Julen 2006

Eftersom jag under flera år hade en blogg på en annan plats innan jag bloggade här, finns det många skriverier som mina blogger-läsare inte har sett. Jag har därför lovat att klistra in lite gamla texter från den gamla bloggen, när jag tycker att det är lämpligt. Idag, dan före dopparedan tycker jag att den här texten passar. Den är skriven dagen efter julafton 2006, alltså för två år sedan. Varsågoda!

"Som vi alltid har gjort"

Julen i år följde tidigare års traditioner till punkt och pricka. På förmiddagen bultade det kraftigt på ytterdörren, varpå farbror Bengt hoade "Finns det några snälla barn här?" och därefter skrattade högt åt sin egen vitsighet i två minuter och sju sekunder. Jag har upplevt samma fenomen under 22 julförmiddagar, så jag var inte lika sprudlande munter. Så länge jag var mellan 4 och 9 år, var jag alltid fullständigt övertygad om att jultomten kom extra tidigt i år, och rusade därmed överlycklig för att öppna dörren för tomten. Som alltså aldrig var där. Barn är lättlurade.

Klockan tre bänkade sig familjen Kronqvist runt julbordet för att börja häva in skinka, sillsallad, leverpastej, köttbullar och annat smått och gott. Mor påpekade fyra gånger under måltiden att "det finns morots- och kålrotslåda" och upplyste noga alla som inte hade tagit av dem att de... inte hade tagit något av lådorna än. Det hör till. Det hör även till att sucka högt och himla med ögonen, samt att säga "jag är [här sätter man in sin aktuella ålder, för min del var det i år 22] år gammal, jag kan själv bestämma vad jag vill äta".

Halv fyra är första rätten, plockmat och skinka, avklarad, och det blir att fylla på det eventuella tomrummet i magen medelst lutfisk och vitsås. Detta är min lillebror Jollys favoriträtt. Inte lutfisk, men VITSÅS. Han suckar av välbehag, ty det är 364 dagar sedan han sist fått avnjuta denna anrättning. Varje år funderar vi över om vi ska hyra in en cementblandare att fylla med vitsås, som Jolly får ha bredvid sin plats så att det säkert ska räcka till.

Samtidigt berättar far om hur det var när han var liten och följde med faffa och la lutfisken i blöt i en vak för jul. På Anna-dagen skulle lutfisken blötas. Det vet jag nu, efter att ha hört storyn 22 gånger. I år var hans historieberättande en extended version, till bonusmaterialet hörde en story om när fammo hade tillagat julskinkan i en alltför het bakugn efter brödbaket, och möttes av en pöl med smält skinka på julaftons morgon när hon kom för att ta ut köttet. Den julen fälldes några tårar över den förstörda julmaten:(

Klockan fyra sparkar Kalle Anka igång tv-julfirandet på allvar. Just HÄR kommer pappa varje år på att i hans barndom hade man som princip att inte titta på tv på hela julen, och att denna tradition bör följas. Följaktligen sätter sig pappa varje år framför öppna spisen och tittar krampaktigt på de glödande vedträna, medan vi andra frossar i Robin Hood, Tjuren Ferdinand och Piff och Puff. Tilläggas bör att spisen befinner sig ett fåtal meter ifrån tv-soffan, så pappa måste noggrannt titta IN I brasan för att inte i misstag se tv:n i ögonvrån och därmed bryta sina traditioner. Det lustiga är att Karl Bertil Jonssons Jul, som sänds senare på kvällen, alldeles självklart ingår i även pappas jultraditioner, så att titta på tv just då är helt lagligt...

Runt klockan nio delar far i huset ut de prasslande paketen som legat under granen, och den långa öppningsprocessen börjar. Ett paket i taget öppnas, och man går "laget runt". På så vis får vi processen att räcka till sent på kvällen.

Det är julen hos oss det.