När jag var fem år gick jag i dagklubben. Det var på tisdagar och torsdagar. Man sjöng, lekte, klippte, klistrade och pysslade på med det ena med det andra. Man skulle ha mellanmål med sig också, det var väl någon liten saftflaska och någon smörgås och sådant. Lite som i simskolan, men utan frysfaktor och sandiga fötter.
I dagklubben var det alltid en pojke som envisades med att nypas. Med sina små äckliga pojkfingrar knep han mig i sidan och i armen alltid när vi satt och gjorde någonting. Hårt knep han dessutom. Han tyckte väl att det var kul att få flickorna att pipa och bli ledsna.
Detta irriterade mig mycket. Just det där med att smygnypas så att inte personalen såg någonting var så frustrerande. Någon gång fick han väl någon lam tillrättavisning om någon började gråta och tjöt att Henrik kniiiiper! Vilket så klart inte hindrade honom från att fortsätta nypas.
Jag berättade ilsket det här för pappa en gång när vi var hemma. Istället för ett pedagogiskt snack eller någon fånig förklaring om att han nog inte menade någonting illa frågade pappa om jag någonsin prövat att vrida om armen på honom. Det hade jag inte, sa jag. Pappa visade då hur man tog ett riktigt polisgrepp på någon genom att vrida upp armen på ryggen. Ett ofantligt effektivt grepp, gör ont som synden och hindrar motståndaren från att röra sig ur fläcken. "Det blir sista gången han kniper" sa pappa.
Vid nästa nyp från Henrik omsatte jag saken i praktiken. Vred hastigt och diskret upp hans arm mot ryggen det hårdaste jag kunde och väste i hans öra att det var sista gången han knep mig. Fem år var jag. Han blev alldeles spak, vågade inte börja skrika eftersom det var en flicka som höll i honom. Och han knep mig aldrig mera. Inte en endaste gång.
Det är nog det absolut bästa min pappa har lärt mig.
go, maja, 5 år!! :D //Emma
SvaraRaderadär satt den!
SvaraRaderanär jag var elva (i femman) tröttnade jag på att pojkarna i klassen använde min fina pälsmössa (sån med läderkupa upptill och päls runtomkring) som fotboll, och utmanade jag klassen starkaste pojke i armbrytning. efter den uppvisningen fick jag vara i fred resten av skoltiden :D
Emma >> Haha, jag kan liksom se mig själv för min inre syn. Hur lustigt det måste se ut med en pytteliten unge som tar i med hårdhandskarna :D
SvaraRaderaalegni >> Läckert! Det finns ingenting som tar så hårt på en pojke som att förlora i fysik mot en flicka!:)
I övrigt tycker jag att det är mycket viktigt att i måttliga mängder lära sig att inte bara ta emot, förstå och förlåta - utan också kunna ge tillbaka. Han som nyptes gjorde det för att bråka och irritera - jag visade bara att jag menade allvar. "Man behöver bara göra det en gång om man gör det ordentligt" instruerade pappa Maja 5 år. :D
Jah, där satt den! Blir riktigt nostalgisk när jag minns dagen jag fixade näsblod åt en elak pojke på min klass (gick på lågstadie-1:an) som hade fått för sig att jag skulle bli hans "retasobjekt". Bör jag tillägga att jag inte blev retad efteråt? ...och att det inte blev några reprimander för min del eftersom pojkens stolthet inte tillät honom att bekänna att det var en Flicka som gett honom näsblod. Höhhö. Din pappa har så rätt så.
SvaraRaderaHaha! Undrar om de e samma henrik som började syssla me kampsporter när han blev äldre :P
SvaraRaderaanonym >> Tjusigt! Nu understöder jag inte våld sådär överlag, men man får faktiskt ta i med hårdhandskarna om man har orsak. Speciellt som flicka är det bra att från första början se till så att ingen tror att de kan sätta sig på en hur som helst!
SvaraRaderaannina >> Jag vet faktiskt inte! Men jag klarade mig i alla fall bra med pappas hemmagjorda självförsvarsskola, jag :D