Lustig prick

Idag när jag traskade förbi lågstadieskolan i byn mötte jag en liten, trind pojke med rosiga kinder. Han slog ut med armarna och utropade: "Hördu - stanna!" på bredaste dialekt. Jag tänkte att det kanske hade hänt någonting eller att han missat skolskjutsen eller någonting annat. Sedan följde en egendomlig konversation.

Pojken: "Vöm e ty?"
Jag svarade vad jag hette, varpå följande fråga kom: "Vann boor du?"
Jag förklarade att jag inte bor här, utan bara är och hälsar på.
Pojken: "Vöm tå? Vann boor ha?"
Jag fnissade lite inombords men förklarade vänligt var i byn det låg.
Pojken *skiner upp bakom sina äppelkinder*: "Tsändär dy ****?" (Ett namn på någon jag inte hade hört talas om förr, antagligen en bybo).
Jag: "Nää..."

Pojken småpratade lite och frågade sedan: "Veit dy naa vann ja boor?". Jag svarade nekande, och han sa triumferande: "Hä er niiti kilometer jaanifrån!". Jag svarade väl någonting i stil med: "Jaha, ojdå...". Pojken tillade: "Fast nu ska ja ti mommos...". Jag svarade att det nog var bäst att han gick iväg till mommos i sådana fall, och skyndade vidare. Bakom mig hörde jag hur pojken började göra racerbilsljud medan han traskade iväg. Till mommos, ska vi hoppas.

-------------------------------
Tillägg vid närmare eftertanke

Just det, jag glömde ju det viktigaste. Innan jag hann smyga iväg tog pojken ännu ett steg närmare, fast han stod ganska nära från förut. "Höödö... tu e snäll!". Så pajade han lite snällt på axeln. Sedan började racerbilsimitationen.