Äventyrshissen

I mitt hus har vi en skojig åkattraktion. Nämligen hissen. Den har haft lite lustiga saker för sig på senaste tiden, vilket gör att man lite upprymd och förväntansfull kliver in i den när man ska ner eller upp. Trycker på knappen. Sedan börjar äventyret.

För det första stannar den lite som den vill. Av någon anledning gillar den inte att stanna på min våning, utan gärna en halv våning upp eller ner, så att dörren inte kan öppnas. Jag brukar åka lite upp och ner tills den stannar på någon våning och man kan stiga ur.

En morgon när jag klev in i hissen hade belysningen fnattat till sig lite. Den blinkade och hoppade nästintill epileptiskt, och jag hade liksom mitt eget lilla diskotek på väg ner. Samma kväll när jag var på väg upp slocknade lampan helt. Och hissen stannade mellan två våningar igen. Men man har väl tittat på MacGyver i sina dagarr, så jag grävde fram telefonen och lyste med den för att hitta någon knapp att trycka på där i beckmörkret. Åkte upp och ner och upp igen, och klev ur på femte våningen där hissen äntligen stannade. Därifrån traskade jag trappvägen hem.

En annan dag på väg hem från skolan stannade hissen inte riktigt på min våning, utan kanske en fjärdedels våning ovanför. Och dörren gick att öppna. Likt en karaktär i en actionfilm kunde jag alltså genom mellanrummet hoppa ner från hissen på min våning. Det var kanske inte så himla smart, kom jag på senare. Utifall att hissen till exempel skulle ha börjat gå när jag fjantade på där mittemellan. Kunde ha blivit två Major av det; en inne i hissen och en utanför.

Jag har tydligen en förkärlek för det där med att göra livet till en äventyrsbana. Som att dyka efter cykeln ur sjutton ton snö. Eller att sporta med en hiss som inte stannar där den ska. Eller som när jag hoppade ur ett tåg i rörelse på Kokkola tågstation. Men det, det är en annan historia, barn!