Plockepinn, fioler och arior

I lördags drog vi ut och - som det hette förr i tiden - dansade. Med inledning här i Neristan. Inget dansande, men väl några öl och lite vin, och sådant. Och Towerspelande. Det som var svårast i spelet var att följa reglerna, för det var så många saker att tänka på samtidigt. Bara röra med en hand, inte putta undan de andra klossarna, inte ta av översta lagret, påbörja ett nytt lager först när det översta hade minst tre klossar. Och se skillnad på grön och blå, som var intill förbannelse lika i stearinljusens sken. Och så att inte riva hela skiten, dessutom.

På Calles var det ganska okej med folk, och ovanligt mycket svenskspråkiga. Det som var lite irriterande var att det i början av kvällen var något värdelöst band som uppträdde. Eller ja, värdelöst var det inte, de var i själva verket riktigt duktiga. Någon typ av rock/folkmusikblandning, killar som spelade fiol på lite alternativa sätt. Kunde säkert ha varit riktigt häftigt - men inte på en nattklubb på en lördagskväll. Då vill man höra Lady Gaga (om man heter B) och Guns'n'Roses (om man heter Maja).

Men vi satt där och dividerade lite, och kom fram till att eftersom man tog normalt inträde till Calles ikväll så borde detta inte vara något hela-kvällen-uppträdande. I så fall borde man ha haft högre inträde och typ affischer med bandets namn vid entrén. Och tur hade vi, för efter ett tag tog de sina jävla fioler och gick. Och vi fick skaka rumpa till Lady Gaga och annan intetsägande dansmusik. Precis som sig bör på ett dylikt ställe. Ah!

Morgonen efter (eh, morgon och morgon... det är väl relativt det där) vaknade jag med mörbultade tår och blodsmak i halsen. Det tyder på en lyckad kväll, för då har man både dansat och sjungit tillräckligt. Sjungit tillräckligt högt i alla fall. Medan jag låg och vaknade till liv och vickade på mina ömma tår tänkte jag på det som inträffade på damernas toalett där någon gång efter klockan tre. Jag satt i allsköns ro i mitt lilla bås och kände trumhinnorna vibrera i skallen, sådär som det ofta blir när man kommer från dunkande musik till tyst toalett och känner skillnaden.

Plötsligt var det inte bara sorlandet från kvinnhjonen utanför båset som hördes, utan alldeles tydligt en sopranstämma som sjöng värsta ariorna någonstans. När jag klev ut för att tvätta händerna stod hon där vid ett av handfaten. En kvinna som bättrade på sminket lite, samtidigt som hon sjöng långa operastycken. Med synnerligen imponerande vibrato. Allihopa som steg ut ur toalettbåsen tittade lika förbryllat på henne. Värsta operaframförandet där bland glasskärvor och klibbiga drinkpölar på golvet.

Men ja, varför inte. Kanske hon, liksom alla vi som drabbades av akut kissnödighet och gick in på toaletten, istället drabbades av ett akut behov av att sjunga opera. Klockan tre på natten på Calles toalett.