Blir visst lite sentimental

Har även idag suttit med andra logopeder och klurat på test tillsammans med en expert på ämnet, en gäst från Helsingfors. Det är fråga om en så kallad workshop, då vi går igenom olika test man kan använda som talterapeut, vad de går ut på, vad de testar, hur man testar och så vidare. Imorgon ska vi laborera mera och lära oss tolka resultat och annat viktigt.

Aldrig hade man väl trott att M. Kronqvist skulle sitta på en stol i Åbo tillsammans med en massa nya klass- och studiekompisar och lära sig sådant som man inom en ganska överskådlig framtid kommer att arbeta med. Under de där slacker-åren på peffan trodde nog de flesta att den här damen kommer nog att hänga på pf i några hundra år, aldrig ens bli i närheten av färdig, och sedan sysselsätta sig med diverse ströjobb här som där.

Så det kan bli. Jag vet fortfarande inte vad det konkret var som gjorde att jag till sist fyllde i de där blanketterna och skickade i väg dem till den där logopediutbildningen. Klev in på bokhandeln i Vasa och beställde böckerna till inträdesprovet. Började plugga, till en början ganska slarvigt men snart mycket noggrannt. Jag minns att det var en varm vår, och att jag stundvis satt i en solstol med boken i famnen på gården i Öja. "Barn utvecklar sitt språk" hette boken.

Jag minns att jag hoppade till lite när jag surfade in på resultatsidan och såg att jag var en av dem som gått vidare från urvalsprovet till intervjun. För jag tyckte inte att provet hade gått särskilt bra. Eller så ville jag bara inte trissa upp mina förhoppningar. Jag stegade i princip raka spåret till en audiolog för att få hörseln testad, för utmärkt hörsel var ett krav för att kunna bli antagen. Med audiogrammet i väskan hoppade jag på tåget för min andra Åboresa den våren.

Jag har väldigt vaga minnen av själva intervjun. Först skulle man intervjuad av en psykolog (samma person som senare skulle komma att vara min föreläsare i neuropsykka) och jag kommer ihåg att jag genast tyckte om henne. Hon frågade många frågor, och en av dem var "Nämn någonting svårt som du har gått igenom i ditt liv". Jag berättade om det senaste halvåret, som hade varit speciellt tungt. Jag hade gjort slut med min dåvarande pojkvän, varit väldigt ledsen, ensam och samtidigt slutat skolan. Bodde ensam i Vasa, jobbade lite inhopp men var i princip pank, uttråkad och uppgiven. Samtidigt visste jag att allt som hade skett var mina egna beslut, och att jag visste att de var rätt. Sedan intervjuades jag av våra två professorer, och sedan var det bara att hoppa på tåget och resa hem igen. Hoppas på det bästa.

När kuvertet från Åbo Akademi damp ner i brevlådan hemma i Öja var det sanningens ögonblick. Det var en varm sommardag, och jag låg på mage på en filt på gården och sprättade upp brevet. Vilken lättnad att läsa orden "Du har blivit antagen..."! Nu hade jag äntligen kommit in, nu var det slut på leksaksstuderandet - nu var det allvar. Jag ringde genast till de närmaste, och till skären, där mamma och pappa bodde på villan. Jag kom in, jag kom in!

"Start spreading the neeeeeews,
I'm leaving i hööööööst.
I want to be a part of it: LO-GO-PE-DIIIII!"

eller något i den stilen.

Sedan följde en komplicerad rumba med lägenhetssökande, flytt och ny stad. Och en massa jobbigheter, men det är en annan historia som tant Maja ska berätta en annan gång. Huvudsaken är väl att jag satsade och att det snart börjar kännas som att jag också vann. Som den drygt 90-åriga tanten på åldringshemmet brukade säga när man hade fått flyttat henne från rullstolen, på wc-stolen, tvättat klart, bytt kläder och lyft henne på sängkanten: "Noniin, nyt ollaan voiton puolella!".