"Ja, och så är jag ju närvårdare"

Tidig väckning imorse, närmare bestämt 05.30, för att i god tid hinna ställa mig iväg till morgonskiftet på jobbet. Ett jobb som jag efter dryga två veckor ärligt kan säga att jag hatar. Inte jobbet i sig, det består av det man nu kan förvänta sig att ett sådant jobb består av, inga överraskningar där. Att sköta, vårda, ta hand om och på alla sätt hjälpa människorna genom ännu en dag. Det handlar om värdig vård, fast klienterna sedan länge har lämnat denna verklighet.

Det jag är så otroligt förvånad över är sättet på vilket de anställda uppför sig. Eller - jag var förvånad, numera har jag kommit till stadiet då jag inte längre blir det. Som nyanställd är det naturligt att man är osäker, okunnig och därför behöver extra hjälp och handledning. På de arbetsplatser jag tidigare har erfarenhet ifrån brukar man vara extra vänlig, stödjande och hjälpsam om "de nya". Det hör till att man hälsar, skakar hand, önskar välkommen och gör sitt bästa för att den nyanställda ska känna sig så hemma som möjligt.

Icke här.

Personalen - övergripande bestående av bittra, medelålders, frånskilda kvinnor - är arroganta, överlägsna, falska - och så otroligt elaka att jag aldrig sett något liknande! Den enda inskolning jag fick var att jag under det första skiftet fick gå med en av sköterskorna när hon visade var allting fanns, visade hur man gör de enklaste sakerna, som att tvätta, byta blöjor, mata, lyfta patienterna med liften och hur man sätter på diskmaskinen. Så långt allt bra, jag hade knappast klarat av mera info på en dag.

Skiftet därefter förutsattes jag vara fullärd. Härifrån framåt har alla mina frågor mötts av axelryckningar, himlande med ögonen och fräsande till svar. Inga direktiv om vad man gör och i vilken ordning, utan bara anklagelser om varför jag inte har gjort det och det, som skulle vara gjort för länge sedan, och antydningar om att jag i princip är till mera skada än nytta. Frågar man om man ska sätta någonting grönt på smörgåsen åt klienten blir svaret: "Varför skulle vi göra det?! De petar ju ändå bort det!". Detta till svar på en enligt mig helt befogad fråga.

Det verkar finnas en regel på det där stället, och det är: allt du gör är fel. Hämtar jag maten 15.25 är det för tidigt. "Den ska hämtas halv fyra!". Torkar jag av borden i matsalen går sköterskan efter mig och torkar av samma bord en gång till. Häller jag i blåmjölk åt patienten, fräser någon att det ska vara fettfri. Tar jag fettfri mjölk kommer någon och sätter stopp med motiveringen att det ska vara lättmjölk. Lämnar jag matvagnen i matsalen efter maten suckar någon över att den ska föras upp till köket för att fyllas på. Går jag upp med matvagnen till köket efter morgonmålet för att den ska fyllas på, kommer en sköterska farande: "Och vart är du på väg?!", och när jag säger att jag ska ta upp den till köket fräser hon "och varför skulle du det?!"


Måttet var rågat när vi fick ännu en ny på avdelningen, efter att jag hade varit där i några dagar. Sköterskan som var i samma skifte vägrade tala med oss. Inga instruktioner, inga uppgifter, ingenting. När den nya försynt frågade av henne om det var någonting hon kunde göra blev svaret: "Jag är närvårdare jag, du ska följa efter biträdet och se vad hon gör - jag kan inte hinna med allt!". Biträdet? Det var jag. Som just hade börjat, och själv inte fått någon inskolning. Jag skulle alltså själv ha räknat ut att det var jag som skulle stå för inskolningen av henne. Är detta ett sätt man behandlar nyanställda på?

När jag fick klart för mig att jag skulle fungera som någon slags guru för en helt grön människa, när jag var i princip lika grön själv, föreslog jag att jag kunde gå och mata en av klienterna så att hon fick följa med och titta på. Men som jag borde ha förstått var detta helt otänkbart. Sköterskan exploderade nästan och fräste att det minsann inte är biträden som matar, det sköter "vi närvårdare" om, biträden ska plocka i och ur diskmaskinen! Jaha. Jag försökte i alla fall. Upplyste henne omgående att jag för fan matat denna klient två gånger per skift ända sedan dag ett, men att det inte spelade någon roll. Får jag inte mata just detta skift, så so be it.

Den nya flickan frågade då om hon skulle sätta på en panna kaffe, eftersom det just då var personalens kaffepaus, varpå sköterskan hade mage att ryta: "Jag dricker inte kaffe! Aldrig!". "Nej, men det gör jag" sa flickan och började måtta upp kaffepulvret. Jag applåderade inombords.

De första dagarna blev jag lika chockad varje gång, men nu är det nästan vardagsmat, även om jag nog har tvingats traska in på personaltoaletten, stressgråta i fyra minuter, torka tårarna och gå ut till helvetet igen. De är så otroligt elaka, fräcka och jävliga så det är inte sant. Jag har aldrig, aldrig, aldrig tidigare på någon arbetsplats träffat på någonting ens i närheten! Samma visa varje dag. Sköterskorna svarar ironiskt på frågorna, himlar med ögonen och suckar och stönar överdrivet tydligt, och visar med hela sin uppenbarelse hur illa de tycker om oss som bara är biträden. Själva är de nämligen - vilket de påpekar i var och varannan mening - närvårdare.

Närvårdare. Aha. Och?! Nu ska jag säga ett par sanningens ord om denna så kallade yrkesgrupp. Närvårdare är inte precis vad jag kallar en titel, även om de själva sträcker på ryggen och ger ifrån sig det där präktiga flinet när de nämner det (och det är ofta). Det är precis som om jag skulle nämna att "Ja, och så har jag ju alkopass!" med samma pondus i tonen. Jag har alltså läst en broschyr och skrivit ett ett-kryss-två-test på idiotnivå och fick därmed kvittera ut en lapp som bevis på att jag har klarat skiten. Ungefär på samma nivå graderar jag en jävla närvårdarexamen. Den innebär att man får sätta på plåster och dela ut Burana, vilket vi biträden då inte får.

Närvårdare - HA! Jag pissar på sådana som er!

Dessutom är inte den här personalskaran bara för jävliga mot nyanställda - de är en enda skitpratsklubb. Alla - och jag menar alla - talar skit om alla. De som inte råkar vara på plats i det pågående skiftet får ett lass skit öst över ryggen, för att sedan bli upphöjd till skyarna när de väl stiger in i personalrummet. "Heeeej, men vad kul att se dig!", medan alla sitter och flackar med blicken, mycket medvetna om att man precis kritiserat personens samtliga egenskaper på ett mycket lågt och oschysst sätt. Varje ledig stund går åt till att prata skit om andra. Om alla andra. Om de är så dumma så de inte fattar att de själva blir baktalade så fort de går därifrån är jag verkligen förvånad. Eller kanske inte.