torsdag 13 augusti 2015

Kan icke med ord beskrivas

Ni minns att jag fick en splendid födelsedagspresent av gänget när jag fyllde 30 häromåret; en forsränningstur i norra Sverige? Efter att ha skjutit upp det hela förra sommaren fick vi till slut våra filofaxer synkade och bestämt ett datum för att låta detta spektakel gå av stapeln. Närmare bestämt första helgen i augusti i år. En gald liten samling på fem pers; två dudes och tre dudettes. Med väckning klockan nollfyra på morgonen, bilfärd till Vasa, färjan över till Umeå och sedan bil igen ut till Ekorrsele var vi klara för drabbning.

Nu ska jag berätta en sak till att börja med. En våtdräkt är himla klurig att få på sig. Vi kämpade på ganska bra där ute i lidret där man skulle byta om, och med milt våld hade alla lyckats tråckla in sig i sina dräkter, knäppt flytvästen kring bröstet och placerat den brandgula pottan på huvudet. Kändes nästan som att halva spelet var vunnit vid det laget. Men lite visste vi då vad som väntade!

Packade in oss i en skraltig paketbil och körde iväg till punkten där ränningen skulle ta sin början. Det var slingriga grusvägar och den långhårige, rundlätte farbrorn som körde hade inte direkt tänkt spara på gasen, märkte vi. Full fart på det rullande gruset, vi for omkring som vantar i sätena. "Tur att jag har hjälm. Och flytvästen dämpar väl lite den också när vi kör till skogs" tänkte jag i mitt stilla sinne. Men ser man på, vi hölls på vägen och kom fram till gummibåtarna som skulle frakta oss nedför forsen.

Forsränning är ingen walk in the park, för den som undrar. Innan vi satte oss i båtarna skulle vi till exempel skriva under ett avtal där vi försäkrade att detta skedde på egen risk. Och så skulle man uppge telefonnummer till närmsta anhörig. Bara en sådan sak. Sedan var det säkerhetsgenomgång, under vilken vi i princip fick veta att detta skulle gå åt helvete och att vi skulle trilla ur och att vi absolut inte fick simma mot land när detta skedde. Man skulle hållas i mitten av forsen och så skulle man fångas av kastlinan och allt vad det var. Panik fick man inte heller få, det var strängt förbjudet, för då dör man direkt. Ungefär.

Sedan var det iväg ut i forsen. Vår guide var en typisk norrlänning med cirka två kilo snus under läppen, och mera matade han in med jämna mellanrum. Såg aldrig att han spottade ut något av det. Han verkade lika uppspelt som vi när vi kom fram till det första partiet, när vi hörde dånet från forsen och såg de vita kaskaderna av vatten spruta. I det skedet tänkte nog de flesta i båten att det var dags att säga farväl till jordelivet. Nå, inte riktigt, men lite pirrade det nog i magen när man såg båten framför oss kastas runt i forsen.

Och mäktigt var det. Båten flög upp och ner, vi paddlade för att hålla den på rätt köl, ibland tog man bara lufttag med paddeln när man råkade befinna sig i luften, och ibland hackade man paddeln i en sten. Adrenalinet pumpade runt i kroppen, pulsen gick på högvarv. Det var så roligt! Så häftigt!

Halvvägs ner i forsen tog vi i land, gick uppför forsstranden en bit och sedan följde det coolaste av allt; forsränning utan båt, precis mitt i de värsta strömmarna. Forssimning! Guiden gav oss instruktioner om hur vi skulle göra. Man skulle simma det värsta man kunde snett ut i forsen, ända tills guiden blåste i visselpipan. Då skulle man vända sig på rygg och glida ner med forsen, tills en guide längre ner visslade igen och då skulle man simma det hårdaste och värsta man kunde igen för att ta sig mot land. En säkerhetsgubbe stod med kastlina och fångade upp de som inte kom till stranden av sig själva.

Detta var frivilligt, bara om man kände att man vågade skulle man göra det. Och jag tänkte att har jag tammefan kommit ända hit - då ska jag simma också. På darrande ben balanserade jag ut i forsen där vattnet nästan fick en att trilla omkull innan man ens hade börjat. "Jaha, finnarna ska i" flinade guiden som höll mig i handen för att jag skulle hålla balansen.

Sedan var det bara att blunda och hoppa ut i det okända. Simmade så hårt jag orkade, såg ingenting, hörde ingenting annat än dånet från vattnet omkring mig. Hörde inte ens någon visselpipa, men vände mig efter en stund på rygg och gled nedför forsen. Kallsup på kallsup, kunde inte andas, och var i något skede ganska rejält rädd och övertygad om att jag skulle drunkna. Men plötsligt sköljdes jag upp ur forsen, kunde med mina sista krafter ta mig genom strömmarna och in till stranden. Detta var så mäktigt, kommer inte ihåg när jag senast skulle ha fått en sådan adrenalinrush genom hela kroppen. Wow!

När vi någon timme senare drog upp båtarna på land vid slutpunkten för forsränningen var det idel glada leenden i gruppen. Alla hade haft roligt, alla var nöjda. Och jag var lycklig men stelfrusen om händerna. Fingrarna hade förvandlats till kritvita pinnar. Och med de pinnarna skulle man då få avkrånglat sig våtdräkten. Det var ett projekt i sig, kan jag säga. För att inte tala om att knäppa bh:n där ute i det kalla lidret...

Så att så går det till när man firar sin 30-årsdag ett och ett halvt år för sent. Så sjukt roligt hade vi! Måste vara den bästa presenten jag någonsin har fått!

Nedan bifogar jag en video från just den rutten vi rände. Precis sådär var det! Vid cirka 2,30 minuter syns forssimningen jag talade om.


1 kommentar:

  1. Duktig Flicka säger jag, som säkert gjorde det med välbehag! Såg även på videon, men musiken störde en smula, dvs kanske man hade hört de naturliga ljuden bättre utan? Kunde inte åka ut längs forsar i Jyväskylä-trakterna år 1995, då jag inte blev antagen på ett Läger och sedan igen i Kuusamo, där det ordnades ett Äventyrsläger med namnet K12 år 2004, skulle det även ingått i programmet, men tidtabellen, passade inte ihop med mitt, men kanske en annan gång och nu får man ju litet humm om saken i Borgbackens och Särkänniemis atraktioner Hurjakuru/Koskiseikkailu, men ekta, är alltid ekta!

    SvaraRadera