Siktade på att vara i skolan klockan åtta imorse för att jobba vidare med gradun. Det var en lite seg morgon, och dessutom fortfarande kallt som tusan. Var tvungen att ta omstart och bylta på mig ett extra lager kläder innan jag hoppade på cykeln, så klockan hann bli nästan tjugo över innan jag tog plats vid skrivbordet och började på.
Hela förmiddagen fick jag att gå åt i telefon. Jag har ringt, ringt och ringt. Gick upp till logopedin på förmiddagskaffe innan jag tog itu med andra halvlek av telefonerandet. På ett ställe utbrast en kvinna så hjärtans glatt "Nämen HEJ Maja!" när jag presenterade mig. Efter att ha talat en kort stund upptäckte jag att hon nog trodde att jag var någon helt annan, eftersom hon talade om saker jag inte hade en aning om. "Men... Visst är du Maja? Från Österbotten! Vi hade ju simskola tillsammans för några år sedan, minns du? I Bennäs!".
Jag blev för ett ögonblick lite osäker själv. Jag är ju Maja från Österbotten. Och jag har haft många olika simskolor tillsammans med olika kompanjoner på olika orter. Men inte just i Bennäs. "Du hade ju en lillasyster också! Heidi!". Då kunde jag vara säker på att hon inte kände mig, för någon syster har jag inte. Inte ens någon som heter Heidi. Men det var lite lustigt att det blev ett sådant sammanträffande. Och så är det alltid kul att någon blir glad när man ringer:)
Igår hade jag en lite lättare dag, då jag bara sände iväg 50 formulär. Idag var det fart på igen, och jag plockade sammanlagt ihop 1251 blanketter, stansade och sände iväg till olika adresser. Ettusentvåhundrafemtioen stycken. Ganska slitigt göra, mina axlar är nästan uppe vid öronen ännu ikväll.
Men - som jag resonerade när jag gick och plockade, buntade ihop och stansade papper hela eftermiddagen - det kunde ju vara värre. Egentligen är ju detta förbannat lyxigt. Tänk att jag kostnadsfritt får gå på ett universitet och får göra en fin forskning om ett viktigt ämne tillsammans med en kunnig handledare med stöd av litteratur och vetenskapliga artiklar från hela världen.
Många av dem som går och buntar papper med sår på fingertopparna och trycksvärta i ansiktet är bara sex år gamla och kommer att bunta papper i resten av livet på någon skitig pappersfabrik i Zimbabwe för en månadslön på ett par euro. De sover på något stengolv någonstans och får i bästa fall lite välling att äta då och då. Då kan jag gott och väl stansa ihop några tusen papper till en avhandling. Halvvägs genom mitt stansande kunde jag dessutom gå två trappor ner och äta kycklingbröst i currysås för 2,60€ samtidigt som jag läste gårdagens Österbottning. Inte så pjåkigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar