Hoppade i löparskorna och drog iväg på länk i ett mörkt Åbo ikväll. Kände mig trött, oinspirerad och hungrig, så jag tänkte bara ta en liten, liten sväng innan dusch och kvällsmat. Men när jag sprungit några minuter började det kännas så väldigt lätt och roligt, så jag kunde riktigt njuta av rundan. Tog en nya väg, sprang en bit, vek av på nya rutter - och plötsligt måste jag erkänna att jag nog inte hade en jävla aning om var jag var. Så tydligen går det fortfarande att springa vilse i mörkret här i denna stad.
Men - efter en stunds springande kom jag på något vis in i studentbyn bakifrån, och kunde orientera mig mot rätt sida av stan igen. Det gick så lätt så det kändes som att studsa fram. Fötterna hade till och med ett sådant där skönt studsljud mot asfalten. Till och med fyra trappor upp till lägenheten gick lätt som en plätt. Då känns det ganska bra att en stund senare sitta nyduschad och mysa i soffan framför Salkkarit.
Kanden, kanden. Jag har grubblat hit och dit på den. Kanske grubblandet börjar ta sig samman nu? Har i alla fall plitat ner lite idéer på en lapp som jag haft här på skrivbordet (som är ett köksbord). Bara lösryckta fraser, men det stämmer som de säger: nedskrivna ord ser mycket klarare ut än flygande tankar. Varför skulle annars Bart Simpson skriva upp sina hyss på svarta tavlan? Varför antecknar folk sina tankar? Varför plitade Bertil i Skrot-Nisse ner sina uppfinningar i en bok? Säkert för att få någon slags överblick. Allt som står skrivet kan man titta på, läsa, tänka över. Jag ska börja skriva ner mera saker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar