fredag 10 april 2009

Fammo och faffa

Tittade en snutt på Talvisota igårkväll. Det fick mig osökt att tänka på faffa och fammo, som tyvärr inte mera finns i livet, men som jag kommer ihåg mycket tydligt och klart. Jag har alltid haft mycket göra med fammo och faffa, eftersom de bodde så nära oss. Jag har tidigare bloggat om hur jag fick gå till butiken för att köpa tobak åt faffa, till exempel.

Fammo och faffa bodde så lämpligt precis bredvid busshållplatsen där vi steg på och av skolbussen från och med lågstadiet ända tills jag hade tagit studenten. På något vis blev det en vana att de flesta dagar ta en sväng via dem och se hur de hade det. Jag hoppas att de inbte tyckte att det var någonting negativt med det, för i så fall har de fått många oönskade besök genom åren. Jag, mina två bröder och så mina tre kusiner på andra sidan vägen har nämligen gjort precis likadant...

Fammos och faffas var en skön ventil mellan skola och hem. Där klev man in, och allting var likadant dag ut och dag in. Hade man gått direkt hem hade man fått dras med en - i den åldern - jobbig lillebror eller mötas av en massa frågor och stress. Vid fammos och faffas fick man bara vara. De frågade ungefär samma sak varje gång. Fammo inledde med "Jaha, vadan komber ni nu?" (=varifrån kommer ni nu?) och när man sa att man kom från skolan kvitterade hon med "Jasså, ni sluuta rej ida...", oberoende om klockan var tolv, två eller halv sex. Hon satt oftast vid köksbordet och påtade på med någonting, i de flesta fall lade hon patiens med en blanksliten kortlek. Ibland stickade hon eller läste ÖB med läsglasögonen på näsan.

Faffa stod ofta och stödde med knogarna mot köksbordet och tittade ut. Ibland mumlade han någonting om vädret, eller kommenterade fåglarna på fågelbrädet. Då och då konstaterade han lite vemodigt: "Ja-a... He byri vaal kväldi", vilket alltså var en metafor. Han talade inte alls om tiden på dygnet, det saken var klar. Med jämna mellanrum hade han Kurirens korsord uppslaget och frågade råd när han hade kört fast på något ord. På tv:n slogs nyheterna på när de sändes, och med skrällande volym fick man följa med senaste nytt, medan faffa satt uppmärksamt i en fåtölj. När det kom någonting extra viktigt stack han upp ett pekfinger i luften och förkunnade: "Lyyss..!".

Fammo och faffa hade roliga rutiner, vilket var skönt på något vis, just för att man visste vad som komma skulle. Till exempel hade faffa tre huvudbonader, gubbkeps på sommaren och koljarn på vintern, och vid festliga tillfällen hatt. Punkt. Huvudbonaden lades på arbetsbänken innanför köksdörren när han kom in och togs från samma ställe när han gick ut. Det lustiga var att man kunde följa årstiderna exakt utgående från mössorna. Den dag faffa bytte koljarn mot kepsen - då var det officiellt vår.

Fammo, å sin sida, hade till exempel rosa basker när hon gick och handlade, och grönrutigt förkläde när hon bakade. Vad gällde bakandet fanns det två specialiteter: mockarutor som uppbevarades i en slags burk i två våningar i kallskafferiet och "fammos goobröö", som var något slags rågbröd som smakade så vansinnigt gott. De gånger man klev in och fammo stod i förklädet och hade bakat var lyckans dagar. Varmt rågbröd i stora kakor som delades på mitten. Enilett på och så var det bara att njuta. Receptet - om det ens fanns något - är det nog ingen som vet mera.

Fammo och faffa finns inte mera, och det börjar vara ganska många år sedan de var det nu. Ändå finns det tillfällen då jag saknar dem och skulle önska att de fanns kvar. Som när jag kommer upp till Österbotten från Åbo, oj vad jag skulle vilja gå hem till dem då! Det finns en massa jag skulle tala med dem om, och massor jag skulle fråga som jag inte förstod att fråga då.

Detta blogginlägg tillägnas fammo och faffa. Tack för allt och vila i frid.

2 kommentarer:

  1. vilka härliga minnen, maja.

    SvaraRadera
  2. Visst är de? Fast man tycker att minnet sviker ibland så kommer man nog ihåg det som verkligen har varit viktigt...

    SvaraRadera