I Tammerfors stod jag bredvid en farbror på perrongen, medan denne grävde och grävde i sin portfölj. Det singlade ut en 50€:s sedel som lade sig tillrätta kanske en meter till vänster om honom. Jag tittade på pengen, på gubben och på pengen igen. Hur mycket skulle inte +50€ värma mitt lilla konto? Hoppades så att att snubben själv skulle upptäcka sitt slarv, så jag inte skulle behöva frestas - men icke. Där står en gubbe i dyr vinterrock, skinnportfölj och blanka skor, och bredvid står jag och stirrar på den där jävla sedeln. Och så frågar jag försynt av honom om pengen är hans, varpå han tackar och plockar upp den. Dagens goda gärning. Nu hoppas jag att detta kommer att återgäldas genom ödet. What goes around comes around, ni vet. Borde man fixa en lottorad åt sig?
Från Tammerfors sitter jag mittemot en typ som läser en gigantisk bok - till storleken som Bonniers Världsatlas med fyra gånger så tjock - med konstiga, snirkliga bokstäver på pärmen. Har för mig att den handlade om trolldom eller något annat fånigt. Brukar inte tjuvkika på vad folk läser, men när han fläkte upp mastodontbibeln framför mig kunde jag inte låta bli att fästa blicken på den sirliga rubriken på den uppslagna sidan, den liknade nästan runskrift. "Casting spells", lydde den. Jaha. Också ett fritidsintresse. Snubben satt dessutom och antecknade ur boken i ett stort skrivhäfte. Det finns många slags folk på tåg.
När jag är framme i Åbo är det dags för den raska promenaden på ungefär en halvtimme innan jag kan slå igen dörren om mig här hemma. På vägen surrade jag dessutom in på Clas Ohlsson och investerade i ett nytt cykellås. Hastigt hem, hann kasta av mig mjukiskläderna jag reste i av bekvämlighetsskäl, byta innehåll i skolväskan och skynda till skolan. Kände mig trött, svettig, sunkig, med skitigt hår. Hade borstat tänderna sist klockan halv sju på morgonen, och vände i mig lunch på Arken i en enda fart innan jag landade på föreläsning i Neurologiska Kommunikationsrubbningar.
Detta var en föreläsning då man hellre hade varit fräsch och fin, med nyborstade tänder, skrapad tunga och kanske något litet minttuggummi att spotta ut strax innan. Det var nämligen övning i att parvis undersöka tunga och svalg. Med ens kändes de kryddiga köttfärsstickorna med het tomatsås som ett mindre lyckat lunchval strax innan. Bara att dra på sig lilla pannlampan, ta träspateln i vacker hand och börja påta på i kompanjonens mun. Trycka ner tungan, kolla svalget, kolla hur det dras ihop och slappnar av när man gör olika ljud. Och det roligaste av allt, nämligen testa svälj- och sedan kräkreflexen. Jag fick till ett riktigt fint GÄÄGG när klasskompis A knackade med pinnen på den kritiska punkten, men själv var hon oberörd. Jag påtade doink-doink-doink i halsen på henne, men hon visade sig ha en strupe av stål. Eller så hade hon fullständig strupförlampning ända från tungan ner till magsäcken. Endera.
Efter skoldagens slut traskade jag hem i ett ösregnigt Åbo. Vattnet strilade inte - det hällde ner. Innan jag hunnit över skolgården var jag plaskblöt. Dessutom var det alldeles mörkt där jag plaskade fram och försökte välja de grundaste pölarna att korsa. Då kunde man tro att Maja skulle knata upp till lägenheten, byta till torra kläder och sitta invirad i en filt och kupa tassarna runt en kaffekopp. Det kunde man kanske ha gjort.
Någonting annat man kunde göra var att trava uppför trapporna hämta sin sprillans nya järnsåg, inhandlad på Jakri i Tärjä för 2,20€, och traska ut i regnet igen. Jag släpade cykeln till framsidan av huset, eftersom det var ohjälpligt beckmörkt på baksidan. På framsidan var det väl inte särskilt mycket ljusare heller, men där ställde jag mig med cykel, fastkärvat lås och järnsåg. I mörker, i skyfall. I tilltagande blåst, som fick en stor trädgren att plötsligt braka ner från ett av träden på gården. En rejäl vedhop skulle den ha dugt till.
Om någon ville veta, kan jag avslöja att det inte är något bekvämt företag att stjäla en cykel om man har tänkt såga upp låset. Det krävs ganska mycket sågande, milt sagt. Eftersom jag nu behöver min cykel så brinnande, och är så illa tvungen att få av detta satans vajerlås - så sågade jag för brinnkära livet i vad som kändes som en evighet. När jag nästan hade knatat mig igenom vajern (trodde jag då, men det var lite optimistiskt tänkt, visdae det sig) dyker min granne, herr Läkare upp i regnet och frågar på sitt vanliga, vänliga sätt om jag behöver hjälp. "Nej, jag klarar mig" mumlar jag och fortsätter. Att såga. Och såga. När jag kommit så här långt vill jag tammefan slutföra det också.
Jag vet inte, men jag tror att det var för att jag helt enkelt måste få av låset, och för att jag bara bestämt att jag skulle ha av det som jag till sist kunde vrida och vrida och känna att det gav efter. Jag fick av det. Efter en - tja, ska vi kalla det en liten stunds gnagande med järnsågen. Frihet kostar ibland 2,20€, och finns till salu på Jakri.
Ikväll har jag således med ett triumferande leende cyklat till Kuppis Cittari för att handla för första gången på länge. Det störtregade, och folk i sina varma bilar kanske sände en medlidsam tanke åt den stackare som måste vara ute i detta oväder. Men jag slogs av hur relativt allt är. Jag var mest nöjd över att jag har en cykel att använda, och att jag får handla på Cittari istället för på Svindyr-Siwa eller Rena-rånet-Sale här på hörnet. Det kändes lätt att trampa gatan fram medelst velociped i jämförelse med att gå och klampa till fots. Hurra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar