torsdag 3 februari 2011

Ett brev

Hej snön!

Hur mår du? Inte så bra, hoppas jag. Jag hoppas att du känner dig riktigt risig, och är på väg att utplånas så snart som möjligt. Jag har nämligen idag igen insett hur mycket jag hatar dig. Sådär annars i vinter har du varit ganska okej. Jag gillar ju till exempel att springa vintertid, i några minusgrader på hårt packad snö med stjärnhimlen ovanför huvudet. Det vet du ju. Så varför kan du inte bara uppföra dig på ett trevligt sätt och ligga där. På marken. Hårt packad. Och lite sådär fint i trädkronorna.

Idag, till exempel. Var det verkligen nödvändigt att yra omkring som om du hade betalt för det? Tro mig, du var inte populär. Ingen gillar snö som virvlar, det är bara lögn och förtal det där som finns på julkort och i överoptimistiska sagor. För snö virvlar inte lätt och fint. Snö yr i ansiktet, fastnar i hårtestar, lägger sig som ett fuktigt lager på kappan och letar sig in under kragen. Jag ska vara helt ärlig - jag var jävligt sur på dig när jag cyklade iväg till gymmet ikväll. Du yrde rakt in i mina pupiller, jag såg inte ett skit. Och jag svor ganska många ramsor innan jag var framme vid mitt mål. Har för mig att jag kallade dig - och jag citerar - "pittsnö". Så pass.

Dessutom ogillade jag starkt ditt sätt att breda ut dig i lösa drivor i hela Neristan. Cykeln grävde ner sig och slirade hur som helst. Och som du redan vet - en Maja går inte. Hon cyklar eller springer när hon tar sig fram. Därför var det ytterst frusterande att trampa fram i någonting som påminde om risgrynsgröt till konsistensen. Just att slira omkring med cykeln och streta fram i lössnö tillhör de saker som får mig att bli alldeles väldigt rosenrasande. Jag vill omedelbart se till att all snö förintas för all framtid i dessa stunder. För att hitta något positivt hittade jag under cykelturen på ett tiotal nya svordomar, och alla berörde snö i olika former.

Det var väl ungefär det jag hade att säga. Att jag är synnerligen trött på dig och besviken på ditt beteende. Jag väntar ivrigt på den dag då du är borta. När det är +28 och blåser en ljummen bris genom stan, och jag cyklar fram på varma gator. Utan att slira. Tills dess kan vi väl kompromissa sålunda att du håller dig kvar på marken (hårt packad, sa jag) och inte rör dig ur fläcken annat än för att smälta. Deal?

Maja

2 kommentarer:

  1. häls från mig att jag tycker precis lika!

    min tappre make som pedar till jobbet varje dag tyckte det var vinterns sämsta och tyngsta pedföre i går.

    SvaraRadera
  2. "PS! Alegni hälsar att TACK SÅ SATAN! DS"

    Tror att din kloka gube hade rätt i det han sa, för det var verkligen ett synnerligen jobbigt före...

    SvaraRadera