Cyklade till skolan imorse, i ett ganska frostnupet Åbo. Höll som vanligt full världsrekordfart nedför den branta backen, och hade ordentligt med snurr på hjulen ännu när jag svängde in mot akademikvarteren. Då märkte jag att folk promenerade som om de hade skitit på sig, och insåg att det nog var ganska halt. Som tur var var jag nästan framme.
Hade förberett dagens terapi, som jag för första gången skulle hålla helt ensam utan handledare vid min sida, men skulle printa ut lite material och hämta ett par småsaker, som testmaterial, tidtagarur och annat ur kliniken innan det var dags. Och det var ju en herrans tur att jag kom så tidigt, för det verkade som om världen gjorde allt för att motverka min terapi. Först vägrade datorn öppna mina uppgifter, så jag fick springa till psykkans datasal för att försöka där. Då kapade printern, och i vanliga fall skulle jag ha skitit i att printa. Nu var jag däremot tvungen, så lilla Maja fick försöka fixa den på egen hand.
Herregud, jag kan ju ingenting om teknik! Men jag påtade med lite inställningar hit och dit, och startade sedan om hela printerfanskapet - och då redde det plötsligt ut sig. Det som var lite shitty var dock att en massa folk hade försökt printa hela morgonen, och allt låg och väntade på att på proceeda. Vilket i sin tur betydde att det skrevs ut en maaaaaaassa sidor innan den äntligen lugnade ner sig och jag kunde printa mina två små dokumet. Pust.
Sedan upp till logopedin och testskåpet. Först hittade jag inte rätt test, och sedan stämde inte blanketten överens med testet. Sedan fick jag rätsida på det hela, och skulle hämta tidtagaruret till testet - som inte fanns. Aaah. Allting var emot mig.
Traskade ner till kliniken hur som helst, tänkte kika i spionrummet bakom spegeln, utifall någon lagt tidtagaruret där. Det hade någon. Dessutom satt där inte en, inte två utan tre åskådare som skulle titta på terapin. Gulp. Publik gör alltid att man får ännu mera prestationsångest. Dessutom var det tre av de som går i klassen över mig, och alltså har gjort vuxenneuroterapin redan, och vet hur man ska göra. Nå, terapin genomfördes hur som helst, och alla överlevde. Försökte bara glömma att det satt folk bakom spegeln, och låtsades att det bara var jag och klienten på plats. Bäst så.
Efter skolan stack jag och klasskompisarna P och K iväg på IKEA-tur. Hade diskuterat att vi borde fara dit någon gång, och eftersom P hade bil tillhanda blev det en tur dit idag. Det var ganska lite folk så där på en onsdagskväll, och kändes gemytligt att traska runt och titta på alla saker. Om man vore rik skulle det vara ännu roligare med sådana resor, men med tanke på IKEAs priser kan även en fattig studerande roa sig ganska bra där.
Till exempel köpte jag den sedan länge omtalade golvlampan. Den står i hörnet vid soffan och bringar mysbelysning. 6,90€ är ett ganska överkomligt pris för en lampa, tycker jag.
Tomma väggen ovanför soffan fick en enkel tavla, fast det inte var exakt en sådan jag hade tänkt mig. Jag hade snarare fantiserat om två stora tavlor sida vid sida. Men nu blev det en lite bredare istället.
Så investerade jag i två förvaringsboxar, för jag lider brist på sådana. Har suttit och pillat med de små skruvarna som behövs för att bygga ihop lådorna. Tog länge och jag blev alldeles öm i fingertopparna av de vassa pyttemuttrarna, men det blev ganska bra, tycker jag.
Imorgon blir det mera jobb med forskningsgruppen, och så ska jag på praktikhandledning. Var på kandidathandledning idag, och fick massor med värdefull hjälp. Min handledare P kunde inte vara mera nyttig. Hon är precis en sådan som en Maja behöver. Jag vet faktiskt inte hur man skriver en kandidatavhandling, så någon måste verkligen säga och visa och förklara hur man gör. Och det gör P. Vissa tycker att hon hjälper för mycket, och säkert är fallet så för sådana som funkar mera självständigt. Men för mig är hon den bästa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar