Osoligt, ovackert oväder

Jaha, så är det oväder i Åbo. Det var det inte i morse. Det duggade bara pyttelite, sådär så jag hann träffas av åtta droppar mellan hem och skola. Efter föreläsning, lunch och skrivande på en presentation med kompanjon A var det dags att ta sig till Puhekliniikka på demo från klockan fyra. Gäsp. Var faktiskt förvånansvärt pigg, trots den tråkiga tidpunkten (klockan fyra ska man ju sitta och kura med en kopp kaffe, sådär passligt eftermiddagsdåsig efter skola/jobb, inte springa på demor på olika kliniker) och trots att Närpes för fan tog den sista bananen i caféet när jag skulle köpa en liten blodsockerkick för att orka de sista timmarna. Det fick bli en ledsen apelsin för 50 cent istället. Jag som var så sugen på banan, nu när jag börjar komma över min bananskräck.

På föreläsningen satt vi förresten och försökte pussla ihop träffar med klassen, vilket är lite tricky när alla borde ha möjlighet att vara på plats. Vi, professorerna, handledarna, dessutom ska det bokas utrymmen, passas in med terapier och lov. Professor S tyckte att vi fick bestämma som vi nu ville, för hon tänkte ändå inte vara på plats. "Alltså de måst ju passa för er, för ni alla måst ju vara där. Ja behöver int vara mee, fö ja e ju helt veke - HÄÄ!".

Men hon passade ändå på att ge goda råd angående vårt kandidatskrivande, och gormade att språket måste vara bra, och inte bara bra, utan tammefan också vetenskaplig så det bara smäller om det, och vi måste veta hur vi skriver för att språket ska bli vetenskapligt, minsann. "...och ett bra vetenskapligt språk betyder int att de ska vara jävla högtravande... me en massa dock överallt!".

Nå, vi traskade hur som helst iväg mot Puhekliniikka tillsammans några stycken för att säkert hitta rätt, lite senare på eftermiddagen. Det är en skön grej vi har på den här klassen. Ska man någonstans går man ofta tillsammans eller stämmer träff i närheten eller på vägen och hjälps åt att hitta. I like it. Hur som helst meddelade jag Närpes att jag ska springa på muggen innan vi far. Dagens sköna närpesdialektinslag följde därmed:

"Jaa, jaa. Jier he. Ja star schenn å kliedär åp me sålieng."





Klieder åp. Vad fint det låter:) Därefter skubbade vi fort som attan iväg i tilltagande blåst mot Puhekliniikka.





Vilket fint ställe! Jag bara gapade! Puhekliniikka är en privat talterapiklinik som drivs av två unga kvinnor. Den var belägen i en stooor, stooor byggnad som såg ut som ett glaspalats inuti. Vi åkte hiss en herrans massa våningar upp, gick över en bro med plexiglas på båda sidor och ett riktigt avgrundsavstånd ner till marken. Jag försökte fota med mobilen, men det syntes inte riktigt hur stort det var. Dessutom har jag ingen kamerakabel så jag kan lägga upp bilden, så ni får försöka tänka er hur det såg ut. Tänk Rani, fast i glas och ännu större och mycket högre - ni vet!;)





Sedan fick vi kliva in genom dörren till vad som såg ut som ett arkitekturiskt museum i modern tappning. Det var trendigt inrett med grafiskt mönstrade tyger på väggarna, alla rum hade designerstolar och bord, och sådär snofsigt moderna tavlor. En radio spelade lugn musik, och hela firman var mysbelyst med små dimmade lampor. Det var så långt från alla dessa sjukhus- och hälsocentralskliniker vi sett hittills man kan komma.





Vi fick kolla på en demoterapi på en klient med afasi, och det var faktiskt ett intressant fall, eller case som vi i branschen säger;) Terapin skedde inte i realtid dock, utan vi fick se en filminspelning från ett tillfälle, och sedan samma klient en tid senare. Sedan diskussion med gruppen om vad vi sett. Detta med afasi är komplicerat, och varje gång man får se ett nytt case får man en ny erfarenhet.





När vi kom ut i verkligheten igen visade det sig vara en hård sådan. Blåsten hade tilltagit, och det var tre stackare, jag P och K som cyklade hemåt med regnet piskande i ansiktet. Hemåt fick jag dock inte riktigt direkt ta mig, utan måste dra via Kuppis Cittari för att handla mat. Igen. Jag fattar inte. Jag handlade två gånger förra veckan, och redan på denna tisdag har källorna sinat hemma hos mig.




Fyndade en massa, dock. Ägg till specialpris, och jag använder mycket av den sorten. Hurja bra proteiner! Fettfri grynost på rea, även det en favorit hos mig. Och så hittade jag riktigt billig lax! Kan tyckas vara lyxmat, men den här var faktiskt förmånlig, och ska delas upp så den räcker till tre måltider, tänkte jag.



Dagens cykelnyheter: Jag höll sånär på att bryta av även den nya nyckeln i det nya cykellåset. Besinnade mig dock och lirkade försiktigt upp det utan att vrida nyckeln tills den brast. Låset trilskar dock alltjämt. Jag skulle bara inte orka köpa ett nytt. Igen. Idag har dessutom cykelns stöd givit upp, efter att cykeln blåste omkull på skolgården. Det innebär alltså att jag hädanefter får försöka balansera cykeln mot någonting när jag parkerar. Eller göra som jag gjorde med min lilla, blå Helkama när jag var fem - lägga den att ligga på marken. Jag orkar inte med mera cykelbryderier nu, känns det som. Jag skulle kunna skriva en tragikomisk bok om min gredelina Crescent. Kommer antagligen så att göra också.