Jag försöker

Det är så sorgligt. Jag kan inte ha jeans på mig. Kan inte! Jag får klaustrofobi och angst och måste slita av mig dem efter en halv minut. Jag klarar bara leggings numera. Ett stort problem. Jag gillar nämligen jeans. Finns det någonting snyggare än tighta, slitna jeans som har format sig efter kroppen och sitter riktigt, riktigt bra? Vinter: mörka jeans, vinterstövlar och snygg kappa. Vår: jeans, kavaj och kanske ballerinor. Sommar: ljusa, slitna jeans, bruna bara fötter och en fräsch top i vitt eller turkost. Snyggt! Snyyyyggt!

Och så kan jag inte ens ha jeans. Det är min stora sorg. Jeans skulle dessutom passa så himla bra till min image. Jag är en jeanstjej innerst inne. Jag har alltid burit jeans, fram till för ett par år sedan. Nu är det bara leggings som gäller. Och jag älskar mina leggings, förstå mig inte fel. Men jag skulle vilja ha brallor ibland.

Nu är det inte bara jeans som är otäcka. Allt i byxväg. Allt som har en midja med knapp. Och innan någon säger det så gäller detta jeans i alla storlekar. Jag har till och med testat mina gamla, jeans, och sådana som är för stora, och inte ens dem klarar jag.

Nu har jag insett en sak. Jag håller på att förvandlas till ett djur. Ni vet sådana där grottbarn som växer upp med vargar och sedan inte klarar av att bete sig mänskligt. Kan inte gå upprätt, kan inte sitta på en stol, använda bestick och klä sig i kläder. Sådan har jag blivit. Jag måste ha lösa kläder som jag inte känner av, annars vill jag kräkas.

Är det här normalt? Är det? Har någon annan samma problem? Att man måste klä sig i sådant som inte innebär minsta motstånd vid någon rörelse, och som absolut inte sitter åt någonstans? Har någon annan jeansfobi?


Idag sket jag i obehaget och drog på mig jeansen när jag, Bror och Svägerskan for till Raisio på roadtrip. Det ska gå. Jag ska bli en jeansbärare. Någonstans där inne finns hon, måste bara hitta henne först.