De senaste dagarna

Glest med bloggar, jag vet. Men jag har faktiskt annat att göra, och nu är jag inte ens ironisk! Testveckan i Österbotten rullar på. Jag har hunnit med tre dagisar på två dagar, och imorgon ska jag klämma in två om jag bara hinner. Det har gått bra, jag har kunnat testa utan problem, barnen är duktiga och tekniken har funkat fint. Och jag har hittat till rätt adresser också, tack vare eniro.fi och utprintad karta på passagerarsätet:)

Här är vinter. När jag anlände i ballerinaskor för några dagar sedan var det bar backe, men morgonen därpå yrde snön kring knutarna. I Öja är gräsmattan bar igen, men i Terjärv är det vinterlandskap som gäller.

I fredags kväll hann vi med en sväng till Pelimanni och Konsta, och vi fick vara nästan helt ifred;) Ilon Talo som har öppnat i Kokkola har minst sagt dragit folk från Köyst! Inte för att det brukar vara rusning så där annars heller, men nu var det i princip folktomt. Men kalja säljer de i alla fall, och av de ~9 personer som satt i karaokebaren i Konsta vågade en sig fram och klämde mig på röven. Imponerande.

På söndag morgon blev det tidig väckning, och jag fick följa med på älgjakt igen en gång. Det var en mycket fin dag med snö i träden och sol som fick hela naturen att gnistra. Soluppgång är vackert! Men buskallt var det. När jag medverkar i jaktsammanhang ser jag dessutom alltid ut som en liten unge som klätt ut sig i pappas för stora jaktkläder, eftersom jag inte äger några sådana paltor själv. Förutom min knallröda Jahti-Jakt-jacka som jag är grymt stolt över. Alla övriga kläder är lånade och i storlek sjuhundra, typ. Men jag gillar att vara med. Och här visar jag exempel på hur man ska stå, bakom skyttens rygg så man hålls ur vägen:)

Jag är besviken på mina fingrar och tår. De är vad man kan kalla måndagsexemplar, för de tål ingenting! Jag hade alldeles stela tassar redan när jaktlaget samlades vid Kovastunturi i gryningen. Och då satt vi inne i en jaktstuga. Runt en eldstad.

När man står på pass kan man dessutom inte hoppa omkring och vifta hur som helst, för då lär man inte se några djur. Alltså får man stå stilla och vicka på tårna så tyst man kan. Jag vickade tills tårna inte ville vicka tillbaka mera. Sedan utvecklade jag en slags Parkinsongång. Långa smygsteg under vilka man vibrerar så mycket man kan. Som tur var det bara Mika och några ekorrar som var publik.

Älgar fick jag se, två stycken till och med. Eller samma ko vid två tillfällen. Och på ett pass hade vi hunden ganska nära inne på området. Ett rätt så långt och envist skall med några tystnader emellan. En stund senare hördes ett skott och tjuren var fälld.


Jag gillar älgjakt. Det är mysigt, spännande, stämningfullt. Andjakt är inte alls samma sak, även om det är fint att sitta och guppa i en båt i skymningen. Älgjakten är organiserad, man jobbar som ett lag med en ordentlig taktik. Hundar som finkammar området, man har bra koll på var jakten går. Andjakt är som att sitta och meta, kanske får man napp - kanske inte. Den enda nackdelen med älgjakten är kylan. Men det är det värt:)