Söndagsmorgnar spenderas helst med Viisasten Tee och Emil i Lönneberga. Detta börjar vara en tradition. Sedan satt jag och slöade lite framför Hogan Knows Best, men sedan dess har jag faktiskt åstadkommit en sida text också. Skolan vilar inte ens på söndagar här.
Inte för att jag nu direkt har så fullt upp här så jag skulle vara tvungen att hålla söndagen helig för att inte stressa sönder. Jag gör ju ingenting här. Studerar i 220 km/h, visserligen, men det är också det enda jag gör. Jag har ju inget liv, så då kan man väl inte bli stressad? Med tanke på alla som hinner med skola och liv, måste ju jag ha det ganska lätt som bara har det förstnämnda. Och inte vill jag ha något liv heller. Det är jobbigt.
Igår överraskade jag igen mig själv genom att vara ungefär som Hitler, Vera Bengtsson i Rederiet och Saddam Hussein samtidigt. Alla vet ju att de inte är några särskilt gulliga personer, och jag upplever att min personlighet starkt börjar bli som deras. Sammantaget alltså, och då är det inte hävt. Jag känner tydligen ett starkt behov av att djävlas. Djävlas med D, för då är det mera tryck i det. Att bara jävlas betyder ungefär att man skojar lite grovt, så där som man gör hemma i Österbotten, så att alla fattar att man skojar. Vilket folk tyvärr inte förstår här nere.
När man däremot djävlas så säger man så elaka saker att man blir riktigt bestört själv, och kan knappt sova på hela natten. Speciellt när jag inte ens har det minsta med saken att göra, och egentligen inte ens bryr mig. Jag tycker att jag förr har varit ganska tolerant så där överlag. Låtit folk göra vad de vill, ha de system och seder de har, och själv göra på mitt eget sätt. Jag har inte brytt mig särskilt mycket om att få sista ordet, ha rätt eller få chansen att trycka ner folk. Jag tror det var Pia Sundstedt, ni vet cyklisten från Kokkola som sa att "man ska lägg foltzi vara foltzi". Alltså var och en med sitt. Alla gör ju ändå olika.
Nu anser jag mig däremot vara nödgad att bli fly förbannad för att folk uppför sig konstigt. Istället för att låta folk uppföra sig konstigt. Låta folk vara konstiga. För det kommer alltid att finns konstiga människor. Jag är dessutom ytterst konstig själv.
Jag vet inte varför det retar mig så. Visst, vissa personlighetstyper har jag grymt svårt med. Folk som pratar för mycket utan att ha något att säga. Som känner sig tvungna att låta munnen gå som någon slags ansiktsmotion. Efterhängsna människor. Folk som ska veta bäst och aldrig erkänner att de har fel. Folk som bryr sig för mycket om vad andra gör, som nyfiket ifrågasätter varje steg grannen gör. Folk som tycker att de är på något vis bättre än andra, som alltid har det rätta sättet att göra saker och ting, och som tycker att just deras system är det enda rätta. Och värst av allt: falska människor på vilka det skiner rakt igenom att de tycker illa om en, men samtidigt måste låtsas vara trevliga av någon orsak jag inte vet vad den är, och dessutom måste smygdjävlas hela tiden. Sedan vet man ju precis vad de talar om när man inte är där. Precis som en del på jobbet i somras. Det är just det som gör mig så förvirrad. Varför kan jag inte bara få vara i-f-r-e-d då, när det är det jag vill?
Allt detta stör mig. Det stör mig att jag känner i hela kroppen vad som sägs precis då jag inte är där. Jag känner på mig precis vad som sägs. Och det stör mig att de högst antagligen har rätt, för det är väl sådan jag är. Eller egentligen inte är, på riktigt. Och det stör mig att det stör mig - för egentligen stör sådant här inte mig! Jag hittar ju bara på! Samtidigt vill jag inte veta. Och egentligen bryr jag ju mig inte! För jag har inget behov av sådana människor i mitt liv. Så varför blir jag då så arg?! Igår - och idag när jag skriver detta - blev jag igen så arg så tårarna stiger i ögonen. Det här går inte. Nej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar