När jag för några inlägg tillbaka skrev om materiella ting och att jag kanske inte är så fixerad vid sådana, kom jag in på ämnet "saker jag har fått av andra", eftersom sådana tenderar att etsa sig fast i minnet. Under mina 25 år som jag har vandrat på jordens yta har jag trots allt hunnit skramla ihop en och annan julklapp och födelsedagsgåva.
När jag gick på tvåan var svarta lackstövlar tha shit. Alla som var någonting hade svarta lackstövlar. Nu vet jag inte hurpass praktiska sådana är för åttaåringar, de tål nämligen inte väta så bra, och på den tiden sysslade man med snögubbebyggande och sådant. Men ändå, när jag i födelsedagspresent fick ett par vrålsnygga lackstövlar med en guldknapp på skaftet - då var min lycka gjord. Jag var förvånad över att mamma hade så bra koll, och visste vad "alla andra" hade. Åh, vad jag tyckte om dem!
Mjuka paket var inte så pop, vill jag minnas. En gång som kanske sexåring fick jag ett underklädesset med underskjorta och trosor. Vita med småsmå sniglar och fjärilar på, och jag minns att jag surade och inte ens ville ta upp dem ur paketet. Besvikelsen i mammas röst när hon förmanade att man ska vara tacksam för det man får har etsat sig fast, och jag kan fortfarande i denna dag ha dåligt samvete för att jag var så otacksam. För det var fina underkläder, och idag har jag minsann inte sådär fina, matchande set:)
Ett mjukt paket som jag aldrig kommer att glömma var den sista julklappen jag fick av fammo. Faffa dog strax innan jul, och min nästan 90-åriga fammo flyttade in på ett åldringshem. På julafton fick jag ett paket av fammo, innehållande ett par jättefina, svart-vita vantar som hon hade köpt av en annan tant, samt lite sockerfri choklad hon hade köpt i åldringshemmets café. Kan ni tänka er att fammo mitt i allt detta sorgliga, då hon säkert hade det tungt och verkligen inte skulle ha behövt tänka på sådana petitesser som gåvor - hade ansträngt sig för att ordna med julklappar åt sina barnbarn.
I konfirmationspresent fick jag - inte ett guldkors, inte en bibel, inte en förgylld ros eller annat krafs - jag fick ett gevär. Grejen var att jag höll på med skidskytte på den tiden, och mitt juniorgevär som inte var mitt eget, utan min pappas, hade blivit för kort. Följaktligen fick jag en Anschütz Fortner, komplett med bärremmar och allt. Jag var stolt! Försökte föreslå att jag skulle posera med geväret på mina tack-kort, men mamma gillade inte idén...
Många andra skojiga saker kommer jag ihåg att jag har fått nu när jag börjar gräva i det. Det röda dragspelet, sparkstöttingen på min femårsdag, mina vita Järvinen-träskidor och en massa annat. Men det får bli en annan gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar