Igår i stan såg jag en gigantisk typ. Riktigt jättestor. Jag skulle tippa på över tvåmetersstrecket, och dessutom av kroppstypen vältränad kroppsbyggare. Riktigt breda axlar och maffigt grova överarmar. Jag vet inte, men jag tycker bara att det är så siisti att vara lång. Och den här killen var dessutom så stor.
Som alltid när jag stöter på så där långa typer måste jag tvångsmässigt gå och ställa mig så nära jag vågar, bara för att liksom jämföra med min egen storlek. Likaså nu. Killen ställde sig för att plocka lösgodis i en påse, och som av en händelse råkade jag också vara tvungen att ställa mig sida vid sida, och diskret konstatera att - wow. Jag nådde typ upp till hans mage. Man bara "Uj, uj, så liten och söt jag är!". Sådant är häftigt. Vem vill inte vara liten och söt, liksom?
En gång när jag gick i gymnasiet mötte jag en typ i Cittari. Han var så sjukt lång att han nästan såg overklig ut, och gick typ och böjde sig för att inte slå huvudet i olika skyltar som hängde i taket. Och eftersom jag redan då tyckte att det var häftigt med längd så var jag tvungen att passera honom i en gång, så när jag vågade. Han var bara så häftig.
Ett par dagar senare såg jag en notis om honom i tidningen, och kände genast igen ansiktet. Tydligen var han någon utbytesstuderande eller någonting, som nu bodde i Kokkola och spelade basket. I faktarutan om honom stod det att han var 2,17 lång. Två och sjutton! Har ni en aning om hur lång man är då?! Det är långt, för er som inte vet. Häftigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar