I öjaskogarna

Nu är jag hemma efter en lång lördag. Som inleddes med att klockan ringde 05.45, vilket inte sådär annars brukar höra till mina lördagsrutiner. Hoppade likt en brandman i kläderna (många lager) som låg i givakt på stolen, åt frulle och drog ut i den råkalla, mörka morgonen. Neristan låg av förklarliga skäl öde, och också jag styrde härifrån.
Till Öja för att gå på älgjakt med pappa.


Morgonen i skogen var en typisk oktobersådan, ruggig och kall. Fick först ett lite sämre pass, men förflyttade oss nästan genast vidare till följande, som var desto bättre, nämligen en stor yta med ungskog intill en liten pott. Uppe på den största stenen, mitt på området parkerade vi oss. Ser ni jägarna, nere till höger i bild? Slog upp pallarna, och så var det bara att vänta. Det är det älgjakt går ut på. Att vänta, lyssna, följa med vad de andra ser och hör på radion. Hundarna sköter älgdrivandet, innan de har hittat och drivit ut älgen avvaktar man bara.

Och jag fick lära mig nya saker av Pappa Skogsarbetaren sådär i förbifarten. Som när han betänksamt nöp i en tall och bara: "Jag undrar jag... Om det här verkligen var en så bra idé. Att plantera tallar här. När jorden är såhär bördig. Väntas nu. Ett, två, tre... nio. Här finns 1800 tallar per hektar. Tillväxten 70 centimeter per år. Hm...". Och så vidare. Min pappa har ett oerhört intresse för skog, han jobbar med skog, han hugger i sin egen skog, han jagar i skogen, han har orienterat och sprungit otaliga löprundor i skogen. Mer än en gång när vi har åkt bil någonstans, har han helt plötsligt saktat in och nästan vridit nacken av sig när han ska inspektera något speciellt med skogen intill vägen.

Gott folk, nu ska jag förmedla vidare lite kunskap som jag har fått idag. Detta - när man på en yta lämnar ett ynkligt träd såhär - det kallas landskapsträd. Finns bestämmelser över att man måste göra så. På den här ytan fanns ett ensamt, och en bit bort några till. Och den gamla skogen, den som gränsade till just det här skiftet, det var så kallad fredad skog. Staten betalar skogsägaren för att skriva under på att inte röra skogen på tio år.

Morgonen övergick i dag, och framåt eftermiddagen kom solen upp. Och den värmde fortfarande i oktober, jodå.

I pausen kokade vi oerhört starkt kaffe över öppen eld, grillade korv och värmde oss vid brasan.

Aslak gjorde jobbet idag. Han var inte så ynklig som han ser ut här, men efter att ha finkammat Öjas skogar är han lite trött i tassarna. Och nosen, framförallt. Detta luktande och sniffande och snusande.

Det är nog vackert ute på älgpass, särskilt när man prickar in de här klara, soliga dagarna. Knallgula löv, doft av jord och mark, och idag cirklade två örnar över våra huvuden i flera omgångar. Kallt så att man huttrar, och när man kommer hem är hela kroppen liksom nerkyld ända in i märgen, trots att man klär sig så varmt man kan. Men ajaj, vad det är roligt att komma ut i skogen en dag!