Bästa föreläsningen ever!

Imorse trampade jag i ett rikligt snöfall till skolan för att lyssna på en frivillig föreläsning klockan åtta. Hur man får det där med frivillig föreläsning, snömodd och klockan åtta att gå ihop kan man fråga sig. Jag svarar att det var en gäsföreläsning som hette "Att leva med afasi". Afasi är alltså när talet förstörs som ett resultat av en hjärnskada, som till exempel svår hjärnblödning. Ämnet i sig är intressant, men det som fick de flesta av oss att dyka upp den tidiga timmen till trots (varje universitetsstuderande vet att "frivillig" betyder sovmorgon) var nog att föreläsaren själv hade afasi.

Hur det går till när en person med ganska svår afasi håller en föreläsning för ett helt auditorium med folk, och knappt får det att rymmas in på 90 minuter kan jag berätta. Det sker genom ett målande språk, trots att många ord saknas eller uttalas halvfärdigt, eller man råkar säga ett liknande ord som betyder ungefär samma sak. Och genom ett mycket talande kroppsspråk, genom en perfekt betoning och en otrolig inlevelse och förmåga att leva sig in i det man berättar. Genom yviga gester, underbar mimik och ett kroppsspråk som talar tusen gånger mer än ord.

Det var en sanslöst bra föreläsning. Om det är någon som vet hur det är att ha afasi och leva med det i många år så är det naturligtvis den drabbade själv. Han lyckades förklara hur han hjälpte sig själv att förstå, hur han gjorde sig förstådd för andra, och också berätta om sådant han inte förstod, och varför han inte kunde uppfatta det. Var i språksystemet det liksom brast. Allt detta medan han alltså själv har afasi!

Vi åhörare satt som ljus och lyssnade. Skrattade massor, för det var en rolig gubbe som stod där framme och berättade sin historia. Många nickade jakande under tiden han talade, som för att bekräfta att vi förstod och hängde med. När han skulle berätta någonting specifikt och sökte ett visst ord fick han hjälp av publiken som ropade förslag tills vi kom fram till rätt ord. Av sammanhanget förstod man vilket ord han sökte, och fick ytterligare en ledtråd eftersom han själv visste vilken bokstav ordet skulle börja på. Då viftade han med handen och tecknade till exempel ett C, och någon hojtade "cancer!". Då var nyckelordet knäckt, och berättandet kunde fortsätta. Fascinerande!

En av de varmaste och mest rungande applåderna någon av våra gästföreläsare fått, det fick han också.