Typer på tåg, del - äh, va fan...

Tog en blixtvisit till Åbo igår för att avklara opponeringen av Den Viktiga Skriften. Hoppade på morgontåget i Kokkola, fick en plats på andra våningen och såg framemot en fridfull resa med stillsamma pendlare som koncentrerat knackar på sina laptops.

Och vad möter mig när jag tassar upp till min plats. Jo, en åtta-tio fjortisar som tydligen är på väg till Hesa. Och som. Spelar. Alias. De befinner sig på ett tåg och spelar ett spel som går ut på att med gäll röst skrika ut förklaringar på ord, medan medspelarna i sin tur skriker svarsförslag. När någon svarar rätt eller fel - eller överhuvudtaget svarar någonting - ska man skrikskratta uppskattande. Jag hade med mig en bok, men att läsa i ett skrikinferno var inte att tänka på. Började istället fundera på om en pocketpärm duger till att snitta upp sina handleder med. Jag orkade lyssna på pissisgängets gapande ganska länge tyckte jag själv, men sedan gav jag upp och bytte vagn.

I Tammerfors bytte jag sedan tåg (inte på grund av aliasspelarna dock), och tog plats i det sunkiga men synnerligen mjuka expresstågsätet. Ah, tystnad! I exakt trettio sekunder. Sedan tog en mamma och en baby plats i sätet bakom. Och för er som undrar så ja - en baby kan verkligen gråtjollra precis hela vägen mellan Tammerfors och Åbo. Alltså typ två och en halv timme. I. Ett. Sträck. Och jag veeet, jag veeet att barn gråter och gnäller och kinkar när de måste ha tråkigt och sådär. Men att ha barnet att ligga på sätet och väsnas i timtal utan att ens plocka upp det, guppa det i famnen, mata det, vyssja det eller ens titta på det eller göra någonting för att stimulera det - det är lite onödigt i en fullsatt tågvagn. Tycker jag, erfaren spädbarnsexpert M. Kronqvist.

Hann bara skynda till skolan, snabbluncha och sitta på opponeringen innan jag skulle tillbaka för att hinna med sista tåget. Vilket inte det heller var någon självklar sak. Jag sprang från skolan till tåget. Det regnade hela vägen. Och jag hann med ungefär två minuters marginal. Blöt och eländig tog jag plats i tåget, och satt sedan och frös tillbaka till Tammerfors, med exakt 45 cent i kontanter i plånboken. Eftersom VR inte tar electronkort på sina tåg (idiotin i det!) kunde jag inte ens köpa en pannstådd kaffekopp i sladdrig pappmugg.

I Tammerfors var det tågbyte igen. Och dags för nästa höjdpunkt i Majas vagn - näligen Lågstadieklass På Skolresa. Det var så jävla mycket kortsnaggade pojkar i lippisar, Pringlesrör, godispåsar och lemonadsflaskor att man blev alldeles matt i huvudet. Och skrik, skrik, skrik. Dock är fenomenet tioåriga, uppspelta barn betydligt lättare än både pissisar och oavbrutet babyskrik att tackla. De var mest glada. Och högljudda.

Vid det här laget var jag liksom så jävla bedövad av min dåliga tågkarma, av regnspringande och av hela skiten att jag inte ens orkade bry mig nämnvärt. Jag satt bara och stirrade tomt framför mig och väntade innerligt på att få komma fram någon gång.

Jag hatar verkligen tåg.