptops.

Och vad möter mig när jag tassar upp till min plats. Jo, en åtta-tio fjortisar som tydligen är på väg till Hesa. Och som. Spelar. Alias. De befinner sig på ett tåg och spelar ett spel som går ut på att med gäll röst skrika ut förklaringar på ord, medan medspelarna i sin tur skriker svarsförslag. När någon svarar rätt eller fel - eller överhuvudtaget svarar någonting - ska man skrikskratta uppskattande. Jag hade med mig en bok, men att läsa i ett skrikinferno var inte att tänka på. Började istället fundera på om en pocketpärm duger till att snitta upp sina handleder med. Jag orkade lyssna på pissisgängets gapande ganska länge tyckte jag själv, men sedan gav jag upp och bytte vagn.

I Tammerfors bytte jag sedan tåg (inte på grund av aliasspelarna dock), och tog plats i det sunkiga men synnerligen mjuka expresstågsätet. Ah, tystnad! I exakt trettio sekunder. Sedan tog en mamma och en baby plats i sätet bakom. Och för er som undrar så ja - en baby kan verkligen gråtjollra precis hela vägen mellan Tammerfors och Åbo. Alltså typ två och en halv timme. I. Ett. Sträck. Och jag veeet, jag veeet att barn gråter och gnäller och kinkar när de måste ha tråkigt och sådär. Men att ha barnet att ligga på sätet och väsnas i timtal utan att ens plocka upp det, guppa det i famnen, mata det, vyssja det eller ens titta på det eller göra någonting för att stimulera det - det är lite onödigt i en fullsatt tågvagn. Tycker jag, erfaren spädbarnsexpert M. Kronqvist.

Hann bara skynda till skolan, snabbluncha och sitta på opponeringen innan jag skulle tillbaka för att hinna med sista tåget. Vilket inte det heller var någon självklar sak. Jag sprang från skolan till tåget. Det regnade hela vägen. Och jag hann med ungefär två minuters marginal. Blöt och eländig tog jag plats i tåget, och satt sedan och frös tillbaka till Tammerfors, med exakt 45 cent i kontanter i plånboken. Eftersom VR inte tar electronkort på sina tåg (idiotin i det!) kunde jag inte ens köpa en pannstådd kaffekopp i sladdrig pappmugg.

I Tammerfors var det tågbyte igen. Och dags för nästa höjdpunkt i Majas vagn - näligen Lågstadieklass På Skolresa. Det var så jävla mycket kortsnaggade pojkar i lippisar, Pringlesrör, godispåsar och lemonadsflaskor att man blev alldeles matt i huvudet. Och skrik, skrik, skrik. Dock är fenomenet tioåriga, uppspelta barn betydligt lättare än både pissisar och oavbrutet babyskrik att tackla. De var mest glada. Och högljudda.

Vid det här laget var jag liksom så jävla bedövad av min dåliga tågkarma, av regnspringande och av hela skiten att jag inte ens orkade bry mig nämnvärt. Jag satt bara och stirrade tomt framför mig och väntade innerligt på att få komma fram någon gång.

Jag hatar verkligen tåg.

måndag 23 maj 2011

Nära ögat!

Herregud, det var nära att det hade gått RIKTIGT illa idag. Jag cyklade hem från jobbet i strilande regn, efter en lång arbetsdag som började åtta och slutade tio över sju. Måste med andra ord skynda mig för att hinna hem och byta om och fortsätta till gymmet på ett Bodypumppass klockan åtta.

Snabbt via gymkassan, nicka åt typen bakom disken, säga "Pumppi" och få min biljett i handen. Fortsätta in i omklädningsrummet, hoppa ur överdragskläderna och byta skor. Då kommer en annan ur personalen, en brud som brukar instruera passen inrusande och frågade med andan i halsen om jag skulle på pumppi. Jag svarade att det skulle jag, varpå hon upplyste mig om att killen i kassan hade hört fel, det var inte Bodypump nu - det var Zumba.

"Jag visste väl det!" sa hon "jag sa det åt honom också , att han måste ha hört fel - tuo ei kyllä oo mikään zumbatyttö!". Alldeles rätt! Visst går jag på Världens Bästa Träningsanläggning, där alla i personalen har ett förbluffande ansiktsminne - de känner igen alla. Men att det så klart och tydligt märks på min image att I don't do Zumba att det måste vara ett misstag om jag hittar dit - det är jag lite imponerad av.

Så herregud, det var ungefär så nära man kan vara att råka ut för ofrivillig Zumba man kan komma. Jag gav tillbaka biljetten och gick och lyfte skrot på gymsidan istället. I don't do Zumba!

lördag 21 maj 2011

Pyhä Helena


Den stilige kassören med silvergrått hår i Alko tittade granskande på mig över sina stålbågade glasögon när jag köpte vin. Istället för att be om identitetsbevis som jag alltid innerligt önskar, så sa han eftertänksamt: "Santa Helena... Pyhä Helena. Näin lauantain kunniaks...".

Och jag var bara: "Eh. Jo..?".

Ps. Jag blev ombedd att visa pappren till Calle här i vårvintras. Har för mig att åldersgränsen är 18 år. Score!

fredag 20 maj 2011

En annan grej!

När jag nu är inne på detta med saker jag stör mig på (två inlägg ner), så kan jag fortsätta på samma tema. Nämligen det pinsamma fenomenet med folk som beställer mjölk till maten på restaurang. Det måste vara ett finländskt fenomen, vem annars skulle komma på tanken att stolt sitta och sörpla komjölk till biff, fisk eller kyckling.

Jag är lite av den åsikten att vuxna människor inte behöver bälga i sig litervis med mjölk. Visst, kalciumet och allt det där, men jag har för mig att de flesta av oss äter yoghurt, ost, fil, kvarg, piimä och annat kalkhaltigt i rätt stor skala. Ingen vits att tvångsmässigt tro att man måste dricka två-tre glas mjölk till varje måltid utöver detta. Nu är jag ingen kostexpert, men jag kunde tänka mig att det inte är direkt kalciumpanik i det här landet? Om man äter någotsånär balanserat i övrigt.

Jag tycker bara att det är så himla pinsamt att vuxna människor beställer mjölk till maten. Småbarn är en helt annan sak. Småbarn dricker mjölk ur tuttflaskan och sedan när de blir lite större får de sitt eget lite solkiga mjölkglas till sin barnportion makaronilåda eller potatismos och köttbullar.

Jag har till och med varit på en födelsedagsfest med stående bord där man fick beställa öl eller vin till maten. Den som inte ville ha alkohol fick ta för sig av vattnet som såklart fanns på borden. Och så viftar vuxna människor åt servitriserna och frågar om det inte finns mjölk. Och flera stycken i sällskapet satt sedan följaktligen och sörplade mjölk till innerfilén. Så oerhört fel sådant ser ut. Ociviliserat, töntigt, lite som om man inte vet hur man ska bete sig bland folk.

Lunchen på arbetsplatser är kanske lite annorlunda. Då kan man förstå att folk tar ett glas mjölk när man själv plockar åt sig maten. Men för fan inte när man är ute och äter. Nej!

torsdag 19 maj 2011

Där satt den

Så! Då har man skickat in gradun för opponering. Klang och jubel!

(Det är alltså nu, efter opponeringen man vet vad man får börja göra för ändringar. Jag kan knappt vänta, för se - ändra och bearbeta gradun har jag ju inte alls gjort hittills. Bara sisådär en sjuhundra gånger. Tagit bort, lagt till, bytt plats, formulerat om)


Men en fantastisk tyngd har lyfts från mina axlar. Det betyder att jag inte ens får tänka på att gå och ändra något i Skriften förrän opponeringen är över. Jag får inte röra dokumentet. Känns ganska befriande.

Deadline för inlämnandet var i tisdags. Måndag kväll satt jag kvar på kontoret och skrev ungefär till klockan tio. Jag hade förvisso kunnat skriva hemma också, men kontoret erbjuder en del fördelar. För det första är det en miljö där man fysiskt kan leva sig in i att man gör saker, inte bara slappar. För det andra är det bekvämare och snabbare att skriva på en stationär dator med ett riktigt tagentbord. För det tredje kan man svara "Hördu tyvärr, jag sitter på jobbet ännu" när folk ringer och frestar en med till exempel att fara på kaffe. För det fjärde finns det ingen tv eller annat att bli distraherad av. För det femte kan man inte slösurfa på jobbet, jag vill ju inte att bloggsidor, Aftonbladet eller kanal 5 play ska synas i sidhistoriken på min jobbdator. Facebook lär vara blockerat på sjukhuset, jag har dock inte ens kollat. Kontoret är mera effektivt att jobba på.

På tisdagen for jag hem en sväng efter jobbet, slängde i en maskin tvätt, hämtade mitt gradumaterial i form av artiklar och sånt, och åkte sedan tillbaka till kontoret för att jobba klart. Det var ganska segt, men som känt jobbar jag bäst under press. Ingenting att skylla på, ingen chans att skjuta upp saken - klockan 00.00 är deadlinen, då ska gradun vara inne. Det blev tystare och tystare på sjukhuset. Någon vakt traskade förbi med skramlande nycklar, annars låg korvapoli öde.

För första gången i mitt liv köpte jag en Redbull när det började gå riktigt segt. Jag! Jag som hatar alla former av energidrycker och annan skit. Men efter många koppar kaffe ville jag inte ha mera, och kände ändå tröttheten smyga sig på. Skit smakade det förvisso med Redbull, men lite variation blev det i alla fall. Och takten hölls ganska bra, jag knackade vidare på tangenterna medan det skymde utanför fönstret.

Klockan 23.52, med åtta minuter tillgodo skickade jag iväg gradun, alltså laddade upp det på graduforumet på nätet. Allt gick bra, jag dubbelkollade att gradun säkert fanns där, och så var det klart. Traskade genom mörka sjukhuskorridorer ut i den friska kvällen. Sjukhus kring midnatt är ganska ödsliga, kan jag berätta. I en mörk korridor skymtade jag plötsligt en kuslig liten, krokig, vit gestalt som stod blickstilla. När jag kom närmare såg jag att det var en städkärra fylld med smutsiga lakan. Var så trött så ögonen visst spelade mig ett spratt.

När jag hade kommit hem, pynjat klart med allt möjligt, hängt upp lite kläder, borstat tänderna och krupit ner i sängen tog jag datorn och kollade vad som hade hänt i Internetvärlden under dagen. Loggade på skoj in på graduforumet - och gradun var borta. Jag uppdaterade sidan några gånger, men nejförbannat att jag hittade gradun någonstans. Plötsligt kom jag på att jag bara hade sparat den sista, ändrade versionen på jobbdatorn, för man får inte använda egna usb-stickor där. Alltså hade jag ingen möjlighet att ladda upp gradun på nytt hemifrån.

En och två - kanske tre svordomar undslapp mig innan jag konstaterade att jag antagligen borde åka tillbaka till jobbet strax efter halv ett och göra om proceduren. Sååå segt! Så loggade jag ut och loggade in igen en sista gång - och där var gradun. Vilken tur, jag skulle antagligen ha svurit ihjäl mig på den korta vägen mellan hemmet och sjukhuset den tiden på dygnet.

Sedan somnade jag gott, skulle jag ha önskat att jag kunnat säga, men så var icke fallet. Jag var upp i varv och stel i nacken och mosad i hjärnan, och fick ligga länge, länge, länge innan jag till sist slumrade in.

På onsdag morgon var det bara att kliva upp och gå tillbaka till jobbet, denna gång riktigt på betald arbetstid. Beskådade en intressant syn i spegeln när jag sminkade mig. Mina ögon var alldeles svullna. Ögonlocken var tjocka och själva den synliga delen av ögat var mycket mindre än vanligt. Lite som ögonen på sådana som har Downs syndrom. Intressant. Kanske det där med att stirra krampaktigt på en dataskärm från åtta på morgonen till halv ett på natten med några kortare uppehåll inte är riktigt optimalt?

Onsdagens arbetsdag gick trots allt utmärkt. Så är det alltid när jag har världens sämsta förutsättningar, typ har sovit två timmar natten innan. Jag är konstigt skärpt, kanske för att jag verkligen anstränger mig för att vara alert och aktivt hålls på tårna. Om jag inte hela tiden peppade mig själv och verkligen höll uppmärksamheten på topp skulle jag gå in i någon slag dimma. På så sätt är det effektivt att sova lite för lite.

tisdag 17 maj 2011

Saker att fundera på

Ibland vid de mest opraktiska tillfällena får jag en snilleblixt angående sådant jag borde blogga om. Typ jättesmarta idéer, saker jag plötsligt inser. Saker som jag bara måste skriva ner, ity det vore en djup synd att låta resten av världen gå miste om saken. Och så kommer man på dem i duschen, när man springer, strax innan man somnar, på jobbet, när man kör bil - just vid sådana tillfällen då man inte kan skriva ner dem. Och så går det ju som det går - man glömmer fanskapet. Kommer bara ihåg att man hade något jävligt knepigt på g, men inte exakt vad det var.

Nu kommer jag inte på några av de där världsomvälvande sakerna som skulle ge mig Nobelpriset, som jag vet att jag någon gång har kommit fram till. Men icke desto mindre började jag fundera på lite grejer man bara borde skriva ner. Till exempel - mitt favoritämne - saker jag förundras över. Alltså stör mig på.

För det första. Vad har en människa i sina bästa år för hysteriska tvångstankar om sovande egentligen? Senast i samband med hockeyfinalen hörde man folk oja sig över att "de nog måste vaka och se matchen även om de ska jobba imorgon" eller att "nå nog är det värt att få en nattssömn förstörd när det är VM-final" och "mycket kaffe imorgon bara, så orkar man, höhö". Dagen efter på jobbet flinade alla och tittade sömnigt på varandra och skojade om att det blev sent igår och så vidare, för man "hade trots allt tittat matchen till slut".

Låt mig understryka: finalmatchen slutade för fan före tolv! Och de jag stötte på hade verkligen bara kollat matchen - inte stått på Salutorget i Hesa och skrikit sig hesa till gryningen. Är tolvtiden på något sätt exceptionellt sent att lägga sig? Är man trött om man sover sisådär en sju timmar? Jag tycker att sju timmars sömn är generöst. Jag tycker att jag lägger mig tidigt om klockan är före tolv. Jag fattar inte. När lägger folk sig om tolv är jättesent? Tio?!

Sen undrar jag en annan grej. Finns det faktiskt folk som är under 80 år som använder långkalsonger? Eller typ jeans och strumpbyxor under? Jag klarar inte av att tänka på det, det är så obehagligt. Jag anser som följer: långkallingar har man vid skidutfärder, i slalombacken eller vid vintersportaktiviteter under ytterkläderna. I dagliga livet - nej. Redan tanken på en manlig person med läskiga fantomenkalsonger eller långa, blåmönstrade inklämda under jeansen är ju bara vämjelig. De manliga personer som jag nu har varit i så nära kontakt med (detta var ett fint sätt att säga "ens gamla frassar") att jag skulle ha haft vetskap om vad som finns under jeansen har heller inte använt långkallingar. Därför har jag så svårt att greppa att det skulle finnas någon i modern tid som gör det. Och om ni gör det så är det möjligt att jag kräks lite på er.

En annan, klädrelaterad grej. Pyjamas. Vad är nu dealen med pyjamas? Använder folk pyjamas på riktigt? Finns det någon som gör det? Efter att man har slutat vara spädbarn, alltså. Och varför gör man det i så fall? Jag tycker att principen är som följer: stiga upp är lika med klä på sig, lägga sig är lika med klä av sig. Att byta till en annan outfit när man ska lägga sig - är inte det lite underligt?

Jag vet inte jag.

söndag 15 maj 2011

Långa farbrorn

Igår i stan såg jag en gigantisk typ. Riktigt jättestor. Jag skulle tippa på över tvåmetersstrecket, och dessutom av kroppstypen vältränad kroppsbyggare. Riktigt breda axlar och maffigt grova överarmar. Jag vet inte, men jag tycker bara att det är så siisti att vara lång. Och den här killen var dessutom så stor.

Som alltid när jag stöter på så där långa typer måste jag tvångsmässigt gå och ställa mig så nära jag vågar, bara för att liksom jämföra med min egen storlek. Likaså nu. Killen ställde sig för att plocka lösgodis i en påse, och som av en händelse råkade jag också vara tvungen att ställa mig sida vid sida, och diskret konstatera att - wow. Jag nådde typ upp till hans mage. Man bara "Uj, uj, så liten och söt jag är!". Sådant är häftigt. Vem vill inte vara liten och söt, liksom?

En gång när jag gick i gymnasiet mötte jag en typ i Cittari. Han var så sjukt lång att han nästan såg overklig ut, och gick typ och böjde sig för att inte slå huvudet i olika skyltar som hängde i taket. Och eftersom jag redan då tyckte att det var häftigt med längd så var jag tvungen att passera honom i en gång, så när jag vågade. Han var bara så häftig.

Ett par dagar senare såg jag en notis om honom i tidningen, och kände genast igen ansiktet. Tydligen var han någon utbytesstuderande eller någonting, som nu bodde i Kokkola och spelade basket. I faktarutan om honom stod det att han var 2,17 lång. Två och sjutton! Har ni en aning om hur lång man är då?! Det är långt, för er som inte vet. Häftigt.

Dålig dag 2.0

Har en alldeles fantastiskt värdelös skitdag på gång. Riktigt arsle, för att tala klarspråk. Jag tycker själv att jag är världens dummaste, onödigaste människa, oerhört egocentrisk och allmänt trög mellan öronen. Igårkväll var jag inte heller mycket att hänga i granen. Jag skulle uppskatta att denna dyngfiilis började cirka 22.17 igårkväll, helt utan förklarlig orsak. Jag fick bara akut leidon av exakt allt.

Nu ska jag tänka en stund på limsniffande barn i S:t Petersburgs kloaker. Och sedan jämföra med det faktum att jag har hem, jobb, familj, vänner och bekanta. Hälsa och inkomst. Mat i kylen och en alldeles egen bil att åka vart jag vill med. Stackars mig, liksom.

tisdag 10 maj 2011

Nyttigheter

Jag har också hunnit med lite nyttigheter i helgen. Eller egentligen har jag ju främst gjort nyttigheter. Druckit vin och dansat: social nytta och upprätthållande av mina avancerade dansfärdigheter. Skärikaffe: kvalitetstid med familjen. Sådana aktiviteter klassar jag i allra högsta grad som nyttiga. Till exempel i jämförelse med ligga på soffan eller knarka. Klart mindre nyttiga aktiviteter.


Nå, men förutom fest och skärgård har jag också bytt däck på min bil. Ja - först nu. Det är nämligen lite svårt att byta till sådant man inte har, till exempel sommardäck. Och jag har inte haft tid/lust/kommit ihåg att anskaffa de där däcken förrän nu. Och medelst instruktioner av min bror bytte jag så flinkt och raskt däck i kvällssolen innan jag åkte hem tillbaka. Enbart instruktioner märkväl, jag bytte naturligtvis samtliga däck själv, utan minsta handräckning.

Sådant tycker jag i allra högsta grad hör till allmänbildningen om man nu prompt ska ha en bil. Vad gör du till exempel om du plötsligt drabbas av ett trasigt däck någonstans längs någon väg, och inte har en aning om vad du ska göra? Nåja, man kan naturligtvis visa tissarna och/eller gråta, sådant löser överlag de flesta problem om man är en kvinna. Men om man inte vill ta till de tricken - då är det en fördel att kunna byta däck. Tycker jag.

måndag 9 maj 2011

Skärikaffe

Packade in den här lilla presenten (med Barbamamakort!) och åkte ut till skären i söndags för att fira morsdagen. Ett helt okej drag. Strålande sol, flaggan i topp och grillade biffar. Kaveerasi kring kaffebordet och så lite salt havsluft i näsborrarna.

Satt en stund på berget nere i viken. Synnerligen gemytligt.

Den här bilden kallar jag "den bakfulle och havet". Nå, bakfull är en grov överdift. Egentligen hade jag bara varit ut på lite vin på Calle kvällen innan och hade på sin höjd lite skallebank. Men sådant får man räkna med när man lever rock'n'rolliv.

lördag 7 maj 2011

Typer på tåg, del åttahundratusenett

Tåg igår då. Måste erkänna att jag å det djupaste hatar att åka tåg. Det är tröttsamt, enformigt, ineffektivt, töntigt, sunkigt och så väldigt stenålders. Jag som är ung och hipp och cool föredrar ju häftiga saker. Som INTERNET och MIKROVÅGSUGNAR. Tågtrafiken i Finland är tammefan under all kritik. För att folk ska vilja åka tåg borde man nog karpa upp sig lite där på VR. Jag menar 120 euro tur-retur till Åbo för en knopp. Det är ju för fan löjligt. Som tur betalar jag fortfarande studerandepris och klarar mig med "bara" 60 pix.

Med tanke på hur resorna brukar gå till tycker jag dock att man borde få betalt för att man uppoffrar sig och sitter på deras jävla tåg. Det är förseningar, tekniska problem, dåliga rälsar så att tågen kör i 50 km/h långa vägar. Det utropas fel stationer och folk får böter för att de somnar . Under min senaste tågresa till Åbo utropades det att tåget saknar restaurangvagn, men att minibistrokärran kommer att cirkulera och att man därifrån får köpa förfriskningar. För att det tre minuter senare skulle komma ett nytt meddelande där man sa att "kärran har drabbats av ett tekniskt problem" och därför inte kommer att cirkulera heller. Hur fan drabbas en skranglig metallkärra av tekniska problem? Ett hjul som inte snurrar, eller?

Och så är det just det där som jag upprepar efter varje tågfärd - att allt jävla pack samlas på tåg. Igår på tåget hem från Uleåborg klev ett stort pissisgäng ombord samtidigt som jag. Uppskattningsvis tio brudar, ingen över 18 och alla med Mycket Oväsen. Jag skojar inte när jag säker att de pratade med gälla, skrikande röster hela vägen mellan Uleåborg och Ylivieska. Antagligen efter det också, men då flyttade jag mig till en annan vagn. En av flickorna var tydlig pissisledare och skrek högst samt skrattade mest och hade enligt sig själv väldigt lustiga juttun att berätta.

Nu ska jag berätta en sak om vett och etikett. På tåget håller man käft. Man håller bara käft! Man skriker inte, skrattar inte, ylar inte och sjunger inte. Dessutom var det fredag eftermiddag, 16.45-tåget, och fullt med folk som skulle hem från jobbet, många veckopendlare och allmänt trötta människor. Alla satt i sina bänkar och försökte sova, läsa och några jobbade klart med laptopen i knät. Hur ser man inte sånt? Hur egoistisk får man vara så att man skriker hela jävla vägen från Uleåborg? Eftersom det är Finland så sa ingen någonting, men folk gav iskalla blickar åt pissisgänget med jämna mellanrum. Och jag vill inte heller vara moraltanten som ställer mig upp och skriker MEN HÅLL KÄFTEN ERA JÄVLA TEININ! Jag vill bara sitta i min bänk och innerligt hoppas att en blixt från himlen ska komma och förinta alla gapiga flickor under 18 år på tåg en fredagseftermiddag.

Lite underhållning bjöd de ändå på. Utan att de själva visste om det. De skrek om ishockey där en stund, och den ena bruden gapade någonting om Tjeckien, varpå pissisledaren upplyste henne om att det ju egentligen heter Tjeckoslovakien. "Aijaa, oikeesti?" sa bruden förvånat och använde i fortsättingen ordet Tjeckoslovakien. Någon har visst skolkat från geografitimmarna.

En stund senare fjantade två av brudarna iväg i ett moln av teiniparfym (ni vet, vanilj-, kokos- och godisdoft). Kom tillbaka en stund senare och meddelade besviket att konduktören sa att han inte kunde visa hockeymatchen på tv:n i vagnen. Alltså de där infoskärmarna där man kan läsa tågets hastighet och följande station. Pissisgänget var besvikna över detta faktum. Nå, desto mera tid att chit-chatta istället.

Ah, mina nerver är inte gjorda för tåg.

fredag 6 maj 2011

Uleåborg

Har varit på konferens i Uleåborg idag. Sådant betyder att man bör ha slips och kostym, bli lite för rödvins- och konjaksberusad och råka ha sex med andra, gifta konferensdeltagare. Har jag förstått. Fast det gjorde inte jag. Jag var bara på en fortbildning om dyspraxi, åt god salladslunch på Citycafé och satt och gjorde anteckningar i ett auditorium.

Starten var något tidig dock. Klockan 04 imorse klev jag upp och tog första morgontåget 04.41 till Uleåborg. Var ute i god tid och stod i allsköns ro och sminkade mig och tuggade på tandborsten lite simultant. När jag plötsligt blev varse om att tåget går om exakt åtta minuter.

Det blev alltså igen den där samma rumban. Alltså full gas till tågstationen och springa över perrongen och kasta mig ombord. Jag vet inte vad jag har för syndrom, men det orsakar att jag inte kan åka tåg utan att ha bråttom. Det bara går inte. I något skede blir jag ändå försenad. Men språngmarsch med andan i halsen före klockan fem på morgonen är dock ingenting jag rekommenderar.

Uleåborg var fint. En kollega mötte mig på stationen och vi traskade iväg genom en vaknande stad till hotellet där utbildningen ägde rum. Morgonkaffe och lite handskakade och annat som hör till. Och så föreläsningar hela dagen till klockan fyra. En mycket givande och intressant fortbildning var det, jag lärde mig en massa nytt och fick ett helt lager med idéer. Hoppas jag har möjlighet att gå på kurser ofta framöver, jag har nämligen många luckor att fylla, känner jag.

När klockan slog fyra traskade vi iväg till tåget tillbaka. Pausade en kort stund på en bänk i Letkunpuisto och lapade eftermiddagssol. En nyfiken skrattmås vinglade omkring och åt överbliven kebab.

När jag hoppade av tåget tog jag en sväng via Cittari, handlade mat, åkte hem, åt och slängde mig på soffan. Rätt så slut i huvudet, kan jag berätta. Lång dag som avslutning på veckan som bland annat inneburit flyttande, bärade och uppackande. Håhå.

onsdag 4 maj 2011

Flyttstädar

Har tillbringat dagen bland lådor och kartonger. Och nej, jag håller inte på att flytta från min lägenhet. Är väl inte galen heller. Nej, det är på jobbet det flyttas. Den som har besökt centralsjukhuset någon gång under de senaste åren har kanske noterat att det nästan är lika mycket byggarbetsplats som sjukhus. Tillbyggnad, ombyggnad, sanering och fixande. Bra så, sjukvård och underhåll av sjukhus är inte det som brukar ligga överst på kommuners to-do-lista. Eller på to-do-listan ligger det väl alltid, men det brukar liksom prioriteras bort. Alltid är det någon fotbollsplan som behöver nytt konstgräs eller något...

Nå, nu kommer talterapin - och hela korvapoli - att flytta till sina nya lokaler. Riktigt fint ser det ut att bli, vi var och kollade på utrymmena senast igår. Fräscht och snyggt, med roliga orange soffor i väntrummet. Men att flytta en talterapienhet innebär inte bara att man går in genom en annan dörr efter att flyttdatumet har offentliggjorts. Nej. Det betyder att man ska inventera och packa ner allt som finns på nuvarande kliniken i lådor och sedan packa upp samma lådor på det nya stället. Dagens info: det finns ganska mycket grejer på en talterapiklinik.

Igår och idag har vi plockat ur hyllor och skåp, sorterat och slängt, ordnat och packat. Vissa saker var rätt roliga. Sådant som fanns längst bak i skåpen. Till exempel roliga munmotorikbilder, där en bister tant i två centimeter tjocka glasögon i sjuttiotalsstuk visade hur man lämpligen nuddar nästippen med tungspetsen. Jag hittade kortserier med bilder på föremål som man skulle kombinera med rätt pris, till exempel "kaksi markkaa, viisikymmentä penniä".

Hittade dessutom massor med saker som jag inte ens visste om att fanns. Roliga spel, dockor och ett slags dockskåp med nallar och möbler och kläder. Ponnyhästar, bondgårdsspel och alla möjliga pedagogiska grejer. Och en hel låda med dinosaurier och bläckfiskar! Lyckan!

Vid slutet av dagen hade jag packat ner grejerna i sjutusen lådor som stod staplade på varandra och bildade världens barriär. Skrivbordet och datorn är nu omgiven av en lådmur, så att man med lätthet kan sitta ifred och porrsurfa helt insynsskyddat. Om man nu skulle känna för det. Fast jag jobbar lite på ett annat sätt.

söndag 1 maj 2011

Första maj

Lallallaa... Gissa tre gånger vad jag gör. Jag ska hjälpa er med tre alternativ:

1. Dricker skumpa
2. Picknickar
3. Äter sommarens första lösglass i parken

För att citera Brasse i Fem myror är fler än fyra elefanter: "Fel, fel, fel!".

Men jag tror att det inte är särskilt svårt att gissa ändå, utan alternativ. Jag har kommit fram till att jag skulle behöva en assistent. Då skulle jag bara vifta lite irriterat med handen och bara: "Leta fram Roy et. al. 2004 är du snäll! Och en kopp svart kaffe tack!". Så mycket enklare det skulle vara. Håller nämligen på att få papercuts i mina smäckra fingrar av detta bläddrande i referenser.