Gissa vad jag gjorde igår? Jo, jag skurade kakel. Jo, jag. Till min eminenta lilla lägenhet hör ett litet näpet kök med väggar klädda av svart kakel. Jag tycker själv att detta svarta kakel är lite originellt och ganska rÅckenrÅll. Känns betydligt mera Maja än vita kakel, eller - Gud förbjude - mönstrat eller bårdförsett.
Nackdelen med detta kakel har varit att det är ganska solkigt. Skvätt från diskbaljan och stänk ur stekpannan har gjort kakelväggen matt och fläckig. Och jag har liksom inte orkat göra någonting åt saken. För att tvätta kakel däremot är inte alls rÅckenrÅll. Inte det minsta.
Igår hade jag tydligen stirrat för länge på det där fläckiga kakelfanskapet tillräckligt länge, för jag rensade raskt diskbänk och arbetsbord och angrep väggen med skrubbsvamp, diskmedel och lite sammanbitna svordomar. Efter att väggen tvättats tog jag - hör här - ihopskrynklat tidningspapper och putsade en snygg finish på ytan (man har väl tittat på Sillä Siisti en och annan gång...).
Det blev skitbra! Jag kan spegla mig i hela kakelväggen, den är blank som en brudgums lackskor. Inte för att jag har tänkt använda köksväggen som spegel. Men jag skulle kunna. Faktumet att jag gläder mig så kopiöst över en förbannad kakelvägg är dock skrämmande patetiskt. I min ålder borde jag antagligen tycka att partyvecka på Ibiza är häftigt. Eller en jävligt snygg designerhandväska. Eller i alla fall en Cosmopolitan på någon snitsig bar i goda vänner lag. Men jag verkar alltså föredra ett välputsat kakel. Hm.
Upprymd av mina husmoderstalanger satte jag mig sedan i skräddarställning på golvet och sydde i en knapp. På armlängds avstånd hade jag en kaffemugg, och på tv:n rullade Bridget Jones' Dagbok. Ganska ladylike, om jag får säga det själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar