söndag 23 oktober 2016

Cleanin' out my closet

Fick något slags ryck igår och vräkte ut kläderna ur min synnerligen kaotiska garderob. Har redan länge stört mig på att den är överfull med grejer jag inte använt på flera år, att jag aldrig hittar något och att jag har flera plagg med prislapparna kvar, som jag inte ens minns att jag har, eftersom de är inträngda i något skrymsle längst bak.

Häromåret sålde jag en del på loppis, men det är ett tidskrävande göra, eftersom man först ska fixa loppisplats någonstans, sedan gå igenom och prissätta kläderna och sedan med jämna mellanrum åka dit och hålla ordning och sedan dessutom packa ihop de flesta kläderna och ta hem igen, eftersom de inte blivit sålda. Orka, liksom.

Googlade fram att UFF har praktiska insamlingsplatser här i stan, en av dem rätt nära mig. Där man alltså bara packar kläderna i förslutna plastpåsar, slänger in i inkastet och så är det klart. Någon hämtar upp kläderna och så fraktas de till Afrika och Indien, enligt vad jag förstod på hemsidan. Det är ju bra, en afrikansk kvinna har säkert mera nytta av en klänning jag har tröttnat på än jag.

Det blev tre sprängfyllda kassar med kläder jag petade in i inkastet, plus en kasse som åkte direkt i soporna, eftersom kläderna hade hål eller annars var ofräscha. Dagens goda gärning gjord, och så fick jag ordning i klädskåpet på köpet. Rekommenderar andra att göra samma sak, Minimani har en snygg och praktisk insamlingspunkt på parkeringen, dit bara!

Gick lite bananas i mitt sorterande, eftersom jag ju har en tendens att sväva iväg när jag en gång börjar på med någonting. Det slutade med att jag plockade fram min Dymo-apparat och började märka klädkorgarna med puttinuttiga texter. Här var jag tvungen att börja sansa mig själv. Vad skulle ske härnäst? Ordna strumporna i nyansordning..?

Gårkvällen var lugn och sansad här i det Kronqvistska hemmet. Kompisarna var bortresta respektive på kvällsjobb, så jag fick underhålla mig själv. Tände ljus, kröp under filten i soffan och låg och bläddrade på Youtube tills John Blund kom och tog mig. Ah, relaxing. 

måndag 17 oktober 2016

Öronbarnet

För ett par år sedan hade jag öroninflammation. Paus för skratt. Kommer inte ihåg ifall jag bloggade om saken då, eller om jag nöjde mig med en stillsam instagramuppdatering. Hur som helst så tycker man ju att dylika barnsjukdomar borde ha gett med sig ungefär i fyraårsåldern. Icke i mitt fall, säger jag bara! Det var i och för sig fråga om s.k. hörselgångsinflammation, inte inflammation inuti självaste örat. Dessutom helt och hållet orsakad av undertecknad själv, efter att ha petat lite förstrött i örat med en tops en tidig morgon. Klick, sa det bara, så var örat totalt stendövt. Hörde verkligen ingenting, och det var en märklig känsla. Tänkte väl att asch, det där reder sig nog av sig självt, och försökte fortsätta som om ingenting hade hänt. Tills jag märkte att jag inte riktigt kunde utföra mitt jobb utan fungerande hörsel. Och småningom började till och med balansen lida, kunde knappt gå rakt. Fick dra till jouren och få örat spolat och sedan börja med en antibiotikakur. Sedan var det inte mer med det.

Nå. Det där var alltså för ett par år sedan. Tycker ju att det hade räckt med det. Men så häromveckan började det ömma i örat. Jag tänkte först göra som jag brukar - ignorera saken och låtsas som det regnar. Men det blev värre och värre. Och värre. Till sist började själva örat svullna upp. Och hörselgången svullna igen tills det bara var ett litet hål synligt. När så en morgon också själva HUVUDET började svullna upp (såg ut som E.T, alldeles bullig runt örat och käken) så var jag tvungen att krypa till korset och dra till arbetshälsovården. Sköterskan ryckte nästan till bakom sitt skrivbord och sa att hon - citat - "aldrig sett något liknande" och bokade snabbt tid till en läkare.

Läkaren hummade och klämde på käke och öra (medan jag hoppade till och gnydde då och då, för det var sjuhelvetes ömt vid det laget), mumlade någonting om inflammationer och spottkörtlar och allt vad det var. Fick en tiodagars antibiotikakur och kortison direkt i örat. Tydligen någon inflammerad körtel som totalt hade barkat av och spridit sig i hela området kring örat. Håhåjaja. Allt ska man testa på.

Det här droppade jag i örat under de där tio dagarna, och småningom tog det skruv. Huvudet antog normal form igen utvärtes (insidan är nu som den är...), och så var det med den saken. Märkliga saker som händer och sker. I skrivande stund börjar väl örat vara sig likt, det också. Hörseln är dock alltjämt selektiv. Va?

söndag 16 oktober 2016

På jaktstigen

Igår morse ringde alarmet på 05.45. Det hör inte direkt till vanligheterna på lördagsmorgnar, kan jag meddela. Förutom ungefär en gång om året kring oktober-november någon gång. Snubblade upp ur sängen, fixade i ordning en matsäck, hoppade i mina nyinköpta gummistövlar och styrde iväg mot Öja i beckmörkret. Ni gissar rätt, det var åter en gång älgjakt på gång.

Tidigare år har älgjakten mest bestått av att sitta blick stilla i ett älgtorn och långsamt bli alldeles, alldeles genomfrusen, trots ungefär fyra lager kallingar och de varmaste ytterkläder garderoben har att komma med. Dubbla vantar, fleeceunderställ, ylletröjor och goretexjackor. Samtala viskade, lyssna på rapporter i öronsnäckan och kanske, kanske se någon älg om man har tur.

I år var vi "hundkarlar", pappa och jag. Det betyder mera att man går under hela dagen, så man behöver inte frysa på samma sätt. Figaro, pappas ett-och-ett-halvåriga jämthund är under inskolning till att bli älghund, så det var honom vi hade med oss.

Farbror Jägare och Figaro. Här hade Figaro just hittat en stövare som det blev fullt slagsmål med, man såg bara tänder som blänkte i något slags virvlande inferno av två arga hundar. Och två hundförare som försökte slita dem ifrån varandra. Det lyckades efter en stund.

Det är kanske safe to say att Figaro är "under skolning". Den lille vännen vet nämligen inte riktigt ännu vad han ska göra. Eller jagar, det gör han. Småfåglar och ekorrar och typ allt som rör sig. Älgar var det dåligt med där ute i öjaskären, vilket förstås kan sägas till Figaros försvar. Man kan ju inte jaga sådant som inte finns.

En fin dag var det i alla fall! Vi gick och gick, genom lingonris och över stenrösen och gungande, blöta mossar. Jag fick lära mig vad en ormgran var, hur en korp låter och varför vissa granar får gula skott istället för gröna. Och så pausade vi med hett kaffe och macka på en sten. Grillade korv i slakthusets grillkåta. Annars en perfekt jaktdag, men vi fick ingen älg. Det var ju ett minus i protokollet, annars blev det mest plus. 

Somnade som en stock på soffan när jag kom hem, för det hör det till att man ska efter älgjakt. Orkade med nöd och näppe släpa mig i en het dusch. Sedan var jag inte särskilt social den kvällen.

Idag har jag städat, grundligt och ordentligt. Dammsugit, moppat golv, städat muggen. Bytt sängkläder och tvättat lakan. Dammtorkat och röjt undan osammanhängande högar med prylar som alltid samlas på bänkskivor och skrivbord. Så en sväng till Öja för kvällskaffe, och så satte jag mig vid datorn och betalade en bunt räkningar. Nu är man väl förtjänt av en dusch, lite Youtube och sedan sängen. Tycker jag i alla fall.