Det där med Facebook...

Som en del av er säkert har noterat är jag en av de mycket få i denna värld som INTE finns på Facebook. Jag har varit medlem då det begav sig för ett par år sedan, men ganska snart avregistrerade jag mig. Goodbye, Facebook, och sedan var jag borta. Inte har jag lidit för det.

Grejen är inte bara att jag är envis och tycker om att vara tvärtemot. Delvis, ja, jag gillar att vara den som säger NÄÄ-Ä, jag ÄÄÄR inte med när folk frågar om man finns på Facebook. För nuförtiden är det nog ingen egentlig fråga - man finns på Facebook om man överhuvudtaget lever. Det är bara en retorisk fråga. Lite som om man skulle fråga "Har du ett telefonnummer jag kan ringa till?" och allvarligt ifrågasätta om personen ifråga har en telefon, eller om man måste skriva brev för att få tag den.

Det finns vissa situationer då jag skulle kunna tänka ig någonting positivt med FB. Att inte få veta någonting exakt sist av alla, till exempel. Eller att kunna hålla kontakten med sådana man inte är så nära att man ringer varandra, men ändå vill ha kvar i sin bekantskap.

Samtidigt är det just det jag avskyr med Facebook. Detta evinnerliga skvallrande. Att få veta vem som har hookat upp med vem, vem som har blivit singel, vem som ska flytta, vem som ska ha sin syster på besök i helgen. Vem som har fått biljetter till Metallica. Vem som precis har pissat plus på graviditetstestet. Vem som har ledig helg. Vem som har jobbat tolvdagarsputki. Vem som har bihåleinflammation. Vem som ska på arbetsintervju i eftermiddag. Vems bil som inte gick igenom besiktningen. All denna onödiga information!!! Bara för nyfiket folk att frossa i och sprida rykten om. Och jag avskyr folk som är nyfikna. Som lägger sig i saker de inte har det minsta att göra med.

Och det där med att alla möjliga och omöjliga halvbekanta plötsligt hör av sig. Vissa är faktiskt sådana det finns en ORSAK till att jag inte har haft kontakt dem med på tio år. Inte nödvändigtvis för att man skulle vara osams - men för att jag inte har någonting gemensamt, och helt enkelt inte behöver dem i mitt liv. Man kan inte behöva hålla kontakt med alla, vissa gallras naturligt bort, vissa blir kvar. Att hålla ställningarna med alla - det blir bara ett stressmoment.

Jag tycker om mina vänner. Jag har många bekanta, och om jag springer på dem på stan kan jag hälsa eller byta några ord. Igår träffade jag en före detta arbetskompis på H&M, vi pratade i ungefär fyra minuter, sa "ha det bra!" och gick åt skilda håll. Hon behöver inte finnas på någon lista för att jag ska veta vem hon är. Det är en trevlig överraskning att träffa på oväntat folk i oväntade miljöer och bara byta några ord.

Sedan är det detta med foton på Facebook. Det är det värsta jag vet. Folk som klämmer upp sina pinsamma bilder från den ena festen efter den andra. Jag vill inte bli publicerad på nätet utan att jag vet om det! Nej, inte på avstånd, inte tillsammans med andra - inte i några situationer! Att hitta sin egen nuna på bilder som okända människor har kommenterat är hemskt! Jag har sett folk som laddar upp bilder från någons bröllop de har varit på i helgen. Hela vigseln och bröllopsfesten publicerat bild för bild fritt att titta på för vem som helst. Om jag ordnar mitt bröllop vill jag inte se de bilderna hur som helst var som helst.

Det känns också himla konstigt att folk via Facebook meddelar att de har förlovat sig eller fått barn. Så äckligt opersonligt. Så hör man folk skvallra om att någon har ändrat sin status till "engaged". Och så ska man anta att "jaha... då är de väl det då". Om någon är borta från skolan kan det förklaras med att "hon ändrade sin status till 'no longer in a relationship' i helgen".

Detta med att vara ständigt anträffbar, ständigt uppdaterad och att allting ska ske så officiellt stör mig. Vilket folk kan tycka vad de vill om, eftersom jag trots allt har en ganska aktiv blogg. Men tillåt mig att förklara skillnaden. På min blogg väljer jag vilken info jag går ut med, och vad jag håller för mig själv, och believe me - jag skriver inte allt som pågår i mitt liv. Och de bilder där det förekommer någon person annan än mig själv frågar jag alltid lov först. Det tycker jag alla borde göra.

Jag har heller ingen mobiltelefonshysteri. Visst är det illa om den skulle gå sönder eller tappas bort, och inte var det kul när jag hade tomt batteri och laddaren 500 kilometer bort i några dagar. Men jag kan mycket väl lämna telefonen hemma. När jag går och handlar eller sysslar med annat. När jag går ut och gå eller går till gymmet är telefonen alltid hemma. Ut på löprundor eller skidturer är det inte ens ett alternativ att ta luren med sig. Och hemma är den nästan alltid i väskan, vilket betyder att jag inte ens hör när det ringer. Då och då - när jag själv vill - kollar jag om någon har ringt, och ringer tillbaka om jag har tid och möjlighet.

Kruxet med hela saken är att Facebook är så allmänt accepterat, att man nästan känner sig tvingad att gå med. Risken är faktiskt - hur dumt det än är - att man missar någonting viktigt, för att folk inte kan tänka sig att alla inte ser den info som finns på FB. Men, äh... måste man? Detta dilemma...